Kärlek Till Ingenting

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hej.
Jag heter… det spelar ingen roll förresten.
Jag försöker skriva en skönlitteraturär historia. Men det går inte så bra. Som du säkert ser. Allt jag försöker med går bara åt helvete. Jag har haft många idéer men alla har med lite eftertanke varit dödsdömda redan när jag kom på dom. Men vissa gav jag faktisk en ärlig chans.

T.ex. så försökte jag först mig på en deckare som skulle heta ”Det besynnerliga”, men efter ca 3-4 timmar och faktiskt hela 13 sidor senare så märkte jag när jag gick igenom den att den var sååååå boring satt det inte är sant. Jag sparade den och svor lite, eller mycket rättare sagt, och satte mig och spela lite igen tills jag blev glad igen. Klockan var 3 på natten.

Detta var alltså precis när jag hade fått reda på att jag skulle skriva en novell. Jag tyckte jag var ute i god tid och allt men, ack o ve.

Några veckor senare och mycket om och men tog jag sats för en ny historia för att då började det bli riktigt bråttom. Jag hade nu bara 1 eller 2 veckor kvar, kommer inte riktigt ihåg, men i alla fall jag började och försökte Brainstorma som in-i-helvete och fick faktiskt efter ett tag en idé. Jag tyckte till och med till en början att den var riktigt bra. Den skulle heta ”Dom tre vännerna och resan” och skulle vara en komedi på en typisk barnbok. Idén lockade mer och mer och jag bestämde mig för att köra på den och hoppades verkligen.

Då visade sig hur bra komedi skrivare jag verkligen var. Min natur begåvning låg verkligen i denna genre – NOT. Mitt sinne för hur en bra komedi görs är lika med noll, zero, värdelös. Jag fick inte mina smilgropar att dra en enda gång – på min egen berättelse! – näst intill sorgligt… Någon annan stans hade folk dött av uttråkning om man hade behövt ta sig igenom dom tre sidorna som skulle ha känts som 300.

Satt nu visste jag inte vad jag skulle göra längre. Jag funderade på att ta en gammal och kanske ”modifiera” den lite bara. Men bara lite. Fast då kom jag ihåg att det var iför sig ganska dumt. Dom jag hade skrivit innan till svenska passade sig ju för åk 8, och den hade nog inte klarat G även fast jag justera den lite och bad ihjäl mig på sängen till gud. Satt jag slopade den idén också.

Då kom jag på en ny, underbar snilleblixt: Tänk om jag skulle ta en uppsats som jag hade gjort till engelskan och översätta den. Ja det gör jag! Jag satt mig på min stol, startade Word, laddade en uppsats och läste igenom den. När jag hade läst ca 20 rader stängde jag ner Word igen lika snabbt som jag hade kommit på idén – det hade inte hållit för en sekund. Nog är jag duktigt på engelska, men jag är endå en hel del bättre på svenska.

Jag började tvivla på min egen förmåga (helt makalöst, hur kunde jag göra det!), men inte så länge. Jag tänkte på om jag skulle ”låna” (ja, jag skulle lämna tillbaka, nån dag…) lite av en film eller något. Jag undrade vilken jag skulle ta. Jag tänkte att ’kanske ska jag ta någon gammal skitfilm från USA eller Sovjet”. Men tänk om min lärare hade sätt den… Shit… Hade man fått en lampa över huvudet som på barnprogram när man kom på något så skulle jag ha släckt den nu illa kvickt…

Mina idéer började nu på allvar ta slut. Fast kanske hade jag aldrig kommit på någon. Ingen idé innan var det minsta reko, och läget kändes hopplöst. Nu var det inte många dar kvar, och dom närmade sig med stormsteg. Det enda jag kunde göra var att läsa min extremt korta bok – den är på 800 sidor och det är långt över vad jag igentligen klarar av. Men jag kämpade vidare och gjorde slut på det hotet senare. Jag skrev recensionen på datorn, fast med den hemska tanken någonstans där bak att det var nästan meningslöst att lämna in det ena utan det andra. Jag behövde få nåt att lämna in. Något som allra minst skulle klara VG, allra helst ännu högre.

Att ta något från en webbsida var helt uteslutet – lärarna känner igen ens ”skrivstil”. Samtidigt tänkte jag på att en i min gamla klass för ett år sedan hade blivit upptäckt att en sida var från Internet. Jag visste inte hur läraren visste, men han rev i alla fall allt. Trots att det var ett 8 sidor lånt astronomi arbete och bara en enda sida var kopierad. I mitten var den dessutom, men läraren rev allt. Eller han rev inte men den fick ett IG. Men det värsta är inte att man får ett IG, man får ofta ett G i slutbetyg endå, men man förlorar allt som har med trovärdighet och status i framtiden hos läraren.

Men tillslut satt jag i det läget att det var 2 dagar kvar tills den skulle vara inlämnad. Så jag satt mig ner och började på detta. Jag skrev bara helt ärligt om hur det var och ja – jag får se vad som händer. Jag tror endå att det är bättre att lämna in något en inget. Kanske gillar min lärare denna halvtorra ”grejsimojs”, kanske inte. Hon förväntar sig säkert en handling om att om tredje världskriget utkämpas med kärnvapen så utkämpas det fjärde med pil och båge eller kanske om min bästaste bästistjejkompis som är dökär i min bror som tyvärr är ihop med Pia, som är otrogen med Gunnar (oj). Eller kanske om hur det gick till när jag lärde mig cykla och cyklade in rakt in i en buss som senare blev ett fall för försäkringskassan eller kanske om hur jag tog mig till toppen som en toppen-super-mega-ultra stjärna som alla bara älskade och alla ville krama mig.

Och istället skriver jag om hur för jävligt det är med idétorka. Men det är ju meningen att jag ska vara trött för att jag var ute på Rave [Rejv] eller liknande igår. Eller?

Men jag sitter här och diggar musiken för mig själv som dunkar ut ur mina högtalare bredvid mig. Jag får svårt att koncentrera mig annars nämligen. Konstigt det där. Igentligen borde jag bli störd av det – men icke sa Nicke...