Andra världskriget - Operation Overlord

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag har gjort ett arbete om D-dagen. Jag valde att skriva om D-dagen för att Andra världskriget har intresserat mig sen jag var 8 år gammal, speciellt OMAHA stranden tyckte jag var intressant. Så nu när jag fick chansen att skriva om D-dagen, så tog jag den direkt. Jag vill sprida lite ljus för dem som inte vet vad jag pratar om när jag pratar om D-dagen.
Och jag vill också skriva detta för att jag vill att man ska komma i håg dem som var där på stränderna i Normandie.
Jag vill inte att man ska glömma vad de gjorde för oss.


Bakgrund

Andra världskriget

Det Andra världskriget började officiellt då tyskarna invaderade polen den förste september 1939.
Kriget varade till 1945. Kriget utkämpades mellan axelmakterna (Tyskland, Italien, Japan och Sovjet m.fl.) och de allierade (Storbritannien, Frankrike och USA m.fl. Sovjet anslöt sig senare till de allierade).
Bakgrunden till detta var en växande spänning mellan första världskrigets segrare och förlorare, svår ekonomisk kris i tyskland, fascist regimer som tog makten i Italien (Mussolini) och tyskland (Hitler).
Inbördeskrig i Spanien. Tysklands gränser flyttas successivt ut.

1936-39

Inmarschen i Rhenlandet, Österrikes anslutning, införlivandet av Tjeckoslovakien. Upprättandet av axeln Berlin-Rom och Berlin-Tokyo. Japan anfaller Kina år 1937.

1939

Augusti: Tysk-sovjetisk icke-angrepps pakt. Hitler och Stalin delar områden i Östeuropa i hemligt avtal.
1/9 Tyskland angriper polen utan krigsförklaring.
3/9 Brittisk och Fransk krigs förklaring mot Tyskland.
17/9 Sovjettrupper rycker in Polen som delas mellan Sovjet och Tyskland.
30/11 Sovjet angriper Finland (”vinterkriget”)
1940

12/3 Finland och Sovjet sluter fred.
9/4 tyskt anfall mot Norge och Danmark. Danmark kapitulerar och Norge gör motstånd.
10/5 Holland, Frankrike och Belgien blir angripna av Tyskland. Churchill blir premiär- och krigsminister i Storbritannien.
15/5 Holland kapitulerar. 28/5 Belgien kapitulerar.
29/5 -4/6 Franska och Brittiska styrkor evakueras från Dunkerque frankrike. 10/6 Italien ansluter sig till Tyskland.
14/6 Paris intas av Tyskland.
15-28/6 sovjet ockuperar de baltiska staterna. Som ansluts till sovjetunionen. 22/6 Tyskland ockuperar mer än halva Frankrike (vichyregimen). 28/6 General de Gaulle erkänns som ledare över Frankrikes fria styrkor. Aug – sept. Tyskt flyganfall mot England (pågår till våren 1941). Brittiskt jaktflyg vinner.
September till oktober. Italien misslyckas med anfall mot Egypten och Grekland. Brittisk offensiv i Nordafrika.

1941

Den 22 juni bryter Tyskland mot icke-angreppspakten från 1939 och anfaller Sovjet (Operation Barbarossa).
29/7 finländskt revanschkrig mot sovjet med tyskt stöd (fortsättningskriget). Rumänien och Ungern går med i kriget på Tysklands sida.
8/9 Tyskland belägrar Leningrad.
Tyskarna tränger in i Moskvas förstäder men slås tillbaka. 7/12 Japan anfaller Pearl Harbor USA:s flottbas på Hawaii.
8/12 USA och Storbritannien förklarar krig mot Japan. 11/12 Tyskland och
Italien förklarar krig mot USA.

1942

4-7/7 USA besegrar Japan i slaget vid Midwayöarna, en vändpunkt i Stilla Havskriget. September - oktober, tyskarna intar stalingrad.
Under oktober och november besegrar brittiska styrkor ledda av Montgomery (de sk ”ökenråttorna”) Rommels arme vid el-Alamein.

1943

2/2 1943 tyskarna kapitulerar i Stalingrad. 13/5 Axelstyrkorna kapitulerar i Nordafrika.
9/7 de allierade invaderar Sicilien.
12/7 rysk offensiv på östfronten.
25/7 Mussolini avsetts och fängslas. 3/9 Italien kapitulerar.

1944

6/6 ”Operation Overlord” dagen för de allierades invasion i Normandie Frankrike, under befäl av general Eisenhower.




Operation Overlord

Vad betyder D och H i dagen D och timmen H?

När man hör ordet dagen D så tänker man oftast på ”Operation Overlord”, de allierades anfall på tyskarna i Normandie, Frankrike, men varje operation har en D-dag och en H-timme.
D-dagen är den dagen när en operation påbörjas. H-timmen är timmen då operationen påbörjas.
D-day+1 är dagen då operationen påbörjats plus en dag.
H-timmen+ 75 är en timme och 15 minuter efter att operationen påbörjats

Förberedelser

Combined Operations Command


Den fjärde juni 1940, när man försökte att evakuera 338 000 män från Dunkerque i Frankrike, lovade Winston Churchill att Storbritannien aldrig skulle ge upp.
Då fick en strateg i War Office en ide. Commando soldater skulle göra gerilla- anfall på tyskarna. Det var början på det som skulle bli ”Operation Overlord”.
Storbritannien gjorde små gerillaanfall mot mål i Frankrike, Norge, Italien och Libyen. Dessa anfall var inte stora men det var allt man kunde göra.
Anfallen var bara små irritationsmoment för axelmakterna, men det gjorde att fienden alltid fick vara på sin vakt. Uppgifterna under räderna var att förstöra anläggningar av betydelse t.ex. försvars anordningar och industrier.
Man försökte också ta fångar och samla information.
Även om räderna inte gjorde så stor skillnad i kriget så stärktes de allierades moral.
Churchill drömde om en invasion på Europa men detta skulle aldrig gå eftersom man utkämpade ett försvarskrig i väst.
I juni 1941 fick man det lättare, när Tyskland vände och började kriga mot sovjet. Stalin uppmanade Churchill att öppna en front på andra sidan för att ta bort pressen på Sovjets arméer.
6 månader senare när japan anföll den amerikanska flottbasen Pearl Harbor i december 1941 så gick USA med i kriget mot axelmakterna.
Storbritannien, Sovjetunionen och USA bildade nu Den stora alliansen.
Fronten som Stalin bad om verkade inte så avlägsen.
Nu tog Lord Luis Mountbatten över Combined Operations Command.
Han gjorde om Combined Operations Command till en ny organisation som var mer en invasionsstab än en organisation för nålsticks räder.
Räderna var nu inte viktiga för att åstadkomma skada.
De var viktiga för att samla information och erfarenhet, som var livsviktig för planeringen av en invasion.

Saint-nazaire räden

John Hughes-Hallett var en av dem som planerade D-dagen och den kanske mest framgångsrika commando räden: Saint-Nazaire räden.
I Saint-Nazaire räden förstörde man den enda torrdockan som kunde ta hand om det nyaste och största tyska slaggskeppet: Tirpitz.
Framgången gav dock Hughes-Hallett och hans medarbetare uppfattningen att det var möjligt att attackera starkt befästa hamnar om man anföll snabbt och överrumplade fienden.
Så var inte fallet. Det visade sig vid Dieppe räden.

Dieppe räden ”Operation Jubilee”

Brittiska och Amerikanska strateger var överens om att man måste rikta invasionen mot en hamn och att hamnen inte skulle få bli skadad.
Man behövde en hamn för att man snabbt skulle kunna få dit underhåll och förstärkning. Man valde Dieppe som låg tillräckligt nära för luftanfall och var tillräckligt nära för att anfalla i mörker.
Dieppe blev ett stort misslyckande för de allierade.
Båtarna mötes av en tysk konvoj med 5 lastfartyg och 3 eskort båtar.
De allierades landningsfartyg var obeväpnade och de kunde inte göra något motstånd. De kunde bara försöka att köra iväg. De allierade hade kanonbåtar som gjorde motstånd och sänkte några båtar. Vissa av landstigningsbåtarna blev träffade och sjönk. Vissa av dem flydde.
6 båtar blev kvar. En på högra sidan och 5 på den vänstra sidan.
5100 man landsattes. 3648 återvände inte, commandosoldaterna förlorade 247 man. 907 kanadensare dog och 1946 togs tillfånga varav 568 var skadade.
Royal Navy förlorade en jagare, 33 landstigningsfarkoster och 550 man.
RAF förlorade 153 man. Tyskarna förlorade totalt 591 man varav 297 döda. 316 från armén, 113 från flottan och 162 från Luftwaffe.

När de allierade kom upp på stranden sköt tyska krypskyttar deras officerare och signalmän. De sköt dem antingen i huvudet eller på deras radio.
Detta gjorde att de vanliga trupperna inte visste vad de skulle göra och det skapade förvirring bland trupperna.
Dieppe var en stor seger för tyskarna.
5 sjukhus i Storbritannien arbetade i 2 dygn utan stopp.
En enda läkare fick göra 167 operationer på en natt.

”När en av grabbarna vaknade upplevde de striden om igen.
Deras språk var så kryddat att man förstår att sköterskorna hade öronproppar”. Citat från en överlevande

Tyskarna begravde soldaterna i en massgrav. Byborna tilläts att lägga kransar och blommor på den.
Några dagar efter det skickade Wehrmachts gravkommission kistor och 500 soldater som begravde de döda under fulla militära hedersbetygelser.
Sedan belönade tyskarna stadsborna med 10 miljoner franc för att de inte ingripit i räden. Tyskarna skickade också tillbaka fransmän som suttit i fångläger till Dieppe.

”Vi måste ta med oss en hamn”

”Ja, allt jag kan säga är att om vi inte intar en hamn måste vi ta en med oss.” Hughes-Hallett

Winston Churchill var den första som kom på idén att bygga pråmar av betong som höll sig uppe när de var tomma på vatten och sjönk när de fylldes med vatten. Dessa skulle fungera som torped- och väder säker hamn.
Man byggde 2 konstgjorda hamnar som skulle kallas Mulberry A och Mulberry B (A för amerikansk och B för brittisk).
De skulle sammanlagt ta 12 000 ton förnödenheter och 2500 fordon per dag. Dessa skulle vara klara till den 1 maj.
D-dagen var först planerad den 1 maj men den ändrades till den 6 juni.
Rommels hustru fyllde år den 6 juni. Där var också Rommel.
Man bytte dag för att skeppsvarven skulle kunna bygga fler båtar.
Man behövde också fartyg som man skulle sänka. Man hade över 200 kasuner de största var 60 meter långa, 17 meter breda och 18 meter höga. De vägde 6000 ton. Det fanns 23 flytande pirar 16 km vägbanor av stål, 93 flottar som var 60 meter långa, 8 meter breda och vägde 2000 ton var.
Där var också 74 fartyg.
För att transportera detta behövde man alla större bogserbåtar man kunde få tag på. Stabsofficerarna vid SHAEF informerades dagligen om Rommels framsteg vid atlantvallen.
Man blev oroliga när man såg försvaret vid stränderna.
Nu kunde man inte anfalla i skydd av mörkret som man tänkt.
Man fick nu leta sig fram mellan hindrena.
Montgomery ville först att båtarna skulle landstiga i högvatten för att soldaterna inte skulle få springa så långt.
Det gick inte nu för att landningsfartygen då skulle åka in i alla hinder på stranden. Man beslutade att britterna och kanadensarna skulle gå i land när vattnet steg och de flesta hindrena var synliga.
Amerikanerna gick i land strax efter lågvattnet. Amerikanernas stränder hette UTAH och OMAHA.
Britternas och kanadensarnas stränder hette Juno, Sword och GOLD.
Detta gjorde att ingenjörtrupperna skulle kunna rensa stranden från hinder men att infanteristerna blev exponerade för tysk eld tills eldunderstöd förts fram.


LCS

London Controlling Section läkte massor med falska meddelanden till tyskarna t.ex. Via dubbelagenter, falska radiomeddelanden och påhittade arméer.
Detta skulle göra att tyskarna skulle tro att invasionen var någon annanstans och vid en annan tid. Det skulle också göra att tyskarnas arméer skulle reagera trögare.
Man bombade intensivt Pas-de-Calais för att få tyskarna att tro att invasionen skulle börja där. För varje bomb man fällde i Normandie fälldes 2 någon annan stans i norra frankrike.
1/6 klockan 21:00 avlyssnas i den tyska 15. Arméns kommando ett personligt meddelande bestående av de första stroferna i den franska dikten chanson d´automne. Chefen för den tyska underrättelsetjänsten, hade varskott de militära staberna att det var ett meddelande till den franska motståndsrörelsen att invasionen var nära.
Nästa strof skulle sändas 48 timmar förre landstigningen.
På grund av avlysningen försätts den 15: e armén i högsta beredskap.
Men på grund av ett missförstånd försätts inte 7: e armén i högsta beredskap, dvs. Just den armé som var grupperad vid Normandie.
5/6 i gryningen börjar båtarna sin långsamma färd mot Normandie.
Detta var den största flotta som någonsin seglat.
De var på väg mot sin landnings plats, område Z. Detta låg utanför Isle of Wights sydspets.
Klockan 22:15 uppsnappar den 15: e tyska armen den andra strofen ur dikten. 15: e armen sätts i beredskap men endast den 15: e.
Natten till den 6 juni närmar sig den största flotta som hittills skådats.
2727 fartyg av olika sorter. De transporterar 2500 landstignings fartyg av olika sorter. De är eskorterade av 700 krigs fartyg.
Varav 23 är kryssare, 5 är slagskepp och 104 är jagare.
De amerikanska fartygen styr mot UTAH och OMAHA stränderna.
De kanadensiska och brittiska trupperna styr mot stränderna GOLD, JUNO och SWORD.
Den 6 juni. Flygplan och båtar åker till Pas-de-Calais för att göra så att tyskarna tror att man ska anfalla där.
Flygplanen släpper aluminiumremsor som gör att det ser ut som om det är fler flygplan på radar.
Båtar hade ballonger som på radar såg ut som 10 000 tons båtar.
De radar stationer som fungerade rapporterade om en enorm invasions flotta som var på väg mot Pas-de-Calais.
Nu begav sig nästan alla flygplan ur Luftwaffe till Pas-de-Calais.

Luftlandsättningen

15 minuter efter 12 släpper de amerikanska 82: a och 101: a flygburna divisionerna sina vägvisare.
En timme senare åker 800 amerikanska flygplan över kustlinjen.
Deras mål var att säkra västra flanken av invasionsområdet och att isolera Cherbourg så att man skulle kunna ta hamnen.
De skulle också ta vägarna som ledde från UTAH.
Klockan 3:14 börjar flyganfallen i Normandie.
På natten kommer 68 glidflygplan. 50 glidflygplan landar korrekt.
Många fallskärms jägare drunknar i träsken. Det gör dem för att dem har för mycket utrustning.
Många ur 3: e fallskärmsbrigaden lyckades inte att landa på rätt ställe.
Även om de blev släppta på rätt ställe det så gjorde den starka vinden att man landade på fel ställe.
Vissa landade flera kilometer fel. Piloterna som styrde flygplanen kunde inte skilja på ställena där de skulle släppa fallskärmsjägarna och de oerfarna gjorde undanmanövrar för luftvärns eld, som de hade order om att inte akta sig för. Många landade så långt bakom fiendelinjer att de fick slåss med motståndsrörelsen. Fallskärmsjägarna gjorde vad de kunde i de små grupperna. De försökte att hitta andra grupper för att de skulle kunna klara deras uppdrag. Deras uppdrag var att spränga broar.
Det gjorde dem för att göra så att tyskarna inte kunde nå dem lika snabbt. De sprängde också det tyska batteriet vid Merville.
Detta gjorde att tyskarna inte skulle kunna beskjuta britternas stränder.
Man tog vägarna som gick från UTAH för att landstigningsstyrkorna inte skulle bli fast på stranden.
82: a divisionen använde orden ”flash” och ”thunder” för att tala om var de var. Innan man använde dessa ord använde man en plåtleksak som hade ett högt läte. Man ändrade för att många ur 82: a dog när tyskarna hörde när man använde den.
De tyska cheferna gjorde inget. Det var för att de allierades skenmanövrar lyckats bra.
Det var 170 000 soldater och 5 000 fartyg i anfallsvågen. De första fartygen lämnade sina hamnar den 3 juni.
General Eisenhower sade att invasionsflottan var en
”stor mänsklig fjäder, spänd inför det ögonblick då dess energi skulle frigöras och slungas över engelska kanalen i det största amfibieanfall som någonsin prövats”.

Stränderna

UTAH

Fartyg sköt från Seinebukten mot den 95 km långa Normandiekusten.
Slagskepp och kryssare sköt på en mils avstånd medan jagarna sköt på 6 km avstånd. Samtidigt bombade och besköt tusentals bombare och jaktplan stränderna, vars namn var kodnamn var UTAH, OMAHA, GOLD, Juno och Sword. Båtarna skulle landa på timmen H, klockan 6:30.
Den 4: e divisionen landsteg på UTAH och den 1: e landade på OMAHA. Stränderna var indelade i sektorer (t ex Easy) och delsektorer (t ex red).
Timmen H på OMAHA och UTAH var en timme förre timmen H på GOLD, Juno och Sword. Så var det för att tidvattnet kom in senare på de brittiska stränderna (GOLD, Juno och Sword).
269 Marauder flygplan bombade 7 försvarsanläggningar.
De släppte nästan 4 ½ miljoner kg i bomber.
När de första 20 båtarna kom ca 350 meter från stranden sköt man upp röksignaler. Då slutade fartygen skjuta på stranden.
Klockan 6:31 sänktes ramperna på 10 av fartygen. De 10 andra landade några minuter senare.
Man upptäckte då att man landat 2 km fel. Man landade på ett ställe där tyskarna hade mycket sämre försvar.
Där flöt också upp 28st Sherman tanks. Tyskarna trodde inte att amerikanerna skulle ha med sig pansar upp på stranden.
Stridsvagnarna hade ett uppblåsbart hölje runt om. Man fällde ner det när man kom upp på stranden, för att man annars inte skulle kunna skjuta.
Theodore Roosevelt var son till president Theodore Roosevelt.
Han var med de första soldaterna som landade på UTAH.
Han omdirigerade de andra landstigningarna till den del av stranden han och soldaterna var på.
Klockan 9:00 hade 8: e infanteriregementet och stridsvagnarna brutit igenom en 3 km stor front på atlantvallen.
10.00 landade resten av regementena.
Vissa trupper gick sedan norrut och söderut för att anfalla de ställningar man skulle ha tagits vid den inledande manövern.
197 personer dog eller blev skadade på UTAH den dagen, 60 var saknade, antagligen drunknade.

OMAHA

Bägge sidor av stranden omgavs av 30 meter höga klippor.
Stranden var 300 meter djup vid lågvatten.
Och lutade uppför. Den var oframkomlig med fordon på de flesta ställen.
Det fanns sanddyner och sandvall. Bakom det fanns det träsk och högt gräs. Från OMAHA ledde 4 vägar varav 3 var körvägar.
Det var djupa raviner runt alla vägar.
Närmaste by var 1500 meter bort. Tyskarna hade satt ut minerade hinder.
Därför har de första som kommer upp för stranden inget skydd förutom minerade hinder. De första skyddet är stenvallen längst in.
Ovanför den finns stängsel av ståltråd. Från klippornas sidor sköt tyskarna med 75 och 88 mm batterier. De var skyddade av 90 cm betong.
Där fanns minfält och stridsvagns diken.
Den vanligaste beväpningen i befästningarna var maskingevär, men där fanns också raketkastare.
Försvarsställningarna vid OMAHA var de värsta amerikanerna stött på under kriget.
Detta var det enda ställe man kunde landstiga på mellan UTAH och britternas stränder. Annars hade man inte landstigit vid OMAHA.
Först trodde man att det bara var 800-1000 man i strandförsvaret.
Detta var ganska lite jämfört med de 34 000 man som skulle gå i land där.
Men under sista veckan fick man reda på att 352: a infanteridivisionen skulle till OMAHA. 352: a var ett elitförband.
Informationen kom för sent till amerikanerna. De var redan på väg. Amerikanerna hade fått rådet att ankra 13 km från kusten.
Men de ankrade 18-19 km ut för att undvika tysk eld.
Det hade en nackdel: vågorna var för höga för landningsfarkosterna.
De struntade i att infanteriet behövde pansar under de första minuterna under en landstigning. Det hade man lärt sig vid Dieppe räden.
De pansrade fordon man fick till OMAHA var för få och sjösattes för långt ut. 1: a divisionen fick frontalattackera mot tyskarna. 1: a var en av arméns bästa divisioner.
Planen gick ut på att man anföll med 2 regementen.
116: e infanteriregementet till höger och 16: e regementet på vänster.
När de fått fäste på stranden skulle 1: a och 29: e divisionerna ur V: e kåren gå i land. 29: e skulle ta området mellan kusten och floden Aure.
1: a skulle svänga åt vänster för att knyta an till brittiska 2 armén och fortsätta åt söder för att ta ett brohuvud vid andra sidan av Aure.
V: e kåren hoppades på natten av D-dagen tagit ett 25 km brett och 10 km djupt brohuvud.

10 landstignings båtar med 300 man tillsammans fylldes med vatten.
Vissa flöt tack vare dem som öste vatten med sina hjälmar. De som transporterade artilleri sjönk helt.
5 km från stranden sjösattes 29 stridsvagnar.
De kunde bara ta sig fram i lugna vatten. De sjönk som stenar.
Bara 2 klarade sig fram till östra stranden.
Några besättningar klarade sig ur luckorna medan andra sjönk ner med vagnen. 16: e kom alltså i land utan stridsvagnsstöd.
De andra 32 stridsvagnarna som var till 116: e regementet sjösattes aldrig.
Man beslutade att köra fram till stranden med dem.
Skeppen och flygplanen bombade stranden här med.
Det gjorde att männen blev lurade och trodde att de flesta tyskar skulle vara döda när man kom fram.
Få bomber träffade tyska ställningar.
Det var för mycket rök och så var molnen låga.
När amerikanerna sprang ut var det klart att ställningarna inte slagits ut.
Innan ramperna sänktes hördes det smattrande på rampen.
När de sänkte ramperna möttes de av en mur av stål. I vissa båtar dog alla utan att någon tagits sig ur båten. 8 km in i landet stod tyskarnas 105 mm kanoner. Tyskarna gav order om att skjuta dem på amerikanerna.
116: e försökte landa sina 6 båtar i tyskarnas eld. 4st landade.
Inom 10 minuter var A-kompaniet ur stridbart skick, de hade ingen ledare. Alla hade dött eller sårats. 96 % av de 197 man i A-kompaniet dog. Ingenjörer skulle rensa stranden från hinder.
Men de flesta dog. Sprängämnet sprängdes av tyska granater, ingenjörerna sprängdes i bitar. De som överlevde var för klumpiga med all sin utrustning och blev lätta mål för tyskarna.
Vissa hinder förstörde man inte för att infanterister gömde sig bakom dem. Andra gömdes av vattnet.
På 30 minuter röjde ingenjörerna 6 luckor genom hindren varav bara en kunde utmärkas. De led 41 % förluster.
Stormtrupperna mejades ner av tyskarna.
Många s k understödsvapen gick förlorade.
Understödsvapen är bazookas, eldkastare och granatkastare.
De nya som kom bidrog bara till de döda.
Klockan 9:00 tänkte general Bradley på att överge OMAHA och föra över trupperna på britternas stränder.
Mitt i all röra så tog sig små grupper upp till stenvallen och sedan, med stor möda, över den sanka slätten.
Många ur 116: e landade längre österut än planerat och där hade tyskarna inte lika starkt försvar.
Där kunde de springa upp från stranden och upp igenom taggtråden och minfälten. De gick mot Vierville. Under förmiddagen hade det kommit dit ca 200 amerikanska soldater. De var där för att förhindra ett tyskt motanfall mot de soldater som fanns kvar på stranden.
Österut land steg fler på samma ställe. De var skyddade av det brinnande gräset. Tack vare det brinnande gräset bildades rök.
Vissa fick ta på sig sina gasmasker för att röken kvävde dem.
Andra gjorde först framsteg när de märkte att ett minfält hade exploderat.
Flera bataljoner kunde ta sig upp mot Saint- Laurent på detta vis.
På OMAHA: s västra sida hade 16: e hjälpts av fel navigering.
De kom ca 800 meter fel. Detta gjorde att de undvek tyska stödpunkter.
De hittade en väg upp för klipporna på östra ändan av OMAHA.
9. 30 hade de brutit sig igenom de tyska linjerna och förflyttade sig mot Port-en-Bessin. Där skulle de försöka länka ihop med britterna.
De flesta av trupperna ur första och andra bataljonerna blev sönder skjutna.
En del låg kvar nere på stranden, där de inte kunde göra något för att de var ned hållna av tysk eld.
En löjtnant och en sergeant sprängde till slut en lucka i taggtråden.
De fick med sig en grupp med män som gick i genom ett minfält där ett litet felsteg betydde död eller lemlästning. Denna väg genom minfältet krävde många offer men till slut kom ca 300 man förbi.
De flesta var soldaterna var fortfarande kvar på stranden när klockan var 9:50. samtidigt fick generalmajoren Clarence R. Huebner ett meddelande som berättade om amerikanernas situation.
Huebner avbröt skickandet av materiel till stranden och skickade istället dit 18: e infanteriregementet. Fler stridsvagnar skulle sändas till stranden.
Han sade till flottan att beskjuta de tyska stödjepunkterna även om det fanns en chans att träffa sina egna.
Jagarna kom så nära stranden att de slog i bottnen när de sköt. De sköt hela förmiddagen och eftermiddagen.
Denna eld var nästan den enda artillerield som trupperna såg den dagen. Klockan 11:00 började striden svänga tillfördel för amerikanerna.
16: e regementets chef överste Taylor sade till sina trupper att: ”det är två slags människor som stannar på den här stranden, dom döda och de som kommer att dö. Låt oss för fan se till att vi kommer härifrån”.
Efter det ledde han ett motanfall mot tyskarna.
13:30 fick general Bradley en rapport där det stod att de trupper som förut hölls nere på stränderna Easy red, Easy Green och Fox Red höll på att rycka fram. Förstärkningarna började slita på tyskarna.
Nya trupper och stridsvagnar tog de tyska stödjepunkterna.
Ingenjörstrupperna röjde minfälten.
Men amerikanerna behövde rycka fram inåt land för att fördjupa sitt brohuvud. Amerikanerna fick hjälp av det 84: e tyska kårens brist på information.
De trodde att man hade det svårare vid de brittiska stränderna och skickade därför dit extra pansarvagnar.
Tyskarna fick 13:35 ett meddelande av 352: a divisionen att invasionen kastats tillbaka i havet. Det fick också Rommel höra.
352: a divisionens reserver slösades bort på anfall mot 3 amerikanska rangerförband som tillsammans var ca 200man.
De hade klockan 7:00 klättrat uppför klipporna vid Pointe du Hoc och tagit det tyska batteriet. Batteriet hade annars kunnat skjuta på OMAHA och UTAH.
Sent på eftermiddagen kunde de första fordonen köra bort från stranden.
På kvällen kunde de första pansarvagnarna och howitzerna köra iväg.
Strax före mörkrets infall trängde 1: a divisionens trupper igenom tyskarnas andra försvars linje längs vägen Colleville-Saint-Laurent.
De flyttade fram fronten och utsträckte brohuvudet till mellan 1000-1500 meters djup. En stark bedrift för de trupper som haft det så svart tidigare på morgonen. När mörkret föll höll V: e kåren ett 10 km brett och ett 3 km djupt brohuvud.
Då anföll fortfarande tyskarna amerikanerna med artilleri och minfälten var inte helt röjda. Man hade brist på pansar och kanoner och trupperna var försvagade efter en tröttsam dag. De hade förlorat 3 000 man.


Britternas stränder

Britterna behövde möta pansar vilket amerikanerna inte behövde.
Mot slutet av D-dagen behövde de mötta minst en pansardivision.
De behövde möta den divisionen för att klara sina mål: intagandet av staden Caen och säkrandet av östra flanken av den allierade invasionsfronten.
Man behövde sätta in 75 000 britter och kanadensare snabbt och långt in för att sätta upp ett försvar mot det tyska pansaret.
Man hade 137 örlogsfartyg som bombarderade stranden i 2 timmar.
Britterna landade klockan 7:30 för att man dels skulle kunna skjuta längre och dels för att man skulle ha mindre strand att springa upp för. 6:15 åkte de första båtarna mot stranden.
Britterna hade bättre stränder än amerikanernas stränder.
Britterna hade låga stränder, en strandvall och små badorter.
Där bakom låg ett öppet landskap som var bra för stridsvagnarna.
Tyskarna var redo för strid.
De hade 10 infanterikompanier, 50 granatkastar grupper, 500 kulsprutor och 90 artilleripjäser.
Innanför stränderna fanns ytligare 14 infanterikompanier och 22 batterier med över 100 pjäser. Bakom dem fanns 5 infanteribataljoner till och fler batterier. När tyskarna satte i gång striden börjades de första båtarna utsättas för granat- och kulspruteeld. Men britterna och kanadensarna tog det lugnt.
De stålsattes av ett motiv: hämnd. De ville hämnas för Dunkerque och Dieppe. Strax innan 7:30 öppnades dörrarna på landningsfarkosterna.
Från pråmar och jagare spelades 2 av dåtidens populäraste melodier: ”Roll out the barrel” och ”We don’t know were we’re going”.
Vissa av commandoförbanden hade med sig säckblåsspelare som spelade krigiska höglandsmelodier.
Landstigningen var väldigt lätt jämfört med OMAHA.
Men landnings båtar blev träffade och sprängdes av minor.
Granater satte stridsvagnar i brand.
Männen behövde endast springa 100 meter för att komma fram till strandvallen. Försv...