Operation: Overlord

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Arbete om landstigningen i Normandie den 6e juni 1944.

Operation Overlord

1. Den historiska bakgrunden

Roosevelt var enig med sina allierade om att man först skulle besegra Tyskland, Japans och Italiens kapitulation skulle sedan komma som en naturlig följd av Tysklands nederlag. Den allmänna krigsläget sommaren 1942 måste ses som bakgrunden till invasionen i Normandie.
Under trycket av den tyska invasionen i Ryssland var Stalin otålig, ryssarna var hård ansatta, sommaren 1942 nådde tyskarna fram till oljefälten i Kaukasus. I september inleddes anfallet mot Stalingrad. Ryssarna krävde att en andra front fort som möjligt skulle öppnas i väster, för att avlasta trycket av den tyska offensiven i öster. En andra front i Västeuropa skulle bli en effektiv hjälp åt Sovjetunionen.
I detta ärende besökte Molotov,- den sovjetiska utrikesministern - Washington i juni 1942. Roosvelt gav inte något bestämd besked, han hade helst velat göra invasionen i Franska Nordafrika men han räknade med en andra front redan 1942.

Churchill var inte heller helhjärtad anhängare av invasionsplanerna i Västeuropa, han menade att det skulle kosta alltför mycket blod ”tidvattnet blir rött av den amerikanska och brittiska soldaternas blod och stränderna överfyllda av deras lik”. Han ville helst förordna en operation från östra Medelhavets norra kuster. Churchills medelhavsstrategi var ett uttryck för hans strävan att upprätthålla maktbalansen i Europa efter kriget. Han ville hindra Sovjetunionen att sätta sig fast vid Medelhavet och komma för långt fram i Mellaneuropa.
I augusti 1942 reste han själv till Moskva för att informera Stalin. Han skildrade i detalj farorna vid en operation över Engelska kanalen men Stalin verkade inte övertygad.

2. Förspel till invasionen, övning för en andra front

Även om Churchill drömde om en invasion på det europeiska fastlandet, sedan oktober 1940 insåg han att britterna inte skulle kunna ensamma utkämpa en offensiv mot tyskarna. När tyska armén 1941 trängde in i Sovjetunionen började Stalin uppmana Churchill att öppna en andra front. Sex månader efteråt sedan Japan anfallit Pearl Harbor i december 1941 gick USA med i kriget mot axelmakterna, nu var Storbritannien , Sovjetunionen och USA förenade i vad som skulle kallas Den stora alliansen. Men ingen visste exakt vad som krävdes, vilka svårigheter som måste övervinnas, vilket försvar man skulle möta. Det var nödvändigt att ta reda på det.

Trots att USA:s kapacitet för krigsproduktion var enorm hade amerikanerna ännu inte ställt om sig för det totala kriget. De brittiska strategerna tyckte att tyskarna var alltför starka och de allierade hade inte tillräckligt många man och materiell för en omfattande operation. Men tanken på att öppna en andra front hade inte övergivits.

Den 19 augusti 1942 förbereddes krigets största raid mot Frankrikes kust. En raid på 6000 brittiska och kanadensiska soldater anföll hamnstaden Dieppe och de kringliggande försvarsanläggningarna vid Normandie i gryningen.
Den slutliga anfallsplanen innebar landsättning av sex infanteribataljoner ett stridsvagnsregemente och två commandoförband. Först anföll commandostyrkor de långskjutande kustbatterierna vid Varengeville och Berneval men dessa anfall slutade med en katastrof, nästan båda commandostyrkorna förintades. När huvudanfallet kom mejades soldaterna ner av massiv kulspruteeld. En desperat strid pågick hela morgonen och tillslut fick de engelska och kanadensiska kvarvarande trupperna att retirera. Anfallsstyrkan förlorade 4394 man i döda, sårade, tillfångatagna eller saknade.

Den framgångsrika ryska offensiven i februari 1943 och amerikanernas seger vid Midway förnyade aktualiteten att öppna en andra front i Västeuropa. Invasionsplaner diskuterades och utformades under år 1943, i Washington döptes invasionen till Overlord,- Överbefälhavaren- och denne skulle verkställas den 1 maj 1944.
På Teheranmötet i november 1943 där alla de tre stora, Roosevelt, Churchill och Stalin var samlade beslutade man invasionen Overlord.

3.Förberebelse till Overlord

Den 12 Mars 1943 träffade den brittiske soldaten generallöjtnanten Fredrich E. Morgan, amiralen Mountbattem och hälsade denne och gratulerade Morgan till hans utnämning som chef för det allierade överkommandot COSSAC - en betäckning som användes för att ange hela operationen. COSSAC var embryot till att SHAEF - Supreme Headquaters of the Allied Expeditionary Force, som 1944 skulle leda den väntade invasionen till Normandie för att lösa upp ockupationen i Europa.
Morgans order blev följden av att en invasion i full skala skulle sättas in så tidigt som möjligt 1944. Eftersom det var omöjligt att planera en attack utan att fastställa det slutliga målet, blev målet att besegra Tyskland på fast mark menade COSSAC och skisserade en invasion, Overlord - där den enorma mängd människor och materiell skulle fodras för att nå detta mål.

Redan på hösten1943 hade förberedelser börjat i form av flygangrepp mot de tyska industriområdena och mot huvudstaden Berlin. Omkring årsskiftet började man samla den jättestora invasionsarmé och träna de för up¬pgiften.
Nu började COSSAC att arbeta bakåt genom Overlord till det inledande anfallet Operation Neptune. Morgan och COSSAC var sysselsatta under hela 1943 för att planera invasionen av Normandie som krävde mycket tankeverksamhet. D-dagen bestämdes till den 1 maj 1944, och detta ledde till stor tidspress för att samla ihop den stora invasionsstyrkan på några miljoner man och flera ton tunga materiell. Lyckligtvis hade planerarna gott om data som de kunde börja detaljarbetet med.

Angöringsledarna, vindarna, tidvattnet, strändernas beskaffenhet, vägar därifrån mot inlandet, för och nackdelar med varje hamn och strand som kunde tas, flygfält eller mark som var lämplig för flygfältsbygge, fiendens kustförsvarsanläggningar, hans styrka, lokaliseringen av fiendens sjöstridskrafter, möjligheter att föra in invasionsstyrkor i anfallsområdet - information om alla dessa uppgifter gjordes för att välja invasionsområden. Det hade föreslagits om invasion i Portugal, Norge, Jylland, holländska Friesland till och med Dunderque. Den viktigaste faktorn var det egna flygets räckvidd som avgjorde valet av strand. Man kunde inte tänka sig en invasion utan att ha fullt herravälde i luften. Detta ledde till att man valde invasionsområdet mellan Cherbourg och Vlissigen i Holland för att garantera fullt stöd inåt land för invasionsstyrkan.

Behovet av hamnar reducerade valet ytterligare. När invasionsstyrkan väl kommit i land kunde man inte garantera att utvidga brohuvudet till ett grupperingsområde om inte uppbyggnadstakten av materiell och trupp var större än den takt varmed tyskarna förde fram sina reserver.
Därför valdes det breda stränder och stora hamnar, de två lämpligaste kusterna var Pas-de-Calias eller Caenkusten på Normandies västra del. Det uppenbara valet var Pas-de-Calias som låg närmare England. Operation Overlord skulle bli kortare, enklare och flyget kunde nå längre in i land. Vägen till Tyskland skulle bli avsevärt kortare. Men där var också den starkast försvarade delen av Hitlers Atlantvall eftersom tyskarna fruktade en stor attack just där. Normandiekusten hade inget av dessa nackdelar, Caenkusten var till och med svagt försvarad. Stränderna var skyddade från starka vindar, terrängen var lämplig för flygfältsbygge. Normandie var den rätta platsen för invasionen. Hösten 1943 drabbades COSSAC av en liten kris, planeringen av Overlord kunde inte fullföljas om man inte har sett ut en överbefälhavare till invasionsstyrkorna. Denna post var redan lovat till general Brooke men efter hand ville en majoritet ha en amerikansk befälhavare till Operation Overlord. Det blev general Dwight D. Eisenhower. Han hade utarbetat en invasionsplan för Operation Roundup 1943, befäl i tre invasioner: Nordafrika, Sicilien och Italien.

Eisenhower och hans närmaste chefer gjorde viktiga ändringar av den ursprungliga attackplanen för Overlord. De tre första divisioner som skulle inleda attacken påökades med tre divisioner till.

Den nya fronten blev dubbelt så lång som den förra som var 40 km. Från Ornes nära den viktiga staden Caen till Varreville med hamnen Cherbourg sträckte sig den nya invasionsfronten. Men COSSAC tillämpade en lärdom från Diepperaiden: ingen större befäst hamn kunde tas snabbt genom ett frontalangrepp. Morgan fastställde därför D+14 som ett datum för intagandet av Cherbourg, på grund av COSSAC:s lärdom. Från maj flyttades Dagen-D till juni på grund av att ge mer tid för produktion av landsättningsfarkoster och andra viktiga militära fordon.

4 Festung Europa

Genom att bygga stora betongvärn, cementbunkar och stridsvagnshinder över hela Europa, ville Hitler lugna den tyska folket, att Tyskland är inuti i ett gigantisk citadell ”Festung Europa” och där ligger helt osårbart. Festung Europa var, särskild längs sin västliga gräns Holland, Belgiens och Frankrikes kuster späckad med all slags befästningar som tysk vetenskaplig och militär påhitlighet kunnat utfundera.

Redan år 1940 började tyskarna bygga ut en vall, Atlantvallen. Det var vid den tiden huvudsakligen frågan om att rensa hamnarna, att anordna ubåtsbaser. Ingen tänkte då på möjligheterna av en invasion från England. Det egentliga arbetet på Atlantvallen började i april 1942.
Det fanns inte så många pansardivisioner vid Seinebukten och därför startade Rommel en kampanj för att förstärka Atlantvallen. Rommels order till sina chefer löd: På den korta tid som är kvar tills den stora offensiven inleds måste vi lyckas få alla försvarsanläggningar i sådant skick att de kan stå emot de starkaste anfall och fienden måste slås ut innan de når slagfältet, vi måste hejda de i vattnet. Med brist på arbetskraft och tid lyckades ändå tyskarna att förvandla Atlantvallen till ett fruktansvärt hinder.
De allierade visste nästan lika mycket som Rommel om Atlantvallen tack vare varje dags spaningfotografering över Normandiekusten med flyg.

5. Operation Overlord

Den stora armé som skulle bryta igenom Hitlers Atlantvall i juni stod redan klart till attack i maj-44. Denna armé var en av de mest grundligt utbildade anfallsstyrkor som någonsin gått i strid. Nu var alla tränade för uppgiften. Piloter övade krachlandning med glidplan i mörker, röjningstrupper desarmerade minor m.m.
Men en viktig och avgörande faktor kunde inte kontrolleras, - vädret. Det fanns bara tre dagar under varje treveckorsperiod i juni när allt var perfekt för en invasion, det var förhållandena för både ljus och tidvatten rådde, det vill säga när skymningsljuset mer eller mindre sammanföll med lågvatten. Det fick inte heller blåsa mer än 4-5 meter per sekund pålandsvind och 6-8 meter per sekund frånlandsvind. Ingen större vind än 9 meter per sekund för fallskärmsjägarna. Men chansen för ett sådant idealväder var 1 på 50-60. Den 8:e maj fastställde Eisenhower dagen-D till den 5:e juni med 6:e och 7:e juni som alternativ.
Nu började den stora invasionsstyrkan att förflytta sig till de slutliga lägren i södra England, norra Irland och Skottland. Den 3:e juni var alla de omkring 170000 män i anfallsstyrkan ombord. Alla väntade i ett nervöst tillstånd på den slutliga startordern. Några örlågsfartyg hade hedan lämnat hamn i Skottland och Norra Irland. Men vädret försämrades, det som länge såg ut att bli bra dag för en landstigning. Flera lågtryck kom in från Atlanten meddelade metrolog Stagg, hela operationen sköts upp. Det blev det sämsta vädret på minst 40-50 år vid den här tiden på året. Den 4:e juni träffades cheferna igen men det var fortfarande lika hård vind och alla såg dystra ut för att invasionen kunde inte skjutas upp ett dygn till. Om det måste skjutas upp måste det ske med två veckor. En kallfront rörde sig snabbare bort och en period med bättre väder var att vänta mellan den 5:e juli på eftermiddagen till den 6:e juni sent på kvällen, sedan skulle det bli ostadigt igen. Denna lucka skulle kunna utnyttjas av den första anfallsvågen. Mountgomery såg inget hinder att starta men Eiserhower var lite tveksam.

Den sista väderrapporten kom klockan 4.15 på måndagen den 5:e juni och inga förändringar upptäcktes. ”OK! vi sätter igång”: sa Eisenhower. Med dessa ord var tärningen kastad och ett blixttellegram sändes till flottan: FULLFÖLJ OPERATION NEPTUNE!! Mellan klockan 22-23 kördes 20000 man ur brittiska 6:e, amerikanska 82:a och 101:a flygburna divisionen ut till 22 utspridda flygfält i söder England, där nästan 1200 transportplan, Dakota C-47 och över 700 glidplan var uppställda inför det största flygburna anfallet i historien, som skulle säkra brohuvuderna bakom de tyska linjerna. De fartygsburna divisionerna låg rätt i tid för landstigningen som skulle inledas klockan 6.30.
I Frankrike var vädret så dåligt att männen som bevakade Normandiekusten såg fram emot en lugn, tyst och ledig natt. De tyska meteorologerna meddelade: grov sjö, vind 5-6 meter per sekund, regn som tilltar. Några amiraler sa att vädret var för dåligt till och med för de vanliga flygraiderna. Samma väderprognos mottog generalmajor Max Pemsel stabchef för 7:e arméns högkvarter i Le Mans och drog slutsatsen att det inte var någon landstigning att vänta denna natt, utan om flera veckor när nästa gynnsamma kombination av tidvatten och måne var inne.

OB West det tyska högkvarteret i Paris hade förvarnats av en dubbelagent som arbetade i den franska motståndsrörelsen.
För att förvarna motståndsrörelsen skulle BBC i sina sändningar citera två rader ur Paul Verlaines dikt, Chanson d`automne, Höstsång. Den första raden ”Les sanglots des violins de l`automne ” -”Det långa snyftandet från höstens fioler” - som var koden att datumet för invasionen preliminärt var fastställd. Den andra raden ”blessent mon coeur d`une langeur monotone” -”Sarga mitt hjärta med entonigt vemod” innebar att offensiven skulle inledas inom 48 timmar och att kodade instruktioner om sabotage skulle följa.
OBW ordnade att man skulle avlyssna alla BBC:s sändningar. Den 1:a och 2:a juni sände BBC - och Tyskarna lyssnade och tog emot - den första raden i Verlaines dikt. Klockan 21.15 den 5:e juni, mitt i sändningen hörde de den viktiga citatet i andra raden mellan en massa meningslösa fraser som ”Doktorn begraver alla sina patienter”. Man sände ut informationen till Rommels högkvarter och till staberna vid de tre stora förband som utgjorde armé grupp B, nämligen 7:e och 15:e armén och hollandstyrkan. Otroligt nog hände det ingenting. Varningen vidarebefordrades inte till något av de tyska förband som bevakade invasionskusten i Normandie.
Vid örlogsbasen i Cherbourg var amiral Hennecke de första som hörde att en storoffensiv mot Normandie hade påbörjats. En löjtnant rapporterade att mycket kraftiga flyganfall mot städer och vägar i Normandie. Det var den amerikanska 82:a, och 101:a samt den brittiska 6:e flygburna divisionen som inledde sina attacker.

För att tyskarna inte skulle få reda på var huvudinvasionen skulle äga rum gjorde RAF-Royal Air Force en vilseledande manöver som hade täcknamnet operation Fortitude med ett flertal flygplan som kastade ut aluminiumremsor som skulle stimulera ännu fler flygplan .Under dem var det båtar som drog på stora ballonger med en tre meters reflektor på ballongen som tyddes som en 10000 tons transportfartyg på radarskärmarna. Denna manöver gjordes vid Pas-de-Caliasområdet för att tyskarna skulle tro att detta var huvudanfallet och inte den i Normandie.
Som tur nog gick tyskarna på manövern och skickade nästan alla jaktplan, mest Focke Wulf 190-D, ur Luftwaffe för att försvara Pas-de-Calias. Ungefär samtidigt började motståndsrörelsen att förstöra tyska komunimationscentra runt om i Frankrike den 6:e juni 1944. Tyskarnas radar stördes av kraftiga sändare i England.
En aldrig skådad kombination av stridskrafter, brittiska, kanadensiska och amerikanska, till lands till sjöss och i luften, stödda av väldiga förråd stormade den franska kusten.
Dagen-D inleddes som väntat med luftinvasion hela kusten från Cherbourg till Le Havre blev utsatt för en massiv bombning, då c:a 10 000 ton bomber vräktes ned från 5:e juli vid midnatt till den 6:e juni klockan 8 på morgonen.. Allierade örlogsfartyg belade stränderna med eld från sina 38 centimeter stora kanoner 10 kilometer från kusten. 38 konvojer på tillsammans 745 fartyg med 185000 man och 20000 fordon gick in mot stranden, stödda av 4066 specialkonstruerade landstignings fartyg och 347 minsvepare. Som i sin tur stöddes av 13175 flygplan från luften som fortsatte inåt land för att ”mjuka upp” de tyska försvarslinjerna för att hjälpa invasionsstyrkan lättare komma i land.

Den amerikanska 4:e infanteridivisionen landsteg, mellan La Madeleine och Ravenoville som bar täcknamnet Utah Beach. Den amerikanska 1:a infanteridivisionen landsteg mellan Vierville-sur-Mer och Colleville-sur-Mer, vid Omaha Beach. Den brittiska 50:e infanteridivisionen intåg Gold Beach vid Arromanches, den kanadensiska 3:e infanteridivisionen vid Juno, och vid Sword den brittiska 3:e infanteridivisionen. Hela dagen och följande natt strömmade förstärkningar in i land: 36250 man vid Utah, 34250 vid Omaha och 83115 vid de brittisk-kanadensiska sektorerna. Redan det första dygnet landsatte de allierade 250000 man. På själva D-dagen förlorade invasionstyrkan 2132 man och 8592 i sårade.
Därmed var Hitlers Atlantvall spräckt. Vissa områden var oförsvarade medan några divisioner utsattes för en mördande korseld. Men på några håll kapitulerade försvararna omedelbart. Tyskarna trängdes inåt land ända till bygatorna och de öppna fälten. Med anfallsmål inåt land kämpade styrkorna fram sig bort från stränder och landstigningsbåtar, och började rycka fram delvis efter den uppgjorda tidsplanen.
De tyska cheferna hade knappast något större kontakt med fronten där landstigningen pågick för fullt, för att deras kommunikationsmedel var ju förstörda av allierad flygbombning, fartygsbeskjutning och sabotage från franska motståndsrörelsen. Den 7:e arméns högkvarter fick inte reda på att det var en landstigning på gång, tidigare än klockan 8.45. En timme och 20 minuter efter att de första trupperna gått iland. Den amerikanska landsättningen vid Utah rapporterades 2 timmar och 15 minuter senare alltså klockan 11.00.

Tyskarnas överkommando OKW uppfattade att anfallet i Normandie var bara ett skenföretag, och att en mycket större operation var på väg mot Pas-de-Calias. Av detta skäl vägrade Jodl som var operationsavdelningschef vid OWK och förde befälet att släppa de strategiska pansardivisionreserverna medan Hitler låg och sov, och inte fick väckas. Men på grund av ovisshet var den stora invasionen kommer att äga rum, vid Normandie eller Pas-de-Calias släpptes de inte trots ivriga framställningar från befälhavaren för OKW i Paris, fältmarskalk von Rundstedt.
När Hitler till slut vaknade ur sin djupa sömn klockan 10.00 beordrade han bombning av London med de tyska hemliga flygande bomben V-1,- Vergeltungswaffe-eins, men de flesta skjutramperna var ”kaputt” på grund av intensiv flygbombning de senaste åren. Sedan gick Hitler och åt mat. Efter måltiden meddelade han sitt beslut: Von Rudenstedt kunde föra fram de två elitpansardivisioner ur den strategiska reserven, 12:e SS Hitlerjugend, som stod söder om Rouen, och PanzerLehrdivisionen från trakten av Chartes. Men klockan hann bli fyra innan de två tyska pansardivisionerna erhöll marchorder.

Dystert nog för tyskarna slogs deras pansardivisioner ut, och de framryckande trupperna kunde nästan följa tidsschemat enligt plan. Flera desperata tyska motanfall avvärjdes. Vid Caen var tyskarnas Tigervagnar starkare och tvingade tillbaka de engelska pansartrupperna. Efter flera veckors...