Deras namn kan ännu viskas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Denna bok är likt alla de andra vittnesmålen från andra världskriget otroligt viktig. Boken skildrar en ung människas liv och man får ta del av den grymma statistiken som vittnar om det hemska människorna som levde i getton på 1940-talet, fick vara med om.
Under Adolf Hitlers regim fråntogs judarna sin frihet och de flesta av dem transporterades med tåg till diverse koncentrationsläger eller förintelseläger.

I denna berättelse får vi följa Mala Maroko Freund och hennes familj under krigsåren.
Mala och hennes familj var bosatta i Lodz, Polen och fick efter ett år i krig och en rad förflyttningar till mindre bostäder, som hölls till godo för judarna, komma till Litzmannstadt Ghetto som var det officiella namnet på gettot i Lodz. Där tränges ca 160 000 judar på en yta av fyra kvadratkilometer.

Situationen inne i gettot kom att bli ohållbar och många människor satte livet till under de otroliga experiment tyskarna använde sig av för att se hur mycket smärta en människa tålde. Dessutom var hungern ett ständigt problem då kylan avsatte så mycket energi att många människor till slut inte orkade stå på sina uppsvällda ben.
Malas far svalt ihjäl i början av år 1942 på grund av undernäring och kort därefter dog även hennes mor av bristen på mat.
Sjukdomarna spred sig som epidemier i områdena där judarna fick lov att vistas. Mala blev själv drabbad av tyfus, men trots detta kröp hon ut på alla fyra för att få tag på mat till dem som återstod av hennes familj.
En tid efter bortgången av Malas förälder födde hennes storasyster ett barn men på grund av de extremt svåra förhållandena dog den lille efter knappt en månad.

Människorna som levde i gettot tvingades arbeta mycket hårt och ständigt pågick det deportationer av människor som blivit allt för svaga för att vara till någon nytta. De fördes vidare med tåg till förintelselägren där de under dödshot tvingades in i gaskamrarna.

Genom hela boken visar Mala en ständig kärlek till sin familj och den glädje de skänkte genom att alltid hålla ihop tror jag var oerhört viktig för att hon den 19 januari 1945, överlevande befriades från gettot i Lodz.
Dock var inte helvetet över än ty Mala samt de familjer de lärt känna under sin tid i gettot skickades till Radogoszcz, det var tågstationen där tågen gick mot bland annat Auschwitz och de förintelseläger som var belagda där. På grund av en högt ansedd person som hade hand om omplaceringarna till förintelselägren fick de gå tillbaka, för att sedan transporteras med tåg till ett arbetarläger där de allt för svaga sållades ut och fick gå döden till mötes. De som fick gå till höger, inkluderande Mala och hennes systrar, var de som ansågs tillräckligt friska för att kunna arbeta.
På grund av de allierades framfart tvingades slavarbetarna vandra flera mil varje dag. Detta drabbade även Mala och de förflyttades ständigt till nya läger. Ett av de sista lägren som Mala bodde på var i Österrike och därifrån befriades hon sedan för gott.
Efter kriget flyttade Mala till Sverige med sin syster, som var mittenbarnet i syskonskaran tre, där de levde i karantän.

Malas syn på livet i gettot
Över lag verkade Mala försöka hålla modet uppe trots de svåra förhållandena i gettot. Den psykiska smärta hon kände genom sina föräldrars bortgång tror jag hon upplevde som starkare än den ständiga hunger som plågade henne och många andra.
Jag tror att hennes ork till att hålla stämningen god runt om kring sig berodde mycket på hennes barndom som föreföll sig som underbar för hennes del.
I och med bortgången av de båda föräldrarna började ändå hoppet sina och när de förflyttades till arbetarlägret efter befrielsen i gettot tror jag att Mala började tvivla på ett liv i frihet igen.

Om man ser hur läget såg ut från tyskarnas sida inbillade de sig att de hade friheten att leva ett normalt liv trots att de ständiga bombanfallen.
Janis Joplin sjunger i sin låt Me, Bobby McGee att ”…freedom is just another word for nothing left to loose”, och precis så upplever jag situationen. Jag tror att man till sist från tyskarnas sida inte kunde se att friheten var slutet på försöket att göra Tyskland till det tredje riket. Det fanns ingenting kvar att förlora – och då inbillade man sig att det var friheten. Sedan finns det alltid olika meningar om vad frihet är. Jag tror personligen att Mala skulle se på frihet som något där hon fick chans att leva en aning fritt tillsammans med sin familj, och samtidigt veta att hon kunde äta sig mätt varje kväll. Frihet är ett ord som är svårt att definiera. För även om Mala skulle ha tvingats bo i ett getto som bevakades av tyskarna med de förutsättningar jag nämnde här ovan – tror jag att hon skulle ha känt sig fri, medan detta skulle upplevas som en ständig bevakning för någon annan.

Något som berörde mig
Jag såg denna bok som en ren faktaupplysning om hur illa ställt judarna hade det under Andra världskriget. Det var ingen roman, utan Malas berättelse var snarare något som berättades för att det är värt att berättas. Min syn på boken beror dels mycket på att boken är skriven i intervjuform och det innebar att man aldrig riktigt kunde sätta sig in i deras situation mer än rent statistiskt. Å andra sidan krävs det mycket mod för att kunna återberätta allt det hemska som hände bakom gettonas väggar och de utsatta skulle därmed ständigt bli påminda om det fruktansvärda. Därför anser jag att boken är skriven så bra som den kan vara, men det skulle ha varit roligt att läsa den som en löpande text med kapitel i stället för med frågor som besvaras.

Om jag sätter mig in i Malas situation skulle jag ha blivit mest påverkad av de marscher som de tvingades genomföra, för på något sätt tror jag att hon hade hoppats på fr...