Jonas Gardell - Ett Ufo gör entré

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författare: Jonas Gardell

Jag har läst boken Ett Ufo gör Entré av Jonas Gardell, som jag nu kommit fram till är min absoluta favoritbok. Det är en bok om att växa upp under omöjliga, eller kanske inte så omöjliga omständigheter. Den handlar om en pojke som heter Juha och hans tonår, under sjuttiotalet. Hans mycket speciella tonår och den långa, långa processen till hans final. Hans revolt. Juhas uppsägning.

Den är också skriven paralellt med dagbok från äldre Juha till yngre Juha. Så vid de tillfällena när man tror att Juha ger upp så vet man att han inte gör det, eftersom den äldre Juha betraktar den yngre. Detta känns på ett sätt betryggande. För i vissa skeden i boken tror man att Juha ger upp av all osäkerhet och ångest. Och då lider man verkligen med honom och är så himla glad samtidigt att man inte känner det han känner och tänker de tankarna han tänker.

Boken handlar alltså om femtonårige Juha som bor i det lilla, idylliska samhället Sävbyholm på sjuttiotalet. Ett Ufo gör Entré är egentligen uppföljaren till En komikers uppväxt, som också handlar om Juha, fast i tolvårsåldern. Nu tre år senare har drömbilden av hans barndom och människorna i den förvandlats något. Sävbyholm liknar mer ett fängelse än hans vackra hembygd och hans familj består av tre idioter. Eftersom att boken också handlar om att ta ut skiljsmässa med barndomen så förstår man ju att allting förändras för honom, och att det kan vara otroligt svårt.

Juha anstränger sig till max för att passa in. Det går inte så jättebra, för man fattar liksom att han verkligen är speciell. Det enda han kan, enligt han själv är att ljuga och skämta. Han ljuger om allt för att passa in. Han ljuger om sitt utsvävade sexliv och om hur full han har varit, inför sina såkallade vänner. Han gör allt för att vara men dom tuffa människorna i hans klass och han får det också. Han betalar med sprit och cigaretter och det är självklart. Sådana är reglerna och alla accepterar dom. Vilken roll man än har i skolans klass-stege, så accepterar man reglerna och håller käften. Man gör helt enkelt det mesta för att passa in.

Jag känner, när jag läser denna boken att Juha döljer sig själv. Han har ett konstgjort skal över sig och sina känslor. Egentligen är han klok och trevlig men han vågar inte vara annorlunda. Han blir samitigt accepterar, men han känner själv att han inte vill bli accepterar, för han tycker att hans liv och hans gärningar är meningslösa. Han följer efter. Han får fimparna av sina egna cigaretter.

Och såsom i En komikers uppväxt så sviker han sin bästa vän, Jenny gång på gång. Dom var oskiljaktiga när dom var små men nu förändras allt plötsligt. Juha väljer andra framför henne. Just för att passa in med dom tuffa, Och detta är skitsvårt att läsa för att samtidigt som att man gillar Juha och förstår honom och hans osäkerhet så hatar man honom för att han ignorerar Jenny, trots det att Jenny är den enda personen som han inte behöver ljuga för. Den enda som älskar honom för den han är.

Jenny. Mjällbruden, plankan, missfostret. Flickan som alla hatar och som skriver dikter. Nattsvarta dikter om hur hon mår och känner sig inombords. Vackra dikter. Jenny lämnar ett dikthäfte hos Juha när hon är hemma hos honom och han lovar att han aldrig ska visa dom. När dom är ensamma, bara hon och han, då går det bra för Juha att umgås med en sån som Jenny.

Han pratar gärna med henne, när inte Cilla, Charlotte och Roy vet om att han gör det men han hatar henne för att alla andra hatar henne, och han inser inte hur dåligt hon mår. Hon har det svårt hemma och lever ett konserverat liv hos sin änkepappa, som inte heller fattar att hon mår dåligt. Och hon tror det är hennes fel att hon är äcklig och konstig och ful. Man tycker så otrolig synd om henne och så otroligt illa om alla andra som inte fattar. Det är bara läsaren som får läsa hennes innersta känslor. När dom hamnar på papper svider dom mer. Och när Charlotte och Cilla hittar dikthäftet hemma hos Juha och börjar förlöjliga dikterna som jag tycker så mycket om då vill man sluta läsa för då förstår man att det kommer bli mycket, mycket värre för Jenny. Hon blir till och med misshandlad av flickorna i klassen för att hon inte duschat efter gympan, senare i boken.


Samtidigt som man får följa Juhas utveckling får man också följa Jenny och bitvis även Charlottes till viss del. Charlotte som hatar sig själv och sitt fett och som svälter sig själv, (detta gör att man känner att en av de onda blir lite mer mänsklig och inte bara ett monster). Jenny som lever i ständigt mörket och som fantiserar att Juha ska ringa vilken sekund som helst. Hon drömmer om att allt ska vara som förr. När hon hade någon som älskade henne. För henne är Juha guden. Han är felfri och har inga problem alls. Hon hatar sig själv och att hon inte har några bröst, och hon skär sig varje kväll när hennes pappa sover. Hela tiden sitter man och tänker, ”Snälla Juha! Ring Jenny nu! Hon är ensam och behöver dig.” Men boken är som sagt plågsam i vissa skeden.

Det är som om man själv sitter och håller andan en stor del av boken. Man sitter och håller andan så det nästan gör ont i bröstet, man håller andan tills det inte går mer för att det mesta blir elakt och nattsvart. Tills slutet, när Juha förvandlas och när mörkret är över, först då kan man få luft och då blir allt mycket bättre. Det är som att man känner att Juha andas sina första andetag.

Juha fortsätter att följa mönster och vara olycklig, och jag vet inte var han börjar inse saker och ting. För man undrar när en person som Juha får nog av skiten? Juha har växt upp i lilla Sävbyholm, bott där i hela sitt liv utan att inse dess brister. Jag vet inte, och kanske inte Juha heller var eller när han inser. Men han inser såsmåningom att Sävbyholm är för litet. Människorna är fördomsfulla och blinda. Han kvävs nästan av allt. Han går runt och känner sig så jävla olycklig, för han vet inte vem han är. Han får nog av hans vänner som påverkar honom. Han genomskådar allt. Den värld han växt upp i. ”Såsmåningom brister allt. ”

Juha förvandlas genom musiken. Han lyssnar på David Bowie och känner hur texterna får honom att förstå. För hans situation är inte hopplös. Det finns flera som honom. Som är olyckliga utan att det syns. Flera som sviker sina kompisar och hatar sig själva och alla andra. Det går upp för honom att han inte behöver följa mönster och vara exakt samma som alla andra. Han väljer sin egen väg. Han klipper sig, tar hål i örat, sminkar sig! Nu är det på riktigt! Han går klädd i läderjacka och boots med snedklack samt avklippt tröja med Aladin Sane på. Alla hatar honom och sparkar in hans skåp minst tre gånger varje dag. Skolsköterskan och föräldrarna tror att han är lagd åt fel håll och försöker prata förstånd i honom, men nu är hans sikt klar och den pekar mot framtiden. Han blir lyckligare, och läsaren blir lyckligare.

Han börjar umgås med Jenny igen och snart går dom tillsammans hand i hand i skolans korridor. Båda svartklädda och spottade på. Men dock bara som vänner, för Juha träffar Karin som är hans kompletta tvillingsjäl, klädda likadant, sjungandes på samma låttexter. Och i slutet av boken är han påväg till henne i Stockholm. När han står på perrongen i Sävbyholm är hans sikt klar och den är riktad mot framtiden. Han känner sig äntligen fri! Eftersom att han inte hatar sig själv lika mycket längre kan han börja hata alla andra lite mindre.

Två extra plus med boken var att i slutet, när Juha börjar lyssna på Bowie, då liknas viss...