Perfect Dark

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Perfect Dark

När jag ser tillbaks på spelåret 2000 så minns jag den 29 juni extra klart. Likt ett barn före sin födelsedag hade jag legat vaken hela natten, för jag kunde inte sluta tänka på vad som väntade. Det var dagen då Perfect Dark, efter otaliga förseningar äntligen skulle komma.

Perfect Dark är den inofficiella uppföljaren till Goldeneye 007, ett spel som satte en ny standard för konsol- shoot ´em up genren när det gjorde sin stilfulla entre för snart två år sedan. PD har det senaste året varit ett minst sagt hypat spel. Det har hunnit visas på ett flertal spelmässor och där alltid varit en av de största höjdpunkterna. Nagelbitande Nintendo spelare har fått vänta länge i takt med att förväntningarna växt. Har den långa, näst intill outhärdliga väntan varit värt det? Det har vi tagit reda på i den här recensionen.

I vanliga fall är många oftast skeptiska till spel som baseras på filmer, vilket inte är så konstigt med tanke på hur många sådana skräpspel det släpps nu för tiden. Efter Goldeneye 007 blev inställningen snarare den motsatta. Att Rare skulle göra nästa Bond-spel kändes kanske som ett säkert kort för många, så när de senare gick ut med att inte längre hade Bond-licensen blev många fans kanske därför besvikna, men besvikelsen var kortvarig. Man spelar den unga, nyexaminerade agenten Joanna Dark. Joannas arbete, Carrington Institute är en organisation som arbetar för att uppehålla relationen mellan människorna och de utomjordiska raser som existerar i den mörka framtid där handlingen i Perfect Dark äger rum.

I början av spelet befinner sig Joanna i Carrington Institutes högkvarter där hon skulle förbereda sig inför sitt uppdrag. Utanför första dörren möts man sin skotsk talande chef, Daniel Carrington. Han ger spelaren en guidad tour genom institutets lokaler där man möts av välkomnande hälsningar från de anställda, (vilket senare efter en längre vistele övergår till bitska kommentarer). I en del av huset ligger device lab. Där kan man lära sig använda diverse hi-tech utrustning som kommer till användning under spelets gång. Några är man beroende av, andra är bara på kul. Röntgenglasögonen är en personlig favorit som tillåter spelaren att bokstavligen se igenom väggar. Förövrigt så finns det mörkerseende, IR-glasögon, en fjärrstyrd spionkamera mm. På våningen under ligger skyttebanan. Där kan man testa över trettio vapen och utmana sig själv genom att utföra de prov man ställs inför. Skyttebanan är så kul att man inte kan motstå att återvända, proven är så många och varierade att man inte kan sluta förrän alla är avklarade. I andra delar av institutet kan man bl.a. besöka simulant training room i vilket man får bekanta sig med spelets kontroll och träna beväpnad, såväl som obeväpnad närstrid mot hologram. I information- center kan man studera personlighetsprofiler av karaktärer som man möter i spelet och längst ner i huset finner man slutligen hangaren där man kan testa farkoster och forska om platser i spelet.

Träningsdelen är ett välkommet inslag som jag tror att många kommer att besöka ett flertal gånger. Spelaren kan snabbt sätta sig in i spelet som för övrigt har en kort inlärningskurva, inte minst för dem som spelat Goldeneye 007.

På Huvudmenyn finner man självklart också singel player delen i PD. Första uppdraget inleds med ett skepp som snabbt flyger över en stad om natten i ljuset av en klar fullmåne. I Joannas radio får man sina instruktioner av Daniel Carrington. Uppdraget är att hitta vetenskapsmannen dr Carrol som finns någonstans i labben under skyskrapan ägd av Datadyne corp, ett företag med milt sagt onda intentioner. Med ett rep hoppar hon ner på helikopterplattan, ställer sig upp och laddar pistolen. Sedan börjar det. Rare har ansträngt sig för att skapa ett spel som skall vara mer episkt än sin föregångare, och det har de verkligen lyckats med. Spelet innehåller en mängd filmer som alla är stämningsfullt regisserade. Att det också förekommer en hel del inspelade röster gör ju verkligen inte helhetsintrycket sämre.

Spelet består av 17 ordinarie banor som äger rum i allt från Blade runner inspirerade stadsmiljöer till utomjordiska rymdskepp. De är tillräckligt varierade för att falla alla i smaken. Utan att avslöja för mycket så kan säga att handlingen eskalerar kraftigt under spelets gång, som involverar konspirationer, sammansvärjningar och kloning av världsledare, för att nämna något.

Precis som i Goldeneye 007 så finns det tre olika svårighetsgrader: agent, secret agent och perfect agent. Genom att klara spelet på de olika nivåerna kan man låsa upp många dolda hemligheter, men man skall ha i åtanke att det är betydligt lättare sagt än gjort. Inte bara blir motståndarna bättre, uppgifterna ökar dessutom till antalet. Spelar man på agent har man oftast begränsat tillträde till banornas alla platser, så därför kan det på secret agent kännas som en helt ny bana, kul för de med tålamod d.v.s. På menyn finns också det två nya inslagen co- operative och counter- operative. Co- operative fungerar så att två spelare på delad skärm kan spela solo- missions tillsammans. Den andra spelaren tar då rollen som den blonda Velvet Dark.

I counter- operative är förhållandet det motsatta. Då går det nämligen ut på att motverka varandra till varje pris. Den ena spelaren tar som vanligt rollen som Joanna medans spelare nr 2 tar kommandot över fienderna på banan. Att samarbeta får båda spelarna att känna sig extra engagerade i uppdragen och counter- operative är både nytänkande och kul.

Båda inslagen ser ju lovande ut på papperet men det är tydligt att Rare har fått kompromissa mycket mellan grafik och funktion. Grafiken är lågupplöst och hackar ideligen. Trots det, så är båda inslagen mycket underhållande och rekommenderas starkt.

Flerspelarläget i Goldeneye 007 är efter två år fortfarande ett av de bästa i konsol- väg. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i blodiga bataljer mot nära och kära och redan då tyckte jag att multiplayern var så gott som fulländad. På något magiskt sätt så har Rare ändå lyckats att förbättra allt, och jag menar allt från sin föregångare.

En god nyhet är att flerspelarläget är mer anpassat för lagarbete, som enligt min åsikt det roligaste sättet att spela på. I innovativa hacker central t.ex. går det ut på att ladda ner filer från motståndarnas datorer, vilket är perfekt när man har en lagkamrat som kan täcka en under den tid som det tar att ladda ner. Om man ändå inte tycker att det är kul så finns det: King of the hill, capture the case, pop a cap, hold the briefcase eller gamla hederliga combat att välja bland. Det går nu också att färgbestämma lagen så det blir lättare att hålla reda på vem som är vem.

< Möjligheten att spela själv var något man saknade efter att ha förnedrat hela sin kamratkrets och ingen längre ville spela mot en, det kan man göra nu. Perfect Dark innehåller massa nya vapen som alla har en sekundär funktion, banor som är större än förut, men det bästa med multiplayern är ändå simulanterna. Det går att ha upp till åtta stycken i en match och man kan fritt bestämma deras svårighetsgrad, personlighet och utseende. Personlighets inställningen är extra intressant eftersom den styr simulanternas beteende och strategi på spelplanen. En vengesim t.ex. ger sig ut på jakt efter den som har antingen skadat eller dödat den. Det finns ett tiotal olika personlighetstyper som alla verkligen adderar extra krydda till matcherna. Om man spelar med sims i sitt eget lag så kan man dessutom ge dem order som att försvara en specifik plats eller attackera en utvald spelare, vilket ju inte är så dumt.

Bandesignen i PD är otroligt välgjord. Arenorna är så genomarbetade att det är omöjligt att tröttna på dem. Det finns även gömda hemligheter som kan låsas upp genom att klara challenges, svårt men kul för 1-4 spelare. Rare har även hunnit lägga in den smarta funktionen så det är möjligt att spara ens egna namngivna karaktär. Sedan håller spelet reda på statistik, handikapp och titel. Allt förbättras successivt beroende på hur mycket man har spelat, den genomsnittliga träffsäkerheten och dylikt. Flerspelarläget i Perfect Dark är det bästa jag har spelat. Jag har spelat regelbundet sedan det kom och jag har trots det, obeskrivligt roligt varje gång. Det finns ett oändligt antal inställningar och spelsätt för att spelet alltid skall kännas nytt och fräscht, Rare har tänkt på allt. Visuellt är PD ett bländande fyrverkeri som aldrig upphör att hänföra. Grafiken är skarpare än någonsin förut till 64:an. Texturerna är rena och snygga, effekterna är många och imponerande. Redan i startsekvensen av spelet får man en föraning av att man kommer att bjudas på något speciellt. Den klassiska, roterande Nintendo 64 logotypen transformeras långsamt till metalliska bokstäver och bildar ordet PD i ljudet av en dov kör. Många av animationerna är motion capture, vilket innebär att de är inspelade rörelser och därför mycket mjuka och realistiska. Det syns tydligt i såväl mellansekvenser som i själva spelet. Det vara mycket underhållande att från ett säkert avstånd bara stå och iakta fiendernas beteendemönster, ibland är de tvungna att sträcka på sig, rätta till klädseln eller bara vifta bort en fluga från ansiktet.

PD kräver dock att man äger ett Memory expansion pak för att man skall få ut det mesta av spelet, men trots det så fungerar inte grafiken alltid som man skulle kunna hoppas. Bildhastigheten har nämligen en tendens att sl...