Regalskeppet Vasa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den svenska flottan

Då Gustav II Adolf kom till makten i Sverige 1611 var den svenska flottan i dåligt skick. Den bestod mest av gamla och illa underhållna fartyg. Den var dessutom inte särskilt stor. Den bestod av ett hundratal fartyg varav hälften var mindre fartyg med litet värde i sjöstrid. 1620 var det året då man på allvar började satsa på en stark flotta. Det var viceamiral Klas Fleming som drev upprustandet av flottan framåt. Flottan var en förutsättning för att kunna hävda sina handelsintressen mot rivalerna Danmark och Polen. Man använde inte bara fartygen för regelrätta sjöslag utan också för att transportera soldater och för att blockera fiendens hamnar. År 1625 hade man hunnit bygga 25 nya stridsfartyg. Man köpte även in fartyg från Holland. Under den här tiden sjönk tyvärr också av olika anledningar 14 olika örlogsfartyg.


Om hur sjöstriderna gick till:

Rent taktiskt sökte flottorna på den här tiden komma så nära varandra som möjligt. Kanonerna under den här tiden hade väldigt dålig räckvidd, högst ca 1500 meter. Dessutom var träffsäkerheten allt annat än bra. Eftersom de här stora segelskeppen kryssade väldigt dåligt var ett bra utgångsläge för de egna fartygen att komma i lovart, vindsidan och ha motståndaren i lä. Då hade man situationen under kontroll och en underlägsen flottstyrka kunde då ofta lätt besegra en starkare motståndare. Dessutom slapp man krutröken! Med de större kanonerna försökte man sätta ner motståndarens manövreringsförmåga. Man siktade mot vattenlinjen eller mot master och rår för att åstadkomma detta.
Efter en duell med de större kanonerna var det dags för äntringsförsök. Innan man äntrade motståndarens fartyg besköt man folket på fiendedäcket och riggen med handeldvapen och lätta pjäser. En bredsida mot fiendens däck rätt för - eller akterifrån kunde vara förödande också. Sedan tog man fram änterhakar och försökte komma ombord motståndarens däck. Om det inte lyckades skulle man istället skjuta fiendeskeppet i vattengången tills den sjönk eller var oskadliggjord. Om man tittar på Vasa med sina många tunga kanoner är det uppenbart att närstridstaktiken håller på att överges vid denna tid och att man förlitar sig mer på kanonsalvor, bredsidor, från ett längre avstånd för att sänka fiendeskeppen.


Vasa Byggs

1625 beställdes fyra krigsfartyg, två mindre och två större. Fartygen skulle
byggas av Henrik Hybertsson, en av Hollands främsta skeppsbyggmästare. Holland var den största sjönationen vid den här tiden. De två större fartygen man beställt var Vasa och Tre Kronor. Vasa fick sitt namn av Vasaättens symbol "vasen". Vasaättens vapensköld var en vase, som på 1600-tals svenska betydde "en knippa säd". Vasa var den största av de två. Dessa två var s.k. Regalskepp, de fick sina namn av riksregalierna. Endast de största fartygen uppkallades efter dessa. Man tror att Vasa började byggas 1626. År 1628 fanns det 8 stora fartyg och 21 medelstora örlogsfartyg i tjänst. Vasa byggdes vid Stockholms skeppsgård som var en stor arbetsplats där ca 300 olika specialister arbetade. Byggnadsmaterialet man använde sig till Vasa var ek från kronans ekskogar, den största delen kom från Ängsö i Mälaren i närheten av Stockholm. Man fick inte fälla ekar hur som helst, om man fällde en ek utan tillstånd väntade ett hårt straff. Ungefär 1000 ekar gick åt för att bygga Vasa. Med hjälp av speciella mallar valde man ut ekar med den rätta passformen. Ekarna fördes på vattnet under sommaren och på vintern drogs de av hästar över isen till Skeppsgården. Under det tidiga 1600- talet byggde man inte efter ritningar utan man använde sig utav s.k. bestick. Dom innehöll en sammanställning av skeppets dimensioner och allmänna mått. Besticket byggde mycket på skeppsmästarens tidigare erfarenheter och vad han lärt tidigare av andra skeppsmästare. Ofta var besticken hemliga. Vasas skrov byggdes först på en stapel och fören var riktad mot sjön. När skrovets botten var fastsatt och hon kunde flyta, sjösattes fartyget. Vasa byggdes sedan färdigt i sjön. Man sjösatte henne tidigt för att om man väntade så blev hon för tung. Vasa hölls ihop av järnbultar och trädymlingar, stora träpluggar. När hon bärgades hade naturligtvis alla järnbultar rostat sönder för länge sedan, men trädymlingarna höll fortfarande samman skrovet.


Skeppsbesättningen

Fartygen i flottan gick i ”vinteride” i september eller oktober. De återvände då till sina olika hemmahamnar och rustades av. Runt maj var det sedan dags att arbeta igen. Det var många sysslor att utföra på våren. Skeppen skulle målas, tjäras, kölhalas och riggas. Sedan tog man ombord artilleri och ammunition. Provianten tog man ombord sist. Provianten brukade räcka i två eller tre månader beroende på omständigheterna. Livet ombord var reglerad av s.k. sjöartiklar (speciella regler) och dessa lästes högt för besättningen innan man avseglade. Besättningsmännen var tvungna att följa artiklarna annars väntade stränga straff. För besättningen var sjölivet minst sagt spartansk. Man sov vid kanonerna på batteridäcket i sina kläder. Utan tillgång till filtar eller madrasser ens. Hängkojen hade inte gjort entré ännu, den kom efter Vasas tid, 1676. Sjömännen ombord sydde själva sina kläder. Maten bestod mest av bröd, gryn, ärtor, torkad kött och fisk samt mängder av öl. Den sistnämnda fanns i tre olika varianter. Svagt skeppsöl var för besättningen, fogdeöl var till för underbefälen och herreöl drack de högre befälen.

På grund av den dåliga och enformiga maten, kylan, och den usla hygienen grasserade naturligtvis sjukdomar i flottan ofta och livet var mycket hårt för besättningen. Barberaren svarade för läkarvården och hårklippningen. Fartygschefen, kaptenen på Vasa, hette Söfring Hansson. Under sig hade han två löjtnanter och diverse underbefäl. Dessa underbefäl var styrmännen som ansvarade för navigeringen, skepparna som svarade för manövreringen och konstapeln som ansvarade för artilleriet. Vasa hade två styrmän, två skeppare och en konstapel. Det fanns andra underbefäl också, t.ex. högbåtsmännen som assisterade skepparna. Vasa hade nittio båtsmän ombord och tjugo bysseskyttar(ansvarade för kanonerna) och en kock. Hon skulle också ha tagit ombord 300 soldater var det tänkt. Dessa hann inte komma ombord innan Vasa förliste. Sjöfolk skrevs ut från kustområdena till tjänstgöring. I strid brukade man spola av skeppet och väta seglena ordentligt innan bataljen. Hudar fanns ombord för att släcka bränder. Öl tilldelades också då. Alla döda togs undan direkt eller täcktes över, om möjligt, för att inte moralen ombord skulle sjunka.

Som jag redan nämnt kunde stränga straff utdelas vid förseelser. Om man exempelvis uttryckte sitt missnöje med maten var straffet att slås i järn och att leva på vatten och bröd i 10 dagar. Vid ordervägran skulle man om det var första gången dras under kölen, ett fruktansvärt straff. Hände det igen så arkebuserades man direkt. Om man smädade gud inför två vittnen arkebuserades man. Andra grymma straff var gatlopp och stympning av olika kroppsdelar.


Vasa Förliser

Vasa sjönk som bekant på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Hon avseglade från kajen vid Logården nedanför slottet efter vespern(aftongudtjänst) på eftermiddagen. Många hade samlats på kajen för att få se flottans nya fartyg med den överdådiga utsmyckningen. Fartyget varpades först längs kajen och satte sedan kurs ut på öppet vatten österut. Fyra segel sattes och man sköt salut, en dubbel svensk lösen med två skott. En vindpust söderifrån fick skeppet att kränga till en aning, fast inte så farligt. Sedan kom Vasa ut på öppnare vatten och det började blåsa mer. Ett par kraftiga vindpustar fick henne att börja kränga kraftigt mot babord. Vatten började strömma in genom de nedre kanonluckorna och faryget började omedelbart att sjunka, trots besättningens försök att räta upp skeppet. Vasa sjönk i jämnhöjd med Beckholmen i Stockholms hamninlopp, djupet var trettio meter. Inte djupare än att man kunde se fartyget glittra där hon låg på botten. Det var förgyllningen man såg. Man har räknat ut att Vasa skulle ha kantrat redan vid en bris på fyra sekundmeter.

Det var tänkt att hon skulle ha tagit sig till Älvsnabben för att där ta ombord 300 soldater. Sedan skulle Vasa ha seglat ner till Polen för att försöka blockera en flodmynning vid Danzig tillsammans med ett tiotal andra fartyg. Amiral Erik Jönsson var ombord på Vasa för att leda denna eskader.


Varför sjönk Vasa

Under 1600- talet hade man inte den utrustningen om krävs för att beräkna ett fartygs stabilitet. Man visste att skeppet var rankt och hade för lite barlast. Man fick inte plats med mer barlast i hålskeppet. De nedre kanonportarna låg farligt nära vattenlinjen. Att Vasa var rankt visste man redan, hon hade inte klarat krängningsproven tidigare. Krängningsprovet gjorde man genom att låta trettio man springa från den ena fartygssidan till den andra och på så sätt få skeppet i gungning. Gustav II Adolf som befann sig i Polen gav ändå order om att Vasa skulle segla. Man tror att ungefär femtio människor fick sätta livet till av de ca 200 ombordvarande. På den tiden var förlisningen en katastrof och antagligen togs det som ett dåligt omen, man var ju väldigt vidskeplig på den tiden. Det visade sig vara en lyckosam olycka för eftervärlden då Vasa med alla sina bevarade föremål och utsmyckningar var en avbild av sin samtid som kunde lära oss mycket om det tidiga 1600-talet. Vid rättegången som följde försökte man hitta en ansvarig för skeppets förlisning. Slutligen pekades ingen ut som ensam ansvarig för olyckan. Gustav II Adolf var delansvarig för Vasas förlisning. Han tvingade skeppsbyggmästaren att göra fartyget större än denne tänkt från början. Detta för att Vasa skulle få plats med två batteridäck. Kungen hade nämligen fått underrättelser om att danskarna byggt ett nytt örlogsfaryg med två batteridäck. Det var Klas Fleming, vice-amiralen, som gav ordern om att Vasa skulle segla. Han kände till Vasas dåliga stabilitet. Han kände sig antagligen pressad av kungen att få Vasa klar att sättas in i strid så fort som möjligt.


Bärgningen av Vasa

Nyheten om Vasas förlisning spreds snabbt och bara tre dagar efter katastrofen uppenbarade sig engelsmannen Ian Bulmer för att göra ett försök att bärga vraket. Han lyckades ställa Vasa på rätt köl vilket var en stor bedrift bara det men att bärga henne gick inte. Vasa var ju enormt tung, bara artilleripjäserna vägde ca 80 ton. Dessutom var hon byggd av tung ek. Ingen vet hur han bar sig åt. Faktum är att det inte är helt säkert att Bulmer ställde Vasa på rätt köl, Vasa kan ha ´ställt sig själv´ rätt under årens lopp. När man skulle bärga Vasa 1961 var man hur som helst tacksam att hon låg som hon gjorde, det underlättade bärgningsarbetet mycket.

Det gjordes flera misslyckade försök att bärga vraket under de närmaste åren efter förlisningen men man hade inte tekniken och redskapen som krävdes. Så uppfanns dykarklockan och 1663-1664 bärgade de bägge svenskarna Hans Albrecht von Treileben och Andreas Peckell de flesta av Vasas bronskanoner. Deras arbete dokumenterades av den italienska prästen och forskningsresande Francesco Negri som uppehöll sig i Stockolm vid den här tiden. Han berättar i sin skildring att dykarklockan man använde var ca 1,25 meter hög och formad som en kyrkklocka. Dykaren stod på en blyplatta i klockan. Han var klädd i varma skinnkläder och arbetade med en lång trästav med en järnkrok i ena änden. Dykaren hade också ett rep som han band runt kanonerna. De bärgade bronskanonerna var värda mycket pengar fortfarande och de såldes till Tyskland.

Efter detta glömdes vraket bort. Stormasten stack tragikomiskt nog upp över vattenytan ända till Karl XII;s tid, det tidiga 1700-talet alltså, men bröts slutligen av. Därefter glömdes även vrakets exakta läge.
Vasa bärgades 1961 efter det att Anders Franzén tidigare, 1956, lyckats lokalisera henne där hon låg inbäddad i sjöbotten utanför Beckholmen.
Bärgningsarbetet tog flera år och inleddes med en undersökning av skrovet. Dykare kunde meddela att Vasas skrov var i mycket bra skick och man började förbereda en bärgning av fartyget. Skeppsmasken brukar förstöra gamla vrak men på grund av det bräckta vattnet i Stockholms hamninlopp hade skrovet fått vara ifred. Bärgningsoperationen var ett samarbete mellan marinen och det privatägda Neptunbolaget. Dykningarna leddes av dykarbasen Per Edvin Fälting. Dykare från marinen spolade sex tunnlar under Vasa och drog vajrar genom dessa. Detta arbete påbörjades 1957. Givetvis var detta ett mycket farligt arbete, risken för ras var stor. Lyftpontonerna Oden och Frigg kunde sedan lyfta Vasa ur leran på sjöbotten och upp till ytan. Inför det sista lyftet till ytan var man tvungen att täta skrovet så att Vasa kunde flyta av egen kraft. Hål efter ca 5000 bortrostade järnbultar skulle pluggas. Skrovet befriades från allt slam som det innehöll och en snabbutgrävning genomfördes av arkeologer. Därefter bogserades Vasa till Gustav V:s docka på Beckholmen, fartyget kunde då flyta på egen köl med hjälp av länspumpar. Där fortsatte arkeologerna sitt arbete med att gräva fram föremål och tömma skrovet på slam. Sammanlagt 20000 föremål hittades. Alla arkeologers dröm.
Vasa ställdes sedan på en egen ponton och täcktes över med ett skyddshus av aluminium. Fartyget bogserades sedan till Wasavarvet senhösten 1961.

Till slut var arbetet med att återuppbygga och konservera Vasa klar och hon flyttades 1990 från det tillfälliga muséet på Wasavarvet till ett permanent museum på Djurgården vid Galärvarvet. Vasamuseet är nu Stockholms mest besökta turistattraktion och Vasa är det bäst bevarade 1600-tals fartyget i världen.


Fakta om Regalskeppet Vasa

Byggnadsår:
1626 – 1628

Längd:
Total längd inkl bogspröt - 69 m
Skrovets längd inkl galjon - 61 m
Längd över stäv - 47,5 m

Bredd
Största bredd - 11,7 m

Höjd
Från köl till stormastens flaggstångstopp - 52,5 m
Akterskeppets höjd - 19,3 m

Djupgående
4,8 meter

Deplacement
1 210 to...