Astrid Lindgren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Astrid packade ner sin barndoms Småland i en koffert och flyttade upp till Stockholm. När hon öppnade den hoppade alla figurer upp, en efter en.
Pippi Långstrump, Mio min Mio, Karlsson på taket, Madicken, Emil i Lönneberga, Ronja rövardotter, Rasmus på luffen, Nils Karlsson pyssling, Lotta på Bråkmakargatan – ja, till och med massa fler!
Allesamman hoppade de upp för att skänka den sprudlande fantasins gåva till alla världens barn och stärka deras tillit till livet.

Astrids barndomsår och ungdomsår

Det började den 14 november 1907, då Hanna och August Ericsson får det lilla miraklet som senare kom att heta Astrid, Anna, Emilia Ericsson. Hon föddes på gården Näs nära Vimmerby i Småland och var ett bland fyra syskon. Hennes barndom var fylld med kärlek och lek, mycket tack vare hennes lyckliga föräldrar som var varandra trogna intill döden.

”Tryggheten bestod i att vara omgiven av stabila vuxna, mamma, pappa, drängar, pigor, kogubbar och hjälpfruar. Det fanns alltid någon till hands”
-”Läs om Astrid”

Men förutom lek bestod den också utav vissa nödvändiga ansvarstaganden. Astrid fick hjälpa till på gården, men pappa August berättade för det mesta lustfyllda historier om folk runt omkring Vimmerby.

Barndomen tillhörde däremot en dag det flydda:

”Jag minns hur fruktansvärt det var när man kom underfund med att man inte kunde leka längre. Jag minns det så tydligt. Prästens dotterdotter lekte vi alltid med när hon kom till Näs på ferierna. Men en sommardag när hon kom och vi i vanlig ordning skulle börja leka så upptäckte vi plötsligt att vi inte kunde leka längre. Det gick bara inte. Det kändes fånigt och sorgligt, för vad skulle vi göra när vi inte kunde leka? Vi var väl tolv eller tretton då och då var barndomen slut”
-”Astrid Lindgren. En levnads teckning.”

Astrid lyckades i alla fall ta sin realexamen med goda betyg, och förstås bäst betyg i svenska.
Tids nog kom hon att älska dansen, främst jazz. Hon blev Vimmerbys främsta ”jazzböna” och var först med att kapa håret.

” Jag kom ihåg den dagen jag klippte mig. Jag ringde hem och berättade för pappa vad jag gjort.
- Då är det väl ingen idé att du kommer hem, sa han med tung stämma.
När jag kom hem och satte mig på en stol i köket blev det alldeles tyst. Ingen sa någonting, de bara gick runt mig i tystnad”
”Astrid. En levnadsteckning”


Astrids tid i Stockholm

Under mitten av 20-talet flyttade Astrid till Stockholm och utbildade sig till kontorist. Under utbildningen föddes Lars, hennes första barn, som tvingas åka till en fosterfamilj i Köpenhamn, eftersom Astrids resurser inte räckte till. Hon reste ofta dit för att hälsa på sin saknade pojke. Men efter ett tag måste hon ta hem Lars då fostermamman blir svårt sjuk.
Hon får en anställning på KAK i Stockholm och låter sin rumskamrat ta hand om Lars om dagarna. Men det skulle det snart bli en ändring på för hon var mycket uppskattad och omtyckt på arbetsplatsen, speciellt utav Sture Lindgren, kontorschefen. De ingår i ett äktenskap våren 1931 och flyttar till Vulcansgatan. Och här blir Astrid hemmafru och kan vara med Lars hela dagarna.

”Hon var inte en sådan mamma som satt stilla i parken på en bänk och tittade på sina lekande barn. Hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte att det var lika roligt som jag.”
-Lars Lindgren i en intervju från DN.

Sedan får familjen Lindgren ett tillskott i familjen, Karin. Hon får verkligen Astrid att inse att hennes barnalynne verkligen finns kvar.

”…Jag vill att alla tonåringar ska veta att det blir roligt igen. Oj vad vi lekte! Vi vandrade iväg till Karlbergsparken där det fanns så fina klätterträd och vi klättrade och klättrade…En dag när vi åkte kana ner mot Karlbergskanalen råkade jag riva upp hela min klänning därbak. Jag kommer ihåg hur Lasse låg dubbelvikt av skratt hela vägen hem. Och han var tvungen att gå tätt intill mig för att revan inte skulle synas.”
-”Läs om Astrid Lindgren”

En vinterkväll låg Karin sjuk i lunginflammation, och i vanlig ordning skulle Astrid berätta sagor för Astrid. Men denna gång utbrast Karin:
- ”Berätta om Pippi Långstrump!”
Ett ovanligt namn taget ur luften och när Astrid började berätta om henne så blev det en ovanlig flicka som var starkast i världen.
Iden hade kläckts och nu var det bara att vidareutveckla den. En halkolycka i Vasaparken gjorde detta möjligt för Astrid och under två veckor stannade hon hemma och skrev.
Pippi Långstrump blev en gestalt skapad av barns drömmar om makt. Med massor av guldpengar och en oövervinnelig styrka i armarna kunde man klara sig själv och sätta både vuxna och jämnåriga på plats. Men mest genom de starka språkmusklerna.
1945 fick Astrid första pris för bästa barnbok med ”Pippi Långstrump”. Året innan fick hon förstapris i bästa flickbok med ”Britt-Mari lättar sitt hjärta.”
Pippi blev en succé även om många var i upprört och chockat tillstånd då de reflekterat kring Pippis uppförande. ”Inget normalt barn äter upp en hel tårta på ett kafferep”, var det en som indignerat skrev. Detta var i och för säg ett faktum medgav Astrid men sa sedan att ”ingen normal människa kan väl lyfta en hel häst på rak arm och om man kan det kan man väl trycka i sig en hel tårta.”
Här började Astrids sagoresa och hon skrev bok efter bok. Under tio år skrev hon bl.:

- ”Nils Karlsson Pyssling”, 1949
- ”Bara roligt i Bullerbyn”, 1952
- ”Mio min Mio” 1954
- ”Lillebror och Karlsson på taket”,1955
- ”Rasmus på luffen”, 1956
- ”Madicken”, 1960


Varje boks kapitel har förstås sin speciella bakgrundshistoria men värt att nämna är historien bakom Karlsson på taket. Precis som Pippi har vi Karin att tacka honom för. Det började nämligen då Astrid kom in i Karins rum då hon sa:

-” Oj, vad synd att du inte fick se honom!”
-” Vem då” , frågade Astrid
-”Karlsson!”
-” Vem är Karlsson, då”
-”Karlsson är en rolig farbror som ör här hela tiden, men så fort du kommer in så gömmer han sig bakom tavlorna.”

Iden om hur denne rolige farbror kallad ”Karlsson på taket” blev till är baserad på en riktig Karlsson, som faktiskt bodde på taket. En journalist hon stämt träff med för intervju presenterade sig som Karlsson och sa att de flesta brukade kalla honom för Karlson på taket eftersom han var takläggare och bodde på taket, precis som den Karlsson på taket som vi lärt känna, bor.

Astrids engagemang

Förutom att Astrid skrev barnböcker på löpande band, engagerade hon sig mycket i olika samhällsfrågor. Mest känt däribland kanske är debatten kallad ”Pomperipossa” gällande marginalskatt.
Måttet för välvillighet var rågat för Astrids del 1976 då hon gjorde upptäckten att marginalskatten, eller momsen, i vissa fall låg på 102 % och hade effekt på vissa egenföretagare dit författare hör. Det skulle alltså betalas mer än vad som tjänades.
Denna absurditet kunde bäst påvisas på det hon var bäst på - sagor. I den här sagan kallade hon sig för ”Pomperipossa” och samhället hade benämningen ”Monismanien”. ( Monismanien var taget från Kenne Fant 1974 som hade ett skådespeleri om frihet där mardrömssamhället hette ”Monismanien”.)
Här följer ett stycke ur sagan:
”…Av de första 150 000 som ungarna läser ihop åt dej, får du behålla, påstås
det, 42 000 kronor. Resten av de 150 000 = 108 000 går till
Välfärdskakan.......................................................108 000
100 % av vad därutöver är blir............................1 850 000
Och så 2 % till, som du i din enfald inte trodde fanns,
det blir ...................................................................37 000
Summa .............................................................1 995 000
Kvar åt Pomperipossa..............................................5 000

NÄR HON HADE KOMMIT så långt, sa hon till sej själv: "Min gumma lilla, räkna
har du aldrig kunnat! Det finns ju decimalkomman och sånt där, säkert har du
räknat fel, nog ska det vara 50 000som blir över åt dej." Hon satte i gång
på nytt, men resultatet blev inte annorlunda - om hon tjänade två millioner,
så fick hon behålla 5 000 kronor! Att leva på!
Pomperipossa blev bekymrad, det kan inte förnekas, och hon sa till sej
själv: "Inte för att du är särskilt stor i maten, men ändå!" 5 000 kronor -
när den salta sillen, som fordom var fattigmans spis, har blivit så himla
dyr och alla andra priser är därefter. Nu blev hon riktigt rädd, och hon
lopp skriande ut för att delge vänner och bekanta sitt dilemma. Men de ville
inte tro henne. 5 000 kronor, försök inte! När hon äntligen lyckades
övertyga dem, sa de hjälplöst: "Ja men du har väl en massa a v d r a g?" Vad
då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut.
Man kan inte äta dom som salt sill.

UTAN ATT HA FÅTT någon tröst gick Pomperipossa hem och satte sej i en mörk
vrå att grubbla och fundera. Hur får jag mat för dagen, tänkte hon. Kanske
kan jag gå som forna tiders rotehjon och sno åt mej ett mål här och där?
Kanske om jag uppsöker också de vise männen och klappar på deras port, att
de förbarmar sej och ger mej en tallrik soppa då och då, tar de lite av de
där 1 995 000 kronorna, så kan den ju för all del bli rätt mustig, kanske
lägger de rentav en liten korv i den?…”
-Expressen 10 mars 1976

Det var inte i snålhetens namn som Astrid valde att bry sig om detta , utan i orättvisans, för Astrid var generös i stora mått då hon levde.
Regeringen valde attack i första omgången då dåvarande finansminister Gunnar Sträng bemötte Astrid i hånfulla ordalag, vilket senare skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. Det var först på senare tid man förstod att Astrids påvisade fel behövde rättas till. Tyvärr var trovärdigheten förlorad för den socialdemokratiska regeringens del då de föll i valet 1976.

Astrid har också kämpat för barnens rätt och för flyktingsfrågor, bl. Den som handlade om Rodja Sincari som fick sin dröm i uppfyllelse tack vare Astrid. Med utvisad familj fick Rodja trots allt stanna kvar i Sverige med sin syster för studiesyften. Rodjas utbildning och uppehälle innebar stora ekonomiska kostnader, men det ordnade Astrid.

”Pengar har jag tjänat gudsigförbarme värre än någonsin… Det är ängsligt. Jag vill inte ha pengar.”
-Astrids dagbok 1972
Hon deltog också i en djurskyddskampanj.
”Förr bar djuren namn och hade sina egenheter. Hagar och ängsmarker
karaktäriserade vårt land. Nu är djuren produktionsenheter. Och landskapet övergivet, på väg att växa igen av sly och granskog.”
- från Astrids officiella hemsida.

Statsministern, vid denna tid Ingvar Carlsson svarade omgående – vis av kollegornas misstag på 70-talet. Vis också, om Astrid Lindgrens opini...