Astrid Lindgren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Astrid Lindgren

Vi fick i uppgift att söka information om en historisk person och jag valde då Astrid Lindgren, som jag anser vara en av de bästa författarna genom tiderna. Hon har betytt mycket för många, inte minst för världens barn. Ett exempel är ”Bröderna Lejonhjärta” berättelsen, som har hjälpt många barn från att vara rädda för döden. Man kan vid vissa dödsannonser finna orden ”Vi ses i Nangijala”…
Hon fick väldigt många priser under sin livstid, men enligt min åsikt saknar hon ett pris och det är nobelpriset i litteratur. Om det är någon som är värd att vinna det så var det hon.

Astrids liv
Astrid Lindgren är Sveriges mest betydande barnboksförfattare genom tiderna och man kan finna hennes böcker översatta till mer än 80 språk.

Astrid Lindgren föddes den 14 november 1907 på gården Näs, nära Vimmerby i Småland, med dopnamnet Astrid Anna Emilia Ericsson. Hennes pappa, Samuel August Ericsson var bonde och hennes mamma, bondhustru, trots sina drömmar om att utbilda sig till lärarinna. Astrid hade en trygg och kärleksfull barndom, tillsammans med sin äldre bror Gunnar och sin yngre syster Stina. Senare fick även Astrid en till syster, som fick namnet Ingegerd.

En vanlig dag år 1920 upptäckte Astrid och en kamrat att de plötsligt var för gamla för att leka. I ”Astrid Lindgren – en levnadsteckning” av Margareta Strömstedt, berättar Astrid ”Det kändes fånigt och sorgligt, för vad skulle vi göra när vi inte kunde leka? Vi var väl tolv eller tretton då och då var barndomen slut.” Astrid var inte en av de stillsamma bondöttrar, som satt inne varje kväll. Hon tyckte om att dansa och hade många bekanta inne i stan. Det inträffade även så att hon blev en av de första i Vimmerby som klippte håret och det blev en djup chock för hennes föräldrar.

1924 fick Astrid jobb på Wimmerby Tidning, där hon läste korrektur. Ibland skrev hon även små lokala reportage. Efter två års arbete vid tidningen flyttade hon till Stockholm och lärde sig stenografi och maskinskrivning. Den 4 december fick Astrid sitt första barn, sonen Lars, men eftersom hon fortfarande studerade, bestämde hon sig för att låta en fosterfamilj ta hand om Lars tills hon själv hade möjlighet att ta hem honom.

1928 blev Astrid anställd på KAK – Kungliga Automobil Klubben, där hon blev mycket uppskattad, speciellt av kontorschefen Sture Lindgren. Det dröjde inte länge förrän Astrid Eriksson och Sture Lindgren gifte sig och flyttade in i en tvårumslägenhet, där Astrid blev hemmafru. Nu fick Astrid möjlighet att hämta hem sonen Lars och hon njöt av att vara en närvarande mamma.

Astrids bror, Gunnar rekommenderade 1933 sin syster till redaktör Danberg på tidningen ”Landsbygdens jul”. I den tidningen publicerade sedan Astrid ett antal julberättelser.

1934 födde Astrid sitt andra barn, en dotter, som hon döpte till Karin. Det visade sig att Astrid inte var en sådan mamma, som satt på en bänk och tittade på medan barnen lekte i parken. Hon tyckte ofta om att själv vara med och leka.

Astrid fick år 1940 hemlig anställning på underrättelsetjänstens avdelning för brevcensur, där många intelligenta samlades och snart flyttade familjen till en stor ljus lägenhet med utsikt över Wasaparken. I den lägenheten bodde Astrid kvar till sin död.

1944 råkade Astrid ut för en halkolycka och blev sängliggandes i en vecka. Det var under den tiden hon för första gången började skriva ner de berättelser hon hade berättat för dottern Karin och hennes kamrater. Berättelserna handlade om en flicka med röda flätor och fräknar, som bodde i ett hus med en häst och en apa… Boken skulle bli en present till Karin och hon skickade även en kopia till Bonniers förlag. Inte för att hon trodde att de skulle vilja ge ut manuset i bokform, men hon tyckte att det var värt ett försök. Samma år var Astrid med i en flickbokstävling, som hade utlysts av det nystartade förlaget ”Rabén och Sjögren”, med tonårsromanen ”Britt Marie Lättar sitt hjärta”. Hon vann där andra pris, vilket gjorde att hon fick ett förbättrat självförtroende och genast satte igång med att bearbeta och förbättra Pippi-manuset. När ”Rabén och Sjögren” utlyste en ny tävling, där temat var böcker för barn i 6-10 års ålder, skickade Astrid in sin omarbetade Pippi Långstrumberättelse och vann. Boken blev mycket populär och fick nytryckas gång på gång. Även kritikerna hade inte mycket att klaga på. Efter detta gav Astrid ut en ny bok ”Kerstin och jag”.

1946 kom den första boken om ”Mästerdetektiven blomkvist” ut och året efter började Astrid arbeta som förlagsredaktör och ansvarig för barnboksavdelningen på ”Rabén och Sjögren”. Arbetstiderna var på eftermiddagarna, vilket gjorde att Astrid hade fria förmiddagar att skriva på. När hennes nya bok ”Alla vi barn i Bullerbyn” kom ut, skickade hon manuset till förlagets tävling år 1945, tillsammans med ”Pippi Långstrump”, men hon vann inget pris den gången.1949 kom boken ”Nils Karlsson Pyssling” ut och för den boken fick hon ”Nils Holgersson-plaketten”.

Under de sex följande åren kom sex nya böcker av Astrid Lindgren ut: ”Kajsa Kavat”, ”Kati i Amerika”, ”Bara roligt i Bullerbyn”, ”Mio, min Mio”, ”Lillebror och Karlsson på Taket” och ”Rasmus på luffen”. I mitten av dessa utkomna böcker dog Astrids man, Sture Lindgren.

1958 belönades Astrid med det främsta barnbokspriset i världen, ”H C Andersen-medaljen”. Samma år utkom även ”Barnen på Bråkmakargatan”, året efter sagosamlingen ”Sunnanäng” och ytterligare ett år senare ”Madicken”. 1961 dog Astrids mamma, Hanna och Astrid fick en till orsak att sörja. 1963 kom ”Emil i Lönneberga” och samma år blev Astrid invald i ”Samfundet de nio”, som första barnboksförfattare. Ett år senare utkom både boken och TV-serien ”Saltkråkan”, med den charmiga Tjorven i spetsen.

1969 dog Astrids far, Samuel August och vid detta tillfälle började Astrid samla ihop den information hon hade om sina föräldrar och skriva ner berättelsen om sina egna föräldrar. Berättelsen som fick namnet ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” publicerades först i tidningen ”Vi” och utkom sex år senare som bok.

1970 gick Astrid i pension från förlaget ”Rabén och Sjögren”, efter att ha arbetat där i över 20 år. Tillsammans med Tove Jansson fick hon Expressens barnbokspris, ”Heffaklumpen”. Ett år senare mottog Astrid ”Svenska Akademins stora guldmedalj” och samma år kom boken ”Mina Påhitt” ut.

1973 kom ”Bröderna Lejonhjärta” och den bemöttes av en viss kritik. En grupp marxistiska litteraturvetare i DN ansåg att ”Astrid Lindgren framställer ondskan på ett endimensionellt sätt” och att ”döden sätts upp som lösningen på problemen”. 1974 var ett sorgesamt år för Astrid, eftersom flera av hennes vänner gick bort och däribland hennes bror Gunnar, som hon hade ett väldigt nära band med. Året efter fick Astrid utmärkelsen ”Litteris et Artibus”, som hon tog emot ur Konungens hand.

Snart började Astrid för första gången ge sig in i samhällsdebatten. De nya marginalskattereglerna gjorde så att egenföretagare – dit konstnärer och författare tillhörde – skulle betala mer skatt än de tjänade. Detta bevisade Astrid i en saga kallad ”Pomperipossa i Monismanien”, vilket gjorde att den socialdemokratiska regeringen gick till attack. Riksdagsvalet närmade sig och striden fortgick, men Astrid ville inte ge sig. Det var inte förrän senare man erkände att Astrid hade funnit ett fel, som genast skulle rättas till.

1978 mottog Astrid det ”Tyska bokhandelns fredspris”, där man i motiveringen bland annat sade att Astrid var ”en förebild för alla dem som med sina böcker skänker barnen i hela världen fantasins omistliga gåva och stryker deras tillit till livet”. Till prisutdelningen skrev Astrid talet ”Aldrig våld!” om kopplingen mellan våld och barnens uppväxt. Detta tal sade arrangörerna åt henne att hoppa över, efter att ha gått igenom det i förväg, men då sade Astrid att hon själv skulle hoppa över att komma. Vid detta hot gav arrangörerna med sig och Astrid fick hålla talet. 1981 kom berättelsen om rövareflickan ”Ronja Rövardotter” ut.

Astrid, som ändå var född som en bondflicka blev ständigt upprörd över det förnyade jordbruket. Tillsammans med veterinären Kristina Forslund, docent på lantbruksgymnasiet publicerade de en rad debattartiklar kring djurskyddet i Sverige. 1986 dog Astrids son Lars.

Den 14 november 1987 firades Astrid på teatern Göta Lejon i Stockholm på sin 80-års dag. Det blev en sagolik fest, där Astrid hyllades av bland annat statsminister Ingvar Carlsson, som i present gav henne en djurskyddslag, Lex Lindgren. Samma år fick hon ”Tolstojmedaljen” i Moskva. 1994 mottog hon ännu ett pris, nämligen ”Right Livelihood - alternativa Nobelpriset”, för hennes kamp för barnens och djurens rättigheter.

När den ryska vetenskapsakademin upptäckte en asteroid, bad de om att få namnge den efter Astrid Lindgren. I ”Astrid Lindgren – en levnadsteckning” av Margareta Strömstedt står det att Astrid uttryckt ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroiden Lindgren”.

1997 fyllde Astrid 90 år, men hon hade ingen lust att fira, utan ville allra helst bara gömma sig. Hon lyckades även med det och firade i hemlighet hos brodern Gunnars döttrar. Samtidigt skedde en hyllning till Astrid i Vimmerby, där statsministern Göran Persson lämnade över en check på 7,5 miljoner kronor, den exakta summan av det nobelpris Astrid aldrig fått. Samma år blev Astrid utvald till ”Årets svensk” och i ”Aktuellt”, TV 1 förklarar Astrid ”Jag tror att ni har glömt en sak. Och det är att jag är en gammal människa som är döv och halvblind och nästan helgalen. Och den har ni gjort till årets svensk! Vi får akta oss för att sprida ut det, för att då kommer dom tro att hela Sverige är på det sättet…”

Astrid avled 94 år gammal i sin lägenhet, den 28 januari 2002. Världen sörjde och ett årligt internationellt barn- och ungdomslitteraturpris instiftades till Astrids minne.



Nästan varje svensk har ett personligt förhållande till Astrid Lindgren. Hon var inte rädd för att säga vad hon tyckte, eftersom de flesta har växt upp med hennes sagofigurer. I ”Astrid Lindgren – en levnadsteckning” av Margareta Strömstedt står det att Astrid inte drog sig för att ge sig in i gänget av tuffa skinnskallar. Hon hytte med näven och sade med bitter uppsyn ”Nu får du sluta skinheadsa!”.

Är det någonting Astrid alltid har varit, så är det generös. Av alla de pengar hon tjänade gav hon bort nästan allt till hennes närmaste och välgörenhet. Själv levde hon väldigt snålt och trivdes med enkelheten.

Astrid var en person som brydde sig om allt och alla och ibland lite för mycket. Det finns en dikt, som hon har skrivit. En väldigt speciell och sorglig dikt och det märks hur mycket Astrid tänkte på de hjälplösa och svaga i vår värld. Dikten heter ”Vore jag Gud…”

”Vore jag Gud
då ...