Colombia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Fördjupning

1. La Violencia och den nationella pakten

För att förstå det som händer i Colombia idag måste man gå tillbaka till en annan våldsam period i landets historia kallad La Violencia, som utlöstes av mordet på den vänsterliberale politikern Jorge Eliecer Gaitán 1948. Denne ledde en snabbt växande rörelse inom det liberala partiet som förespråkade sociala reformer. Med ett populistiskt budskap hade Gaitán vunnit allt fler anhängare både bland lantarbetare och arbetare i städerna och såg ut att kunna vinna det kommande presidentvalet.

Mordet på Gaitán ledde till en folkresning i huvudstaden Bogotá och våldet spred sig sedan snabbt över landet. Konflikten stod främst mellan konservativa och liberaler och liknade ett inbördeskrig, även om det sällan handlade om några regelrätta strider. Fram till 1958 dödades över 200 000 människor.

Valet 1949 vanns av den konservative Laureano Gómez som byggde ut armén. Under hans styre ökade förtrycket av oliktänkande. Samtidigt bildade liberalerna bondearméer och flera gerillagrupper grundades av olika kommunistpartier. Gerillarörelserna samarbetade av och till med de liberala grupperna, och ibland slogs de emot dem. Det förekom även att liberala väpnade grupper bekämpade gerillagrupperna tillsammans med den konservativa regeringsarmén. På landsbygden härjade också rena rövarband.

En statskupp 1953 satte stopp för det värsta våldet. General Gustavo Rojas Pinilla tog makten med stöd av båda de stora partierna som hoppades att han skulle skapa lugn inför en övergång till civilt styre. Inledningsvis försökte Rojas Pinilla bland annat minska arbetslösheten genom olika projekt för arbetslösa i städerna. Men de sociala reformerna blev inte särskilt framgångsrika och efter ungefär ett år började stödet för honom att svikta. När våldet blossade upp på nytt tog generalen till allt hårdare metoder för att kväsa oron och hindra liberalerna från att ta makten. Motståndet mot regimen växte och Rojas Pinilla avsattes 1957.

Nu kom liberaler och konservativa överens om att bilda en nationell pakt, Nationella fronten (Frente Nacional). Enligt denna skulle de dela på makten fram till 1974. Presidentposten skulle rotera mellan de två partierna. Dessa skulle också dela på platserna i parlamentet och viktiga poster inom statsförvaltningen. Systemet innebar att andra politiska grupper utestängdes från politiken. Det gällde inte minst vänstern, något som bidrog till framväxten av dagens gerillarörelser. Även om den nationella fronten formellt upphörde 1974 dröjde det fram till 1986 innan den helt hade spelat ut sin roll.

Under denna tid minskade våldet i Colombia, men föga gjordes för att ändra på de ojämlika ägandeförhållandena på landsbygden eller för att bekämpa den växande fattigdomen.


2. Kriget och knarket

Handeln med narkotika och gerillakriget var länge två skilda saker, men under 1990-talet har de länkats samman. Narkotikan spelar sedan 1980-talet en allt viktigare roll i konflikten.

Idag är Colombia världens främsta producent av kokablad. Dessutom odlas opiumvallmo som används för framställning av heroin.

På 1960- och 1970-talen sökte sig tusentals - ofta fattiga - colombianer till den glesbefolkade södra delen av landet, där de bröt ny mark. Många småbönder hade dock svårt att klara sin försörjning. Kostnaderna för att frakta skörden till marknaderna var höga och det var svårt att odla traditionella matgrödor med vinst. Från slutet av 1970-talet satsade allt fler på en mer lönsam gröda, koka.

Förädlingen av kokabladen till kokain tog fart under 1980-talet. Då hämtade de colombianska knarkkartellerna fortfarande större delen av sina råvaror från Peru och Bolivia. Kokainet såldes sedan vidare till USA och Europa.

De stora brottssyndikaten i Medellín och Cali fick snart allt större politiskt och ekonomiskt inflytande. Under 1980-talet köptes stora markområden upp av droghandlarna som behövde "tvätta" pengar som de hade tjänat på narkotikaaffärerna. Under de första årens "boom" samarbetade Farc med knarkkartellerna, men när narkotikasmugglarna började driva boskapsrancher kom de på kollisionskurs med gerillan, som såg stora jordägare som sina fiender.

Efter påtryckningar från USA ingrep den colombianska regeringen mot knarkkartellerna. 1984 utfärdade regeringen undantagstillstånd. Medellínkartellen förklarade krig mot myndigheterna, och hundratals människor - bland dem fyra presidentkandidater - dödades i den bombvåg som följde. Regeringen lyckades till sist krossa både Medellín- och Cali-kartellerna, men narkotikahandeln upphörde inte i och med det. Nya och mindre synliga aktörer tog över, samtidigt som allt mer koka började odlas i otillgängliga trakter i framför allt södra Colombia.

Farcrebellerna, som redan tidigare hade krävt in skatt från befolkningen i de områden de kontrollerade, kunde nu öka sina inkomster genom att ta del i droghandeln. Pengarna gick till nya vapen. Minst två tredjedelar av Farcs enheter misstänks vara inblandade i narkotikaaffärer och Farc tjänar numera flera hundra miljoner dollar om året på narkotikahandeln. Gerillan har växt från 12 000 man i början av 1990-talet till cirka 18 000 man 2002. Åren 1996-1998 kunde gerillan tillfoga regeringsarmén flera förödmjukande nederlag.

Även AUC tjänar stora summor på narkotikan. I söder pågår numera ett utdraget krig mellan Farc och AUC om kontrollen över stora markområden. ELN är inte lika starkt inblandad i handeln med narkotika som Farc och AUC.

Merparten av det kokain som når USA är colombianskt.


3. Civila offer

De paramilitära grupperna för inte bara krig mot gerillorna utan ger sig på alla som de misstänker sympatiserar med vänsterrebellernas sak. Ett stort antal människor har mördats. Hot riktas ofta mot människorättsaktivister, fackförenings- och bondeledare, journalister och politiker. Det gäller även åklagare och domare som försöker driva mål mot regeringssoldater och paramilitärer som har begått grova övergrepp.

På vissa håll har paramilitära dödspatruller även dödat missbrukare, småtjuvar, prostituerade, homosexuella och hemlösa.

Även gerillan ger sig på civila. Sedan fredsprocessen bröt samman 2002 förefaller Farc ha ändrat taktik och har i ökande omfattning riktat sina angrepp mot städerna för att på så sätt komma åt den politiska eliten. Bombdåd i städerna innebär att riskerna för att civilbefolkningen ska drabbas har ökat ytterligare. Farc anklagas bland annat för ett bombattentat mot en nattklubb i Bogota i mars 2003 som krävde ett trettiotal liv och skadade över 100.

Enligt Amnesty International dödades 4 000 civila bara under 2002 och över människor "försvann" samma år.

Hundratusentals colombianer har tvingats på flykt. Flyktingar som blir kvar i landet lever ofta i rädsla för fortsatt terror och får inte särskilt mycket ekonomisk hjälp. Det finns över en miljon internflyktingar i landet, och av dem hade drygt 400 000 människor tvingats på flykt från januari 2002 till och med mars 2003.

Vid sidan av det politiska våldet har även den "vanliga" brottsligheten ökat kraftigt.


4. USAs roll

Colombia har sedan länge starka band till USA. Kontakterna mellan länderna intensifierades sedan den konservative Andrés Pastrana valts till Colombias president 1998. Två år senare beviljade den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton 1,3 miljarder dollar till den så kallade Plan Colombia, vars syfte bland annat är att hjälpa den colombianska regeringen att bekämpa narkotikaproduktionen och hindra gerillagrupperna från att tjäna pengar på kokain. Med amerikanskt stöd har den colombianska militären bland annat fått nya helikoptrar och annan utrustning.

Som ett led i Plan Colombia besprutas kokaodlingarna från luften. Besprutningarna har kritiserats för att de förstör miljön samt för att de även tar död på andra grödor, vilket gör det svårt för småbönderna att klara sin försörjning. Enligt vissa källor är kokan också den gröda som klarar besprutningarna bäst. USA har kritiserats för att man inte gjort större ansträngningar att få bönderna att börja odla andra grödor än koka.

Enligt en amerikansk rapport hade kokaodlingarna minskat med omkring 15 procent 2002. Mycket tydde dock på att en del av minskningen berodde på att mer koka istället odlas i Bolivia och Peru. Samtidigt kom uppgifter som tyder på att odlingen av opiumvallmon ökar. Den odlas på högre höjd och är svårare att komma åt genom flygbesprutning.

Amerikansk lag stadgar att det militära stödet bara får användas för att bekämpa droghandeln. Den nuvarande amerikanske presidenten George Bush har försökt förmå kongressen att ändra på detta så att pengarna också kan användas för insatser mot vänstergerillorna. Det har funnits ett motstånd mot en lagändring i den amerikanska kongressen, av rädsla för att USA skulle dras in i kriget. Men oppositionen har minskat efter terrorattentaten mot USA den 11 september 2001.

Regeringen Bush satsar bland annat 98 miljoner dollar på att bygga upp en ny colombiansk försvarsenhet som ska skydda oljeledningar genom Arauca-området nära gränsen till Venezuela från sabotage.

Som villkor för sitt stöd till den colombianska militären ställer USA krav på respekt för de mänskliga rättigheterna. Men trots att organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International hävdar att de colombianska myndigheterna inte har gjort särskilt mycket för att uppfylla villkoren har USA betalat ut nya pengar till militären. I juli 2003 gjordes en utbetalning på 27 miljoner dollar.

Enligt Human Rights Watch har den colombianska regeringen hindrat att man utreder händelser där höga officerare anklagats för grova övergrepp. Organisationen betonar också att inte tillräckligt har gjorts för att bryta banden mellan regeringsarmén och de paramilitära grupperna.

Bush beslöt dock att dra tillbaka delar av sitt militära stöd till Colombia sommaren 2003, då landet inte slutit något bilateralt avtal med USA om att inte utlämna amerikanska medborgare till internationella brottsmålsdomstolen i Rom.


5. Fredsansträngningar

Flera försök har gjorts för att mäkla fred. Först ut var den konservative presidenten Belisario Betancourt som i början av 1980-talet förhandlade fram vapenvilor med Farc, och en annan gerillagrupp, M19. M19 beslöt att lägga ned vapnen och bilda ett politiskt parti, Demokratiska alliansen.

Även Farc bildade 1985 ett politiskt parti, Patriotiska fronten (Unión Patriótica, UP), som ställde upp i flera val. Men under de följande åtta åren mördades över 2 000 UP-medlemmar, däribland två av partiets presidentkandidater. Även många ledande företrädare för Demokratiska alliansen mötte samma öde.

Flera politiska reformer genomfördes från 1980-talet. En konstituerande församling som utsetts i ett allmänt val utformade en ny författning som gjorde det lättare för nya partier att ställa upp i val och stärkte rättsväsendet.

Samtidigt började allt fler colombianer trycka på för att man skulle försöka nå en fredlig lösning på konflikten. Andrés Pastrana vann presidentvalet 1998 med löften om fred. Han hade lovat att inleda direkta förhandlingar med båda vänstergerillorna.

De första samtalen med Farc hölls i maj 1999, sedan Pastrana gått med på att ställa ett område - stort som Schweiz - under gerillans kontroll. Upprättandet av denna avspänningszon (Zona de distensión) var ett av de villkor som Farc hade ställt för att gå med på förhandlingar.

Överläggningar skedde även mellan regeringen och ELN.


6. Fredsprocessen bryter samman

Fredssamtalen mellan regeringen och Farc gick trögt. Rebellerna upphörde aldrig helt med sina attacker. En del bedömare talade om en spricka inom gerillan, mellan dess politiska gren som ville ha fortsatta förhandlingar och dess militära del som var inriktad på fortsatt väpnad kamp.

Många colombianer var kritiska till hur Farc kunde utnyttja avspänningszonen för att inleda väpnade attacker, hålla kidnappningsoffer samt öka kokaproduktionen.

I takt med att drömmen om fred falnade förlorade Pastrana i popularitet. Korruption, svågerpolitik och ekonomiska problem bidrog till missnöjet. Över hälften av befolkningen sades leva i fattigdom. Förhållandena var särskilt svåra på landsbygden.

I början av 2002 krävde Pastrana att Farc skulle lämna zonen. Ett sammanbrott i fredsprocessen kunde tillfälligt undvikas efter internationell medling. Men Farc fortsatte att angripa kraftledningar, broar, städer och polisstationer, och när gerillan i februari kapade ett civilt flygplan och tog en senator som gisslan avbröt regeringen alla förhandlingar. Regeringstrupper sändes till den av Farc kontrollerade zonen, där gerillan bjöd hårdare motstånd än väntat innan rebellerna gav sig av ut i djungeln.

En ny våldsvåg följde och flera ledande politiker kidnappades av Farc. I maj dödades över hundra civila som flytt undan strider mellan Farc och AUC, när kyrkan där de gömde sig träffades av en av gerillans bomber. I juni lämnade hundratals borgmästare och statstjänstemän sina poster efter dödshot från gerillan. Samtidigt hotade AUC att döda dem om de gav efter för Farc.

AUC föreföll för övrigt att ha ändrat taktik och rapporterades föra bort stora grupper människor för att sedan avrätta dem var och en för sig för att på så sätt undgå publicitet kring massakrerna.


7. Uribe tar över

Kongressvalet den 10 mars 2002 innebar en framgång för anhängarna till den hårdföre Álvaro Uribe Velez, en oberoende högerman som hade hoppat av från Liberala partiet. Uribe, som pläderade för en hård linje mot Farc, vann även en jordskredsseger i presidentvalet i maj samma år.

Våldet trappades upp ytterligare inför maktskiftet i augusti. Ett av Uribes första beslut var att införa undantagstillstånd i tre områden under 90 dagar. Detta förlängdes senare i ytterligare tre månader. Säkerhetsstyrkorna fick bland annat rätt att hålla civila i förvar under obestämd tid utan åtal samt avlyssna telefoner och göra husrannsakan utan tillstånd. Regeringen beslöt att ta ut en engångsskatt för att finansiera kriget mot vänstergerillorna och stora truppstyrkor placerades ut längs viktiga vägar.

Fram till i slutet av 2002 hade regeringen inrättat särskilda zoner (RCZ) i 27 kommuner i departementen Arauca, Bolívar och Sucre. Där kunde militären införa utegångsförbud och begränsa invånarnas rörelsefrihet. Restriktioner infördes även för både inhemska och utländska journalisters möjligheter att arbeta där. Författningsdomstolen kom senare med invändningar mot vissa av åtgärderna.

På landsbygden rekryterades frivilliga som efter viss grundläggande militär utbildning skulle hjälpa regeringstrupperna i sina hemtrakter. Enligt regeringen skulle 15 000 sådana "bondesoldater" värvas, men i slutet av 2002 deltog bara 500 i projektet. Kritiker oroade sig för att det kunde bli ett sätt för de paramilitära grupperna att legalisera sina kontakter med militären. Andra befarade sig för att de skulle kunna bli enkla måltavlor för Farc, ELN och AUC om regeringsarmén lämnade området.

Planer fanns på att bygga upp ett nätverk med en miljon uppgiftslämnare. Kritiska röster betonade dock att även när militären haft information om planerade illdåd har den ofta ingripit för sent eller inte alls.

Opinionsundersökningar i november 2002 tydde på att Uribe hade stöd av 70 procent av colombianerna.

Den 1 december 2002 utlyste AUC en ensidig vapenvila. Det avslöjades att regeringen under hösten hade hållit hemliga möten med den paramilitära organisationen. Från flera håll restes farhågor om att AUC-medlemmar skulle beviljas amnesti i utbyte mot ett fredsavtal. AUC-ledaren Carlos Castaña är dömd till 22 års fängelse i sin frånvaro, bland annat för mordet på en presidentkandidat 1990. Castaña är även efterlyst i USA för knarksmuggling. Det är dock oklart vart samtalen kommer att leda, särskilt som det råder starka motsättningar mellan olika milisgrupper inom AUC som hotar att leda till våldsamheter.


8. Konfliktens parter

I mitten av 1960-talet tog flera vänstergerillor till vapen. Sedan dess har våldet ökat efter hand. Konflikten har blivit alltmer komplex och gränserna mellan de olika parterna kan ofta vara otydliga.

Den största vänstergerillan, Colombias revolutionära väpnade styrkor (Fuerzas Armadas Revolucionarias Colombianas, Farc), bildades 1964 sedan militären slagit ned ett bondeuppror i Tolima-regionen i den mellersta delen av landet. Gerillanhar sina rötter i de liberala och kommunistiska självförsvarsgrupper som fanns på landsbygden på 1950-talet och leds sedan starten av Manuel Marulanda. Den tidigare Moskvatrogna gerillan beräknades 2001 kontrollera cirka 40 procent av landet. Farc är starkast i de södra, mellersta och nordöstra delarna av landet.

Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch kidnappade Farc över tusen civila colombianer 2001. Samma år dödade gerillan nästan 200 civila, vilket motsvarade åtta procent av de politiska morden i landet.

I mitten av 1960-talet tog flera vänstergerillor till vapen. Sedan dess har våldet ökat efter hand. Konflikten har blivit alltmer komplex och gränserna mellan de olika parterna kan ofta vara otydliga.

Den största vänstergerillan, Colombias revolutionära väpnade styrkor (Fuerzas Armadas Revolucionarias Colombianas, Farc), bildades 1964 sedan militären slagit ned ett bondeuppror i Tolima-regionen i den mellersta delen av landet. Gerillanhar sina rötter i de liberala och kommunistiska självförsvarsgrupper som fanns på landsbygden på 1950-talet och leds sedan starten av Manuel Marulanda. Den tidigare Moskvatrogna gerillan beräknades 2001 kontrollera cirka 40 procent av landet. Farc är starkast i de södra, mellersta och nordöstra delarna av landet.

Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch kidnappade Farc över tusen civila colombianer 2001. Samma år dödade gerillan nästan 200 civila, vilket motsvarade åtta procent av de politiska morden i landet.

Nationella befrielsearmén (Ejército de Liberación Nacional, ELN) bildades också på 1960-talet av studenter, intellektuella och radikala präster som inspirerats av den kubanska revolutionen. ELN förfogade 2001 över cirka 5 000 man. Gerillan har sitt starkaste fäste i nordöst och utför sabotage mot oljeindustrin genom sprängattentat mot oljeledningar och elkraftnät. Verksamheten finansieras genom kidnappningar och enbart under 2001 kidnappade ELN 800 människor. ELN har en starkare ställning i städerna än vad Farc har.

Ingen av de två gerillarörelserna har något starkt folkligt stöd och det finns de som menar att gerillornas politiska visioner har försvunnit genom åren.

På 1980-talet skärptes konflikten genom att flera paramilitära grupper bildades för att skydda stora jordägare från vänstergerillan. Grupperna påminner mest om privata arméer och har delvis byggts upp med stöd av militären. Flera högermiliser har sedan mitten av 1990-talet samlats i en nationell organisation, Colombias förenade självförsvar (Autodefensas Unidas de Colombia, AUC). AUC är starkast i den nordvästra delen av landet, men har under senare år gjort inbrytningar i söder, där Farc är starkt och där en stor del av kokaodlingarna finns.

Enligt olika källor svarar AUC för 50 till 80 procent av allt politiskt våld i Colombia. AUC förfogade 2001 över 11 000 man, vilket nära nog innebar en sexdubbling sedan 1996. Human Rights Watch hävdar att AUC utförde över tusen mord och 300 kidnappningar 2001.

Även...