Skottet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Du behöver inte vara så sur, det blir inte roligare än vad du gör det till.
- Jag är inte sur, men jag känner ju knappt någon. Det här är ju dina kompisar.
- Jag känner faktiskt inte heller så många, men till skillnad från dig så tycker jag det är kul att lära känna nya människor. Du umgås ju bara med dina gamla klasskompisar och lumparkompisar. Tänker du göra det resten av livet?
- Nu är vi i alla fall framme.
Alex bromsade in bilen och svängde in på en grusplan där det redan stod ett tiotal bilar. Framför dem så tornade ett stort gult hus med vita knutar och svart tak med betongpannor. Bakom huset så skymtade en stor trädgård men flera blommande fruktträd. Alex och Linda klev ur bilen och stod ett ögonblick och betraktade omgivningen innan de började gå mot dörren.
- Välkomna, gå in så får ni en drink. Vilket härligt väder vi fått, tycker ni inte det. Det var Sara som tog emot dem.
- Ja, varför har ni inte dukat i trädgården, frågade Linda lite skämtsamt.
- När vi har jobbat så mycket för att få i ordning på insidan. Ni måste se den stora salen, den är som gjord för att ha fest i. Men var inte orolig, en överraskning väntar till kaffet.
- Det var verkligen en fantastisk gammal herrgård ni köpt, sa Alex och slöt upp vid Lindas sida.
- Ja, på utsidan finns det ju fortfarande mycket att göra, men gå in nu så visar Roger er runt.
De gick in och fick varsin drink, Roger tog emot dem och började stolt guida dem runt tillsammans med de andra gästerna. Han berättade om renoveringen, nästan varenda rum hade de tapetserat under vintern.
- En rulle räckte bara till tre våder, förklarade han, så högt i tak är det här. Så det var inte lätt att nå högst upp.
- Men en sådan härlig rymd det är här, sa en av gästerna.
- Ja, och vi har försökt att vara konsekventa med tapetvalet så att det inte skulle bli så stora stilbrott mellan rummen. Här har vi det största rummet som vi kallar salongen, det är på hela 96 kvadrat.
De gick in och berömde tapeterna och stuckaturen i taket. För att inte tala om det nymålade burspråket som vätte mot trädgården.
- Ska vi behöva gå runt och lyssna på hans skryt, muttrade Alex.
- Det här är ju jättefint, väste Linda. Var inte så avundsjuk.
- Skulle jag… sa han halvhögt men avbröt sig.
- Vi behöver ju lite mer möbler förstås, fortsatte Roger. Men Saras farfar dog ju för ett halvår sedan och vi kommer att få lite mer därifrån.
- Så lägligt för dem då, flinade Alex.
- Tyst, sa Linda och vände sig mot värden med ett leende.
- Saras föräldrar är bara tacksamma att vi tar hand om dem, de hade ingen förvaringsplats. .
Sällskapet drog vidare och Alex såg till att han kom sist i klungan.
- Jag blir trött bara jag ser allt jobb de har lagt ned.
- Hade du haft en bråkdel av deras energi så hade vi kanske kunnat få nytt kakel i köket som jag länge velat, väste Linda med en stänk av bitterhet i rösten.
- Så det är en Roger du vill ha?
Linda vände på klacken och följde efter de andra och Alex kom suckande eftersläntrande.
I ett av gästrummen drog ett stort hagelgevär till sig uppmärksamheten, särskilt hos den manliga delen av gästerna.
- Vems är det där?
- Arvegods från samme farfar. Ja vi har ju inte licens om någon undrar så det måste pluggas igen, det har bara inte blivit gjort än. Men vara bara lugn det är inte laddat, det har inte blivit använt det senaste 20 åren minst.
- Vilket vackert gevär, sa någon. Se på sniderierna på kolven.
- Det blir något att hänga upp på väggen i salongen.
Geväret lyftes upp och började vandra runt i sällskapet.
- Var försiktig, sa en orolig kvinna som hette Elisabeth.
- Äsch, utan kulor och krut kan inget hända. Slutligen nådde det fram till Alex som ångrat att han kom sist in i rummet. Han grep ivrigt efter det. Det var tyngre än vad han hade trott men själva tyngden fick honom att växa i styrka och manlighet. Kolven med avtryckaren satt som gjuten i högerhanden och stålet från de dubbla piporna kylde vänsterhanden. Plötsligt kände han sig förflyttad till en annan värld, bort från det trista sällskapet, bort från det dagliga trälandet på datafirman, bort från det så vanliga radhuskvarteret. Bort till en värld full av äventyr, frihet, vidder, mod och styrka. I en enda elegant rörelse satte han geväret mot axeln och lade an. Han häpnade själv över hur säkert han hanterade det. Det var ju faktiskt första gången som han höll i ett skjutvapen. Han siktade längs den övre pipan bort mot fönstret mot ett inbillat mål.
- Pang, sa han med ett flin och tryckte av. Inget hände, avtryckaren gick inte ens att rubba. Men Linda var inte sen att klandra honom.
- Du är ju inte klok, tänk om det var laddat.
- Då hade jag inte gjort så, begriper du väl, svarade han irriterat.
Till Lindas stora lättnad lämnade han ifrån sig geväret som lades tillbaka på bordet.
Så småningom blev det dags för middag. Inte en minut för tidigt enligt Alex. Det var bortåt trettio gäster nu, inte illa för en enkel inflyttningsfest som Sara skrivit i inbjudningskortet. Middagen var naturligtvis inte sämre än att den anstod en nyrenoverad herrgård. Saras mamma och syster hade hjälpt henne: ugnsbakad lax med hasselbackspotatis. Men först fick de snittar till förrätt.
Alex fick plötsligt ont i magen och gick ner till undervåningen för att ta en titt så att han kunde glömma av värket.
Hur det hela egentligen gick till sen skulle han aldrig riktigt få klart för sig. Om det var att han hörde ljudet av flickan först eller om han fick se henne i dörröppningen först. Klart var i alla fall att han inte varit ensam i herrgården, det var därför som dörren hade varit öppen. Sandra, Saras systerdotter hade inte brytt sig om att följa med ut. Hon hade läxor att göra hade hon förklarat för sin mor. Nu hade hon hört någon röra sig i nedervåningen och gått ner för att ta reda på vem det kunde vara.
När hon dök upp i dörröppningen så hade Alex precis svängt geväret så att de bägge piporna pekade rakt mot henne på mindre än fem meters håll. Han hade egentligen inget minne av att han tryckte av men det måste han ju ha gjort. Geväret skulle ha varit oladdat men vad ingen vetat var att det under tjugo års tid legat en hagelpatron i det ena loppet. Där hade den legat och väntat och väntat på att få avfyras.
Och nu small det. Med en fruktansvärd knall rusade det dödliga haglet ut ur loppet ivrigt att söka sitt mål. Alex var en ovan skytt, han hade inte pressat kolven tillräckligt hårt mot axeln, vapnet ryckte till som en skadeskjuten hingst, stegrade sig och drämde till honom på den högra kindknotan. Han hann aldrig fatta vad som hände. Han såg aldrig de av fasa uppspärrade ögonen som om flickan såg svärmen av blykulor som närmade sig henne med en hastighet av 400 meter per sekund. Hon bokstavligen lyftes från golvet och slungades bakåt av den samlande kraften. Huvuddelen av haglet träffade henne över högra axeln och fick hennes kropp att vrida sig i fallet och hon blev liggande i en förvriden ställning på golvet. Vapnet föll ned på golvet ur hans slappa hand, på skakiga ben lyckades han ta sig fram och sjönk ner på knä bredvid henne. Höger axel var söndertrasad men ansiktet var nästan oskadd. Han rörde sig som i trance när han sträckte fram handen mot hennes hals för att försöka hitta någon puls. Och under den varma vibrerande huden anade hans fingertoppar ett knappt märkbart pulserande.
- Du lever, viskade han. Mirakulöst nog så gjorde hon det. - Jag måste hämta hjälp så, jag kommer strax tillbaka.
Full av handlingskraft störtade han upp, han rusade iväg till sin kavaj och fiskade upp sin mobiltelefon och slog larmnumret.
- Hon är skadad, men lever. Jag måste tillbaks nu. Kom fort, det var inte mening att skjuta henne, det var en olyckshändelse men hon lever. Så fort han blev förvissad om att de förstod var det var och en ambulans var på väg lade han på luren och gick ut. Där blev han stående utan att röra sig. Det var som om han långsamt vaknade till liv ur en ond dröm. Kunde det verkligen vara sant det som alldeles nyss hänt? Ja, fortfarande ömmade hans högra kind så att han begrep att han inte inbillat sig något, och han förstod att hans liv skulle aldrig mer bli detsamma efter detta.
Men nu hade han ringt, han hade gjort vad han kunnat och all den beslutsamhet som han tidigare haft rann ur honom. Kvar stod han som ett tomt skal. Hon kommer att klara sig, tänkte han. Allt kommer att bli bra, det kommer att bli som om det aldrig har hänt. Nu är hon på väg till akuten, tänkte han.
Han lyckades ganska bra att låtsas som ingenting, men det var en människa som grävde ett stort hål inuti honom. Det var Elisabeth, systern till Sara och mamma till Sandra. Han försökte undvika henne, hålla sig borta från henne, men hon förföljde honom. Naturligtvis begrep han att han handlat fel, men vad skulle han göra åt det nu? Luta sig mot henne och säga: ursäkta men jag råkade skjuta din dotter, hon kämpar just nu för sitt liv på akuten. Det kunde han ju inte göra. Inte nu, det var försent för det. Nu kunde han bara fortsätta på den inslagna vägen. Så han pratade med en kille bredvid honom. Men Elisabeth kunde han inte se i ögonen för att hon var bara ledsen. Hur skulle han berätta detta för Linda? En massa frågor rullade förbi! Han tittade på Linda under några sekunders tystnad. Han kunde nätt och jämnt urskilja hennes ansikte, men ögonen lyste som glödande kol i mörkret och han såg tydligt hennes förtvivlan. Det rådde inget tvivel om saken; hon visste.
– Var det du som sköt Sandra?, viskade hon till honom. Tystnaden sänkte sig ned, sekunderna tickade iväg. Det var redan försent för honom att på ett trovärdigt sätt förneka det. Han var inträngd i ett hörn men började långsamt förstå att det just därför fanns en väg ut, kanske hade han fått en ny möjlighet att göra det rätta.
Med tårarna rinnande ner för ögonen så nickade han.
- Ja , det var jag som sköt henne. Sekunden efter så rasade allt för honom. Han hade sagt de förbjudna orden och nu sjönk han gråtande ner på knä. Linda stod kvar och stirrade på honom. Kanske hade hon in i det sista hoppats att det bara var ett av hennes vanliga infall, att Alex skulle ha varit den som sköt. Men nu var mardrömmen ett faktum. Hon sjönk ner på en stol och gömde ansiktet i sina händer.
- Alex, sa hon tonlöst. Alex, vad är det du gjort?
- Jag har mördat, snyftade han. Jag är en mördare, du borde lämna mig.
- Det var en olyckshändelse, sa hon sakta.
- Jag är inte värd dig, Linda.
- Varför sa du inget till mig med en gång?
- Jag var så rädd att förlora dig. Vad tänker du göra nu?
Hon sa inget på en lång stund.
- Tänker du lämna mig nu ...