En speciell ponny!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min högsta dröm skulle gå i uppfyllelse. Jag skulle efter många års tjat äntligen få en egen ponny!
Vi hade köpt varenda hästannonstidning vi kunde hitta i den lilla lanthandeln som fanns i vår by. Efter mycket läsande, ringande och diskuterande hade vi bestämt oss för fem ponnyer som vi ska titta på, i dag.

Den första ponnyn som vi tittade på var en maxad D-ponny, det var alla ponnyerna i och för sig eftersom jag är 16 år och 168 cm, en ståtlig fux valack med bläs och tre höga strumpor. Han var ganska hingstig och väldigt motvillig i dressyren.
– Han gillar inte att strutta runt så där, sa Anna han ägare, jag kan släpa fram lite hinder så får du se hans rätta jag, fortsatte hon och pekade på ett skjul som stod precis bredvid paddocken som jag red i.

– Det kan du väl göra, sa jag, och tänkte att den här hästen vill jag ändå inte köpa.
Men det blev en helt annan häst när hon tog fram hindren, han blev plötsligt mjuk och fin i sidorna och han började trampa under sig och krökte på nacken han blev helt underbar att rida och jag tänkte att jag kanske hade fel och bedömde honom för tidigt. När jag styrde honom mot ett av hindren blev han helt galen och slet tyglarna ur händerna på mig och kastade sig emot och över hindret.
Jag blev helt chockad. Vilka förändringar! Ena stunden är han trög, nästa prefekt och sen helt galen.

– Jag tror inte detta var en ponny för mig sa jag till mamma och hoppade av ponnyn.
– Nej, det tror inte jag heller, svarade hon dystert och gick bort till Anna för att förklara att jag inte var tillräckligt duktig för hennes ponny.

Den andra ponnyn vi skulle titta på var ett brunt, ganska kraftigt sto, på vägen dit sa mamma till mig:
– Var inte ledsen vi har ju fyra ponnyer kvar att titta. Du hittat säkert en ponny som passar dig jättebra, den här var bara lite väl het.
– Jag vet, men han var så fin och han var så mysig innan han blev galen och kastade sig mot hindret.
– Nu är vi framme, avbröt pappa och körde in på en stor pampig gård med två stall ett stort ridhus och en enorm paddock med vitt trästaket och bakom stallet kunde man skymta ett stort hus och milstora hagar.
– Oj, var det enda jag fick ur mig.
– Vi får försöka hitta någon som, började pappa men han blev avbruten av en tjej i 20-åldern som kom springande från det stora huset med andan i halsen.
– Jag är hemskt ledsen men jag skulle just ringa er, det var ett par här innan er och de bestämde sig för ponnyn, men jag har en annan ponny som kanske skulle passa er.
– Jag heter Sandra föresten, sa hon och skakade hand med oss alla.

– Okej, vad är det för ponny då, frågade mamma lite nyfiket.
– Det är en svart tysk ridponnyhingst, han är jättesnäll, tillade hon när hon såg mammas förskräckta min och vi har precis köpt honom från Tyskland men vi han ingen här som kan ge honom den vård han behöver.
– Vad är det för vård han behöver då, frågade jag.
– Han är ganska felriden. Hon som red honom förut red med ett pessoabett (ett skarpt bett) fast han är väldigt känslig i munnen och hon hade ett ganska fast tygelgrep fast man knappt behöver ta honom i tyglarna för att han ska reagera och lyda. Och i och med de´ har han fått en kraftig underhals, men med rätt ridning kan han bli jättefin.
– Okej, kan vi gå och titta på honom, frågade jag.
– Visst, sa Sandra och visade oss in i det ena av stallen till en box lägst bak.

Det första jag såg när jag kom fram till boxen var ett par jättevackra rådjursögon som tittade fram under en lurvig ponnylugg, men en sekund efter var det enda jag såg, en stripig svans hänga ner från en ganska tunn rumpa.
– Han är ganska skygg, tror han ska få stryk varje gång någon kommer in till honom, men han skulle aldrig göra något.
– Får jag gå in till honom, frågade jag.
– Visst såklart, svarade Sandra, du kan få provrida honom också om du vill, fast hoppa inte för mycket. Han är som sagt ganska felriden.

Men jag prov red ändå och fast det inte gick något vidare var det något med honom som jag inte kunde glömma.

– Men snälla du, försök koncentrera, ropade mamma till mig när jag för andra gången kom efter i hoppet, med den sista ponnyn, en knubbig brun valack som var sten hård i munnen.
– jag försöker men han hoppar så konstig, svarade jag, fast det var inte riktig sant, jag kunde inte koncentrera mig för jag visste att ponnyn jag satt på vill jag inte ha, men mamma tycket att man ”inte kunde köpa en hingst som första ponny” som hon utryckte sig. Men jag ville inte han någon annan så jag hoppade av ponnyn jag satt på och sa till ägare:
– jag tror inte han är något för mig!
– Snälla du, förstår du vad mycket extra arbete det blir med en hingst? Frågade mamma.
– det skiter ja´ i för det e honom eller ingen! Mamma suckade och sa till ägare att vi hör av oss och sen gi...