Den dyra förlusten

              Den dyra förlusten

Han gråter. Han sitter på sin säng och brister ut i gråt medans hans händer darrar av de fuktiga, sorgsna tårarna. De var länge sedan han grät.                                                                                     

Nu sitter han i sitt rum, håller i ett foto och fäller tårar, under tiden som han tittar på den nästan bortglömda bilden. Bilden föreställer en mörkhårig man med snälla och ljusblåa ögon. Det märks att bilden är tagen för några år sedan, eftersom det inte är lika bra kvalité som bilderna idag men han bryr sig inte om det. Mamma sitter bredvid på sängen och håller hårt om honom. Hon gråter också men annorlunda tårar. Hennes tårar är glada och fria från oro. Båda sitter i det tysta och mörka rummet med ett foto. Ett foto... Det berättar mycket.

•-          Vem är du?

•-          Mitt namn är August. Har du något emot om jag sitter här?

•-          Gör vad du vill.

Denna historia handlar om "han". Han som heter August. För mig var han en tröst. Men inte någon som jag pratade ut med, tvärtom. Han pratade och jag lyssnade. För mamma och alla andra var han en sjukdom som de ville bota, det vill säga göra så att han försvann. August var inte min vän, han var min lugnande tablett. Ibland avskydde jag till och med honom men han kunde inte försvinna, jag ville inte att han skulle försvinna. Jag var inte redo, än.                                               

Som vanligt var det en trist och mörk morgon. Molnens gäsp hördes från mils avstånd och luftens tyngd kändes som fyrahundraton sand mot axlarna. Han hörde mammas röst susa genom öronen medans han reste sig upp från sängen. Hon kallade på honom. Efter att ha sakta klätt på sig sina tråkiga mjukisbyxor och svarta T-shirt gick han ner från trappan. Men inte som vanligt.  Vanligtvis hade han antingen sprungit eller kastat sig ner från trappan full med energi men denna gång var det okänsligt. Mamma mötte honom vid trappan och kramade honom med all värme och själ hon kunde ge men ändå kramade han inte henne tillbaka. Det är inte hans fel tänkte hon med sitt ledsna och förnekande hjärta.

•-          Kan jag få gå ut? Frågade han utan att möta hennes blick.

•-          De är klart raring, svarade hon glatt och hoppades på någon glad känsla tillbaka. Men hon fick ingen.

Han gick ut och satte sig vid trottoaren. Det var då han träffade August. August var motsatsen av honom själv. Blond med bruna ögon och varmt sentimentalt leende. Han var full med känslor precis som ett barn ska vara. Han själv är brun hårig med choklad bruna ögon som nuförtiden alltid är tyst och deppig. Men så olika var de inte. August pratade mest om sig själv och frågade inte så mycket om sin nye kompis. En dag satt de ute vid gungorna och som vanligt pratade August om sig själv. Solen sken på dem.

•-          Fint väder eller hur? Sade August vänligt

•-           Mm.

•-          Inte ens det finaste vädret hade gjort mig glad. Sade August ledsamt

•-          Varför? Frågade han nyfiket och tittade upp på August som vände bort blicken ner mot marken.

•-          Jo, min far dog för några månader sen. Sade han med raspig röst och tårfyllda ögon.

Han märkte att August ögon blev fyllda med tårar men han ignorerade det. Han bara tittade bort och blev tyst. Men August fortsatte att prata.

•-          Min mamma tror att jag är sjuk därför att jag inte pratar så mycket där hemma. Men den enda anledningen jag inte pratar är att jag inte vill visa vad jag känner för henne. Jag kommer bara såra henne ännu mer och då kommer hon inte att klara av det längre.

Han sa inget, han bara lyssnade.

•-          I skolan tittar dem snett på mig som om det vore mitt fel att min far dog. Det är inte mitt fel det är hans fel! Han bara lämnade mig här och trodde jag skulle klara mig! Han! Han... han... älskade mig inte, det var därför han lämnade mig. Sade August och började gråta.

Han tittade bara på honom. Sade inget. Tröstade honom inte utan bara tittade på när August grät. När han kom hem efter det känsliga samtalet med August höll mamma på att diska.

•-          Vem var det du pratade med där ute? Frågade mamma

•-          Ingen, sade han

•-          Jag hörde din röst.

•-          Jag pratade inte med någon.

Hon frågade inte mer utan tänkte att han skulle berätta när han var redo. Han gick in till sitt rum och satte sig på sin stol. Då fick han syn på ett foto som låg in ramat i en vacker ram. Mamma måste ha lagt den där tänkte han snabbt och tog fotot utan att titta på det och lade det i sitt skåp. På kvällen samma dag kom August igen när han låg i sin säng.

•-          Är du trött? Frågade August

Han svarade inte honom.

•-          Jag tänker på min far. Jag gör det ofta men ingen vet om det. Tror du jag kommer sluta vara ledsen någon dag, att det kanske slutar göra ont här inne? Frågade August hoppfullt och pekade på bröstet.

•-          Jag vet inte.

•-          Det tror inte jag, sade August och började gråta igen

Mamma stod utanför hans dörr och lyssnade. Dörren var lite öppen så hon kunde tjuvkika och se vem det var han pratade med. Det var ingen där, inte ens en telefon han höll i. Hon gick in till sitt rum och lade huvudet på sängkudden. Den blev våt efter alla tårar hon fällde. På morgonen dagen efter när han hade gått till skolan ringde mamma hans klassföreståndare. Hon frågade honom oroligt om hennes son var ensam eller om någon mobbade honom. Läraren svarade ärligt att Filip oftast satt ensam på gräsmattan ute på rasterna och gjorde ingenting. Läraren frågade henne hur de mådde efter den svåra tradegin. Mamma som blev nertrampad av rektorns ord hängde på telefonen efter att ha sagt ett svagt "Bra, tack hejdå". Hon väntade tills hennes son kom hem från skolan så hon kunde prata och ta hand om honom, förvandla honom tillbaka till det glada barnet han en gång varit.

•-          Hur var det i skolan idag?, Frågade mamma som vilken kärleksfull mamma som helst.

•-          Bra, svarade han

•-          Det var en sak jag ville prata med dig om, sade hon tyst och väntade på ett svar men fick inget.

•-          Om det är någon som retar dig i skolan vill jag att du berättar det för mig.

•-          Nej, sade han säkert och tog ett äpple från fruktkorgen.

•-          Är du säker? Om det är något som bekymrar dig bara berätta. Du vet att jag finns här för dig, snälla bara berätta om det är något, sade hon oroligt och bedrövat.

Han tvekade för en kort sekund men vände sig om och sa "det är inget" och gick. Efter en timme eller två bestämde sig mamma att gå upp till hans rum och prata med honom ännu en gång. Hon gick upp för trapporna men stannade till vid dörren. Hon hörde hans röst igen. Han pratade med någon, men vem? Har han blivit galen? Nej så får hon inte tänka! Det är hennes egen son hon tänker så om. Men hon blev rädd. Hon gick ner från trapporna och ringde en psykolog. Hennes väninna hade föreslagit honom om det blev svårt där hemma. Hon berättade allt. De bokade tid till imorgon eftermiddag så han, mamma och psykologen kunde prata. När det blev kväll gick mamma in till hans rum och berättade att det kanske var en god idé om han kunde prata med någon och föreslog psykologen. Han sade inget utan stirrade ut genom fönstret mot den mörka höstnatten. När mamma gick ut kom August igen.

•-          Min mamma tror att jag är galen, Sa August

•-          Varför? Frågade han tyst medans han fortfarande stirrade ut genom fönstret.

•-          Hon har bokat en tid för mig hos en psykolog. Hon är trött och orkar snart inte med mig längre. Detta hade aldrig hänt om min far hade varit här! Varför! Varför var han tvungen och lämna mig!? Skrek August pustande av ilska

Dagen därpå på eftermiddagen var mamma redo att ta med sig sin son till psykologen. De kom fram till receptionen som luktade en blandning av citron och kaffe. De väntade tills en tant med grått hår kallade på dem. Till slut kom den gamla tanten, och då fick mamma och han gå in till psykologen. Mamma var nervös men Filip visade inga känslor. Psykologen var en äldre man som påminde honom om Dr. Phil men med annorlunda ögon, snällare på något sätt. Det rusade igenom en kall vind som ryste upp hela rummet. 

•-          Hej! Du måste vara Anneli och den här unga mannen måste vara Filip, hur är det?

•-          Hej, jo det är bra. Svarade mamma snällt

•-          Okej, då får jag be dig vänta här ute medans jag pratar med Filip en stund, om det går bra för dig Filip så klart?

Han nickade svagt och mamma begav sig ut. Efter att hon hade gått började han först småprata. Frågade lite om hur dagen hade varit och fint väder det var där ute men sedan började han fråga lite mer personligare frågor.

•-          Vem är din bäste vän Filip? Har du någon bästa vän?

•-          Mm. Svarade han

•-          Vad heter han? Är han också 9 år som du?

•-          Mm... August. Svarade han utan att titta på psykologen.

•-          Ursäkta? Frågade psykologen och tittade undrande på honom.

•-          August. Hans namn är August. Sade han och tittade fortfarande bort.

August tänkte psykologen. Hans mamma hade berättat om någon som hette August. Hon hade hört honom nämna det namnet några gånger medans hon lyssnade på honom när han pratade med sig själv.

•-          Vad brukar du och August hitta på för något då? Frågade psykologen ännu mer nyfiket och log vänligt mot honom.

•-          Prata.

•-          Om vadå tillexempel?

•-          Om honom.

Samtalet fortsatte i flera timmar och sedan efter hade mamma bokat nya tider som pågick i flera dagar och flera veckor. Efter veckors av undersökning berättade psykologen att han beter sig på detta vis därför att han mist sin far och detta är hans sätt att hantera det. Hon måste vara tålmodig, sådana här saker kunde ta flera år. "Jag tycker du ska fortsätta skicka hit honom" Sade han. Mammas hjärta började dunka snabbt och hennes ansikte blev alldeles kritvit. "Flera år"? Tänkte hon. De hade inte råd att skicka hit honom så ofta. Men det var inte pengarna hon var mest orolig över. Det var det att hennes lilla pojke inte mår bra och hon kan inte göra något åt det.

Efter diskussionen med psykologen gick han upp till sitt rum. Han öppnade skåpet och lade märke till fotot som han tidigare hade gömt. Han som hade glömt bort det hemska fotot. Han blev alldeles röd av ilska och tog upp fotot och kastade iväg det. Den vackra ramen gick itu och glas var utspridda överallt. Mamma som ville prata med honom hann se hela händelsen.

•-          Men vad gör du!? Skrek hon gående mot fotot

Han stod kvar på sin plats medan hon gick mot den sak han hatade mest av allt. Mamma tog sakta upp fotot och bara stirrade på det. Hon var chockad. Hon visste att han var ledsen, men arg? Det hade hon inte haft en aning om. Efter en stund tittade hon mot honom. Det var första gången på länge han mötte hennes blick, han var fortfarande uppskakad och hans ögon glänste av ilska och sorg.

•-          Filip, jag hade ingen aning om att du kände dig så här.

Nu vände han sig om och började långsamt gå ut ur rummet. Mamma sprang snabbt mot dörren och drämde till den.

•-          Titta på bilden Filip, sa mamma och drog upp fotot så han kunde se den.

Nu började han få tårar i ögonen. Han försökte öppna dörren och springa därifrån men mamma lät honom inte. Han vände sig om och sprang mot säng...