Romersk religion: Gudar & Riter

Romersk religion: Gudar & Riter

Från början var romerska religionens gudar okroppsliga väsen som ej erfor några äventyr, dock fanns det ett väl utvecklat system av kulter, ritualer och prästerskap.

Varje romersk familj hade privata husgudar, små statyetter av lerliknande material som kallades för larer eller penater. Larerna och penaterna betraktades som en slags husets skyddsandar, för att vinna deras ynnest offrade man vid varje måltid lite av maten man åt, detta genom att kasta maten på elden.

En av husgudarnas huvuduppgifter var att skydda huset från lemurer, vilket var romarnas namn för spöken och gastar. Lemurena ansågs hemsöka de levandes boningar under våren, kom de in i huset så kunde man bli kvitt dem genom att husfadern kastade en sorts svarta bönor på golvet samtidigt som han ropade "Mina fäders andar, ut!".  Släkt med lemurerna var larverna, larvae. Med larver menades fädernas andar om de förvandlats till illvilliga väsen. En annan typ av romerska spöken var manerna, de var döda andar som levde kvar i jorden på begravningsplatser; de dyrkades gemensamt som Di manes, spökgudarna.

Tron på andar var ett grundläggande drag i den gammalromerska religionen. Allting ansågs besjälat av mystiska övernaturliga makter som kallades numina.

En särskild sorts numen kallades genius. Genius kan översättas till "livsskapande makt". Romarnas genius var utpräglat manlig och aktiv; den tronade över den enskilde mannens födelsedag, och var sedan genom livet källan till hans vitalitet. I romerska högreståndshem fanns en altarnisch till husfaderns genius i atrium. Husfadern utförde den dagliga kulten och gav genius gåvor på sin egen födelsedag. Ur detta utvecklade sig kulten av kejsarens (hela folkets familjefars) genius. Slavar avlade ed vid sin herres genius, fria kunde i kejsartiden göra det vid kejsarens genius. Först då började man på allvar uppfatta genius som en fristående skyddsande, och inskrifter uppsattes till platsers (genius loci) eller kollektivs genius; genius populi Romani ("det romerska folkets genius") är det främsta exemplet.

En del numen bar individuella namn och hade speciella uppgifter, några exempel på sådana är:

Fornax (barnens gudinna), Robigo (säderostens ande), Laverna (tjuvarnas protektor), Pilumnus (bagarnas yrkesgud), Cloacinas (avloppens gudinna), Terminus (gränsernas och råmärkenas beskyddare), Concordia (Endräktens och samhällsfredens skyddspatron), Liber (vinets och vinodlingens gudom), Feronia (skogar och lundars gudinna), Anna Perenna (en gudinna som kvinnor offrade till för att få ett lyckligt liv), Pietas (en gudom som vakade över barnens tillbörliga vördnad för sina föräldrar), Vaticanus (guden som ansvarade över begynnelsen av det mänskliga talet) samt Febris (sjukdomens gudinna).

Över dessa specialgudar höjde sig några gudar med vidare verksamhetsfält, några av de viktigaste var Jupiter, Juno, Mars, Minerva, Venus, Vesta, Apollo, Neptunus, Ceres, Bacchus, Diana, Mercurius, Vulcanus samt Pluto. Med tidens gång identifierade romarna dock sina gudomligheter med de grekiska gudarna, och överförde de grekiska gudarnas attribut, egenskaper och myter till sina gudar till det att det nästan endast var namnen av de ursprungliga gudarna som fanns kvar.  

Den främste guden var Jupiter. Jupiter har identifierats med den grekiska mytologins Zeus, dock var Jupiter mindre lättsinnig än sin grekiska ekvivalent. Han var himlen och regnets gud, med anledning av det senare var han speciellt dyrkad av lantmännen. Jupiter såg till att lag och rätt följdes och bestraffade dem som inte lydde. Hans vapen var åskviggen, som han slungade mot sina fiender. Han var gift med sin syster, Juno. Jupiter hade en del affärer utanför sitt äktenskap med Juno. Jupiter hade ett särskilt altare på Capitolium. Han hade en präst, flamen Dialis, som åtnjöt högt anseende, ett anseende som dock inte var lättförtjänt. Flamen Dialis levde ett mycket besvärligt liv. Han fick lov att vara gift; han fick ej skiljas, han fick inte äta jäst bröd, han fick aldrig sitta till häst, han fick aldrig kasta sina blickar på en militärtrupp, han fick aldrig visa sig utan mössa, han fick aldrig ta av sig skjortan utom under täcke, han måste betrakta varje dag som helgdag, klippte han naglarna eller håret fick det bortklippta lov att solent grävas ned under ett träd, han fick ej ha någon knut på sig, han fick ej sova mer än tre nätter i följd annanstans än i sin ämbetssäng, en låda med offerkakor skulle alltid finnas i sängen och fotändan av sängen han sov i skulle alltid vara påstruken ett tunt lager av lera.

Juno var äktenskapets gudinna och Jupiters fru, hon var också den högsta gudinnan. Juno identifierades med den grekiska mytologins Hera, hennes nitälskan för äktenskapet var dock starkare än Heras, något som av romarna betraktades som en bra sak. Hon fick ofta stå ut med partnerns otrogenhet.

Neptunus är havets och sjömännens beskyddare, han var en av Jupiter bröder. Neptunus är den romerska mytologins motsvarighet till Poseidon. Han tillbads när man ville ha mycket fisk. Neptunus avbildas med ett fiskeredskap, en treudd (ljuster). När Neptunus blir arg blir det stora vågor och hård vind.

Pluto var dödsrikets och rikedomens gud, han var även Jupiters bror. Pluto motsvarar Hades från den grekiska mytologin. Han hade en vagn dragen av fyra kolsvarta hästar. Hans symboler var spiran och den trehövdade hunden Cerberos, som vaktade ingången till dödsriket.

Mars var det krigets gud och tyckte om att folk krigade med varandra bara för dödandets skull. Mars var den romerska mytologins motsvarighet till den grekiska mytologins Ares. Det var han som fick folket att gå i krig mot varandra. Mars hade en särskild präst som hette flamen Martialis.

Apollo var en gud älskad av många. Apollo är den samme som den grekiska mytologins Apollon. Han var ljusets och solens gud samtidigt som han också var spådomens och läkekonstens gud.

Bacchus var vinets och festens gud. Bacchus identifieras ofta med den grekiska mytologins Dionysos. Han var väldigt populär runt om i hela riket, men han hade ändå inget tempel till sin ära. Han tillbads ute på gatorna genom vilda fester och konstiga traditioner. Kvinnorna dyrkade Bacchus speciellt eftersom de bestämde vid festerna till skillnad från vardagslivet.

Mercurius var köpmännens gud samt gudarnas budbärare, det var också han som hjälpte de döda till floden Styx' banker. Mercurius kan återfinnas i den grekiska mytologins Hermes.

Minerva var dotter till Jupiter och den mäktigaste gudinnan. Minerva är den grekiska mytologins Pallas Athene. Hon var krigets och vishetens gudinna och avbildades i krigsmundering antingen med en uggla i handen eller med spjut och sköld. Enligt myten föddes hon ur Jupiters huvud.

Diana var en av de populäraste gudarna. Diana är densamme som den grekiska mytologins Artemis. Hon var jaktens och skogens gudinna, dessutom var hon skyddsgudinna åt djuren.

Venus var kärleken, åtrån och sexualitetens gudinna. Venus motsvarighet i den grekiska mytologin kan finnas i Aphrodite.

Ceres var beskyddare av jordens växtkraft samt djurs och människors fruktsamhet. Ceres identifierades med den grekiska mytologins Demeter.  

Vulcanus var från början eldens och blixtens gud. Med tiden identifierades han med den grekiska mytologins Hefaistos och blev därigenom smideskonstens gud.

Vesta var den husliga härdens gudinna. Vesta motsvarar i mycket den grekiska mytologins Hestia. Roms andra kung, Numa Pompilius, lär ha byggt det första templet till Vestas ära. Templet var runt och i dess mitt på ett altare ställde han en helig eld att brinna dag och natt. Varje år på nyårsdagen byttes elden ut under högtidliga ceremonier. Elden vaktades av vestalerna, Vestas prästinnor. Vestalerna valdes innan de fyllt tio år, de var alltid sex till antalet och alltid av god börd. Att leva som vestal innebar att leva ett liv i absolut kyskhet. En vestal utvaldes för en period om trettio år, efter de åren hade passerat fick vestalerna gifta sig om de så önskade. Vestalerna var högt aktade, de satt på hedersplatser vid olika evenemang och levde mycket kräsligt på statens bekostnad, dock så var kravet på kyskhet orubbligt. Ertappades med att ha brutit mot kyskhetslöftet blev man levande begravd. I Vestas tempel sades det att en känd bild av Minerva, "Palladium", förvarades.

Förutom att romarna på detta sätt identifierade sina gudar med andra gudar skedde även en ständig import av nya gudar, framförallt österifrån, tillagt detta kan nämnas att det kontinuerligt skapades nya gudar efter behov. Till följd av detta importerande och nyskapande blev de viktigt att hålla isär vilka gudar som var infödda (Di indigetes) samt vilka som var importerade (Di novensides). Exempel på några infödda gudar är de gudar jag räknade upp under titeln numen.

Året indelades efter festkalendern och att inte delta var samma sak som att svika sina medborgerliga plikter. Romerska högtider firades för att tillbe och hylla en speciell gud eller en speciell mytologisk händelse, högtiderna firades genom olika typer av riter, festival traditioner och vanligtvis med en stor festmåltid. De viktigaste festerna var Saturnalia, Consualia, Lupercalia och riterna rörande Bona Dea.

Den romerska religionen var i många avseenden primitiv. Någon vidare krav på gudfruktighet fanns ej. Det hela handlade om att uppfylla de åtaganden som staten, familjen och den enskilde hade till gudarna. Då man uppfyllde dessa gällde det dock att man noga kom ihåg allting och inte exkluderade någon av de smärre omsorger som kallades scrupuli, skrupler. Enligt sägnen hade nämligen Roms andra kung Numa efter långvariga förhandlingar med gudarna på sitt folks vägnar kommit fram till en detaljerad överrenskommelse, som var bindande för båda parter.

Det hände att romarna gjorde affärer med gudarna, de gick till så att romaren lade fram ett anbud, vota, där han lovade att han skulle offra si och så mycket om guden fick någonting att gå i uppfyllelse. Det var inte endast den enskilde som kunde göra sådana här avtal med gudarna utan det gjorde även staten. Tavlorna man skrev anbuden på och lade i templen kallades votivtavlor.

Ett annat tydligt inslag i den romerska religionen var spådomskonsten eller teckentydningen. Genom att se till olika tecken i naturen, ansågs man kunna tyda framtiden. Det fanns olika typer av sådana här teckentydare: Augurer, Auspicier samt Haruspex. Det som skiljer dem är med vilka tecken de tyder.

Allt detta sammantaget innebar att man fick en slags multireligion, något som givetvis medförde ett virrvarr av skapelseberättelser, historier om människans uppkomst samt hypoteser om döden. Jag har dock fått uppfattningen att den romerska religionen i sort delade den grekiska mytologins teorier.

Skapelseberättelsen

I begynnelsen fanns endast Chaos, den oordnade materian.
Chaos skapade: Tellus (jorden), Tartaros (underjorden) och Amor (kärleken).  Tellus skapade haven och bergen. Därefter födde hon Uranos (himlen) för att han skulle kunna omsluta henne och på så sätt bilda ett tryggt hem åt de välsignade gudarna. Tellus och Uranus fick tillsammans de tolv titanerna, sex kvinnliga och sex manliga. Samtidigt fick de också cykloperna och hekatonchirerna, de senare gillade inte Uranos alls, varför han låser in dem i jordens innanmäte. Detta gör Tellus rasande och får henne att påbörja sitt sökande efter någon som är villig att störta Uranos. Denna någon hittar hon i sin yngste son Saturnus (tiden). Saturnus gör uppror mot sin far och råkar av misstag kastrera sin far. När Uranos blod träffar Tellus skapas furier, giganter och nymfer. Könsdelarna slängs i havet och bildar ett vitt skum, ur detta skum skapas Venus. I och med detta blir Saturnus världens nya härskare. Tellus och Uranos förutspår att en av Saturnus barn kommer att göra uppror och ta makten från honom. Saturnus gifter sig med sin syster Rhea (jag har ej funnit någon identisk romersk gudinna) och snart får de ett barn.  Saturnus, som blivit uppskrämd av spådomen, slukar barnet så fort han får syn på det. Samma öde går de kommande fyra barnen till mötes, sen får Rhea nog. När det sjätte barnet, Jupiter, föds. Gömmer Rhea honom bland nymferna på kreta. Saturnus som vet att Rhea har fött ett barn, går till barnkammaren. Där finner han Rhea med ett bylte i famnen. Han rycker åt sig byltet som sväljer det helt, utan att märka att byltet i själva verket innehåller en sten. Jupiter växer upp och blir äldre och starkare. En dag kommer Rhea och tar med honom till palatset där hon och Saturnus bor, för att göra upp med Saturnus. De ger Saturnus en förgiftad dryck som han dricker tre bägare av. Denna dryck får Saturnus att spy upp de fem ungarna (Pluto, Neptunus, Juno, Ceres och Vesta) och stenen han tidigare hade slukat.

Efter detta påstår de romerska skalderna att Saturnus begav sig till Italien, där han fick dela väldet med den på det stället härskande guden Janus. Han tycks nu helt ha ändrat sinnelag, ty Saturnus hade ryckte om sig att vara en så god och mild härskare att hans regeringstid närmast betraktas som en förlorad guldålder. Vad det blev av Saturnus när guldåldern tagit slut berättar myterna inget om.

Människans uppkomst

På Saturnus tid skapades de första människorna, de kallades den gyllene rasen. Den gyllene rasen åldrades inte, deras kroppar blev inte svagare med åren, de drabbades inte heller av sjukdomar eller andra mödor. Det sistnämnda troligen på grund av att jorden gav dem sina frukter, utan att människorna behövde arbeta för dem. De levde ett lyckligt, fredligt och rättvist liv. Efter några århundraden, dog de allihop, oklart hur, som om de fallit i sömn.
Efter att den gyllene rasen hade dött skapade Jupiter och hans närmaste gudakrets en silverras. De var inte alls som det gyllene släktet till vare sig kropp eller själ. För silverrasen tog det 100 år för att nå mognad, och när de hade mognat, levde de bara en kort tid i sorg på grund av att de slösat bort större delen av sina liv. Silverålderns människor var högmodiga och våldsamma. De hade många och svåra bekymmer och skyllde detta på gudarna, varför de vägrade tjäna dem.
Allt detta fick Jupiter att förpassa dem till underjorden, där de fick fortsätta existera som osaliga andar. Jupiter skapade nu ett kopparsläkte, de upptäckte metallerna och tog de första stegen mot civilisation. Kopparålderns människor var starka och våldsamma, älskade krigsgudens vilda och häftiga lekar och de var hård och kalla till personligheten. Det enda de gjorde var i stort sett att kriga, varför Jupiter också förpassade dem till underjorden. Jupiter skapade ännu ett släkte, kroniden, en ädlare form av den förra, den bestod av halvgudar och hjältar. Halvgudarna och hjältarna var födda av mänskliga mödrar och gudomliga fäder, de var tappra dödliga med en övermänsklig styrka.
Slutligen skapades den femte rasen, järnrasen, den moderna människan, där det goda blandades med det onda.

Dödstron

De antika grekerna trodde att man blev hämtad av den vindsnabbe Mercurius när man dog, han förde en till floden Styx, floden som skiljer dödsriket från jorden. Vid floden fanns färjekarlen Charon, han hjälpte en över floden, förutsatt att man givit honom en obol, anledningen varför man alltid vid begravningar brukade lägga ett mynt i munnen på den döde . På andra sidan floden fanns det tre gångar. Domarna Minos, Rhadamanthys och Aiakos bestämde vilken av de tre gångarna man fick ta. Den trehövdade hunden Cerberos vaktade gångarna. Han såg till att ingen kom tillbaka från någon av gångarna. Den första gången ledde till Asfodelosängen. Det var en oändlig äng där man vandrade runt som en skugga utan något mål. Dit kom man, om domarna inte tyckte att man hade levt ett bra liv. Ängen hade något slags dunkelt ljus över sig hela tiden, som en blandning av dagens ljus och nattens mörker. Den andra gången ledde till en betydligt lyckligare plats, de Elyseiska fälten. Dit kom endast hjältarna och några av dem som gett sina liv åt gudarna. Där fanns det hur mycket mat och vin som helst, och det var fester hela tiden. Den tredje gången ledde till Tartaros, ett ställe som liknade kristendomens helvete. Dit kom man endast om man hade trotsat gudarna eller gjort något riktigt dumt. Den som kom dit fick stå ut med eviga straff och plågor. Vissa myter förtäljer också att någon enstaka hjälte som levt sitt liv riktigt bra har tagits upp och fått leva bland gudarna.

Hur den romerska mytologin kommer i dagen

Plutokrati - är en ideologi som bygger på att förhållandet mellan tillgången på pengar skall vara linjärt med hur mycket makt man får. Ordet plutokrati kommer från den romerska guden Pluto vilken bl.a. var rikedomens gud.

Att bli träffad av Amors pilar - betyder att bli kär. Amor var den romerska kärleksguden. Med pilbåge och bindel för ögonen skickade iväg han kärlekspilar på måfå.

Junoniska former - betyder accentuerade former. Kommer från den romerska övergudinnan Juno och det sättet man vanligtvis brukade avbilda henne i konsten.

Venusmått betyder de ideala kroppsmåtten för kvinnor. Kommer från den romerska kärleksgudinnan Venus, som ansågs ha det fulländade feminina utseendet.

Orden money, monetär samt portmonnä kommer ifrån Moneta, som är ett binamn till Juno. Det romerska myntverket kom såsmåning om att förvaras i Juno Monetas tempel på Capitolium.

Att dyrka Bacchus betyder att dricka sig till rus. Bacchus är som känt den romerska vinguden.

Jovialisk betyder gemytlig. Kommer ifrån att dem som föddes under Jupiters stjärna ansågs ha ett fryntligt sinnelag.

Janitor - kommer från det latinska ordet jauna, som betyder dörr, jauna i sin tur kommer från den romerska guden Janus, han förknippades nämligen med dörrar.

Merkantil verksamhet - betyder kommersiell verksamhet, ordet merkantil kommer från Mercurius som bl.a. var köpmännens gudom.

Månader

Januari - kommer från den romerska guden Janus, från början var januari den näst sista månaden, men eftersom man vid gudstjänster brukade börja med att tillbe Janus ändrade man ordningen så att januari kom först. Detta gav som följd att namnen på de sista 4 månaderna blev inaktuella.

Februari - vet man inte säkert vart det kommer ifrån. Dock så firade romarna i februari en stor fest, Lupercus. Man samlades då vid den grotta på palatinen där en varginna hade gett Romulus och Remus di, grottan hette lupercal. Vid varginnans grotta offrade man två getter och en hund. Två ynglingar ut vissa bestämda familjer fick därefter var sitt märke i pannan av offerdjurens blod. När prästen strök på detta var det plikt att le. Efter detta var gjort torkades gethudarna rena från blod med hjälp av ull som doppats i mjölk. Man skar två remsor av hudarna och gav dem till ynglingarna. Ynglingarna fick därefter, endast iklädda det som var kvar av djurhudarna, springa så fort de kunde runt Palatinen och snärta alla de kom åt, framför allt kvinnor, ty det sades att deras fruktsamhet främjades av detta. Skinnstrimlorna kallades februa, ett ord som troligen betyder reningsmedel. Förmodligen hade dessa februa någonting med namngivningen till februari att göra. Från början var februari den sista månanden, anledningen till att skottdagen än i dag läggs till i februari, den flyttades samtidigt som januari flyttades.

Mars - döpt efter krigsguden Mars. Från början var Mars årets första månad.

April - vet man inte säkert var det kommer ifrån. Det fin...