En kärlekshistoria

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon satt framför datorn på sitt kontor. Det var en ganska gammal och skröplig dator men den dög fortfarande fint som skrivmaskin. Rummet var inte stort, men ganska mysigt. I fönstret hängde stora röda gardiner, golvet var gjort av en skicklig imitation av riktig parkett, men var naturligtvis av ett mycket billigare material. På de svagt orangefärgade väggarna satt tavlor föreställande naturlandskap av olika slag. Längst in i hörnet låg en stor bunt med papper på ett knappt synbart skrivbord. Mitt i röran återfanns även hennes dator.
Naturligtvis lade hon inte längre märke till det mysiga i rummet. Hon hade sett det alltför många gånger för att lägga märke till något särskilt inuti det. Det var inte hennes drömyrke precis, men hon trivdes ändå ganska bra i det lilla kontorslandskapet. Åtminstone så pass att hon kunde uthärda dagen tills det var dags att åka hem. Hon bodde ensam i en liten lägenhet en timmes bussresa utanför staden. Kvällarna brukade hon tillbringa med att titta på TV, läsa tidningen eller en bok. Hon var ingen festmänniska, nej, när allt kom omkring så trivdes hon ganska bra med sitt liv. Hon tyckte om lugnet som alltid tycktes ligga över henne. Hon stressade aldrig, men tycktes ändå få allting gjort.

Idag hade hon fått en något underlig uppgift av sin arbetsgivare. Hon skulle skriva en berättelse. Den fick handla om vad som hälst, fast bara handla om två personer, ett djur fick hon också ha med. Den skulle inte vara så lång, högst två sidor. Formuleringen i beskrivningen av hennes uppgift kunde av någon anledning inte få henne att sluta tänka på sagorna man skrev på låg- och kanske mellanstadiet. Hennes lärare hade alltid sagt åt henne att ”berättelsen måste alltid ha en början, en mitt och ett slut”. Det fick ta högst en vecka att skriva klart den, men det skulle nog gå. Visst var det mycket annat som också skulle bli gjort men jobbade hon bara på ordentligt så skulle allt hinnas med. Som sagt, aldrig stressa, bara utnyttja den tid som fanns.
Hon tyckte att uppgiften var ganska så hopplös. Hon visste ju inte vad den skulle handla om, och knappt vad den var till, var den skulle publiceras, i vilken del av tidningen som hon jobbade för.
Tillslut samlade hon i alla fall ihop sig och började skriva. Tangenterna var tröga och det var inte bara en gång som hon fick trycka flera gånger på en och samma bokstav. När så tillslut en berättelse började ta form knackade det på dörren och den gled upp.
– Hej, jag stör väl inte? Det var hennes arbetskamrat Patrik som klivit in i rummet. I handen höll han i ett koppel som sträckte sig ner på golvet till en minimal chivava hund.
– Nej då, jag kan behöva en kort paus från jobbet. Var det något särskilt?
– Nej egentligen inte, jag tänkte ta en snabb promenad med Jessie, han kastade en snabb blick på sin hund, sedan kanske du har tid med en fika?
– Tackar som frågar, jag ska bara avsluta sedan kommer jag.
Hon vände sig åter mot datorn men kände hans värmande blick i nacken ytterligare några ögonblick, som att han inte kunde ta ögonen från henne. Hon log brett mot orden på skärmen. Hon fortsatte att skriva men efter en liten stund tog inspirationen slut igen. Hon tittade ut genom fönstret. Det var fortfarande snö ute fast det var en bra bit in på våren. Precis under fönstret gick en bilväg förbi, såhär mitt på dagen var det inte mycket trafik men hon visste att det skulle det bli lagom tills hon skulle åka hem. På andra sidan vägen låg skogen. Så mycket skog det nu kan bli såhär nära city. Kanske hundra kvadratmeter granar, ja det är alltid något. Så fick hon syn på Patrik komma gåendes med sin hund tillbaka från sin tur i den så kallade skogen. Hon kände att hennes ansikte sprack up...