Morgondimman

Morgondimman

En tidig morgontimma,

det enda jag såg var dimma.

Dimman jag såg,

svepte in som en våg,

över skogens våta mark,

över barr och över bark.

Jag låg i min tältsäng på loftet i stugan, det var tyst. Det enda som hördes var mammas djupa andetag, ändå kunde jag inte somna. Jag satte mig upp i sängen och lät fötterna dingla lite sakta, jag tittade mig omkring, det var dunkelt, det enda jag såg var några svaga ljusstrimmor från det enda fönstret. Luften var kylig så jag satte på mig min sköna stickade ulltröja och mina raggsockor. Jag kände mig fram med händerna för att hitta trappen och så tyst jag kunde tog jag mig ner, steg för steg för den branta trappen. Jag satte på mig pappas gamla, slitna stövlar, öppnade dörren och möttes av den kalla luften.

Jag gick ut på gården, marken täcktes av barr, kottar, rötter och myror och blickade ut mot sjön. Jag såg inte mycket, en tjock dimma skymde allt bortom 20 meter. Då och då hörde jag lommen som lockade eller näbbmusen som skyndade sig. Sakta började jag gå mot stigen som ledde mot stranden. Stigen var smal och smått igenväxt, ljungen och mossan doftade morgon. Dagg hade lagt sig på spindelnäten i riset, jag fantiserade om att det var älvorna som hade slängt ut sina sjalar över marken, som för att skydda den.

Jag fortsatte på stigen som gjorde en krök mot stranden. Tallarna stod höga, men det var knappt så att jag såg trädkronorna, dimman dolde dem. Björkarnas löv prasslade till när en liten bris for förbi, det såg ut som att de dansade. Det knastrade under mina stövlar när jag gick, kvistarna som tudelades och kottarna som mosades, det var ett behagligt ljud.

Jag stod på strandkanten och blickade ut över Busjön, sjön som jag i så många år bara sett som en badplats och ibland ett sätt att få världens godaste aborrefrukost. Nu såg jag på den med nya ögon, det var något av det vackraste jag någonsin sett.

Allt eftersom dimman lättade kunde jag se konturen av det tallbeklädda berget, jag såg holmarna, jag såg vassen som vajade lätt i den svala vinden och jag såg himlen som började färgas rosa av soluppgången. Dimman svepte över sjön och låg bara som ett lätt täcke över det mörkblåa vattnet. Det var så vackert.

Jag tog av mig stövlarna och raggsockorna och började vada ut i vattnet, skvätte lite med fötterna, försiktigt, eftersom jag var rädd att det skulle förstöra det vackra. När jag rörde mig bildade vattnet ringar, de blev större och större, till slut tynade de bort.

Jag vände mig om för att betrakta skogen bakom mig. Träden tornade upp sig högt över mig, de gungade tillsammans i takt. Jag såg en ekorre som hoppade från gren till gren, högt där uppe, orädd. Skogen var mörk, men det skrämde mig inte, det var min skog. Skogen där jag plockat blåbär och hjortron till de nygräddade pannkakorna som pappa gjort, skogen där jag byggt kojor med min lillasyster. Inget i den skogen kunde skrämma mig.

Mina fötter styrde mot udden, Harn som vi kallar den. Molnen började skingra sig för att släppa fram den uppgående solen. Himlen färgades sakta i alla möjliga färger, gul, orange, lila, rosa och blå och färgerna speglades i vattnet. Jag tog upp stenen som låg vid...