Sammanfattning av Ulrike och kriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om Ulrike Beckenbauer. En tysk flicka som vid andra världskriget början är blott 12 år. Under bokens gång får man får följa hennes liv, ta del av hennes tankar och funderingar samt verkligen leva sig in i hennes värld.
I början var hon som vilken ”ren” tysk som helst. Hon bodde någorlunda bra, var en stolt nationalsocialist och hon trodde blint på Führerns prat om rättvisa åt det tyska folket och slutlig seger för stortyskland.

Men under krigets år började hennes perfekta och ”rena” värld rasa samman. Ulrikes familj var stor. Vilket inte var så bra i ett krigsdrabbat land.

Hon hade sin mamma, pappa och två bröder vid namn Gerd och Helmut. Senare fick hon också en broder till, som fick namnet Dieterich. Eller hans fullständiga namn: Dieterich-Alois-Alfons-Johannes-Michael-Adolf Beckenbauer. Ulrikes mamma grät då hon återvände med sitt barn till deras simpla lägenhet i München. För enligt henne var Dieterich ett ”krigsbarn” och det va inget som hon önskat sig. Hon var på väg att få ett fjärde syskon, då hennes mamma föll ihop på golvet omringad av hennes eget blod. Det blev ett missfall.

Ulrikes mamma klarade sig men blev svag. Eftersom det var mitt i kalla kriget så fanns det inte mycket kol till brasan eller mycket mat att äta. Det gjorde att ingen av dem mådde bra.
När ungefär halva kriget gått kom Ulrikes pappa hem på permission. Då gjorde han sin fru gravid en femte gång innan han for ut i kriget och så småningom blev skjuten. Detta femte syskon blev också till en blodfläck. Det vill säga missfall. Deras mamma var nu svagare än någonsin och deras mat var så ransonerad att till och med pulvermjölk bara fanns i deras vildaste drömmar.

Vid detta laget så hade Ulrike, hennes familj och alla andra i Tyskland, utan att klaga, stått ut med bitande hunger, isande kyla och framför allt, allt oväsen och britternas bombangrepp. Bomber som förstörde stora delar av det tyska folkets hem. Jag ska citera ur boken. Ulrike och hennes familj och grannar har precis sprungit ner i höghustes gemensamma källare för ett skyddsrum var ännu inte byggt.

”Inne i mitt huvud hamrar mammas ord – De har kommit…de…flygarna. Flygarna har kommit. Ja, de har kommit och jag fryser. Och jag har ont i halsen och golvet är iskallt under fötterna, och jag är så hungrig och trött, så hungrig och så trött, så trööött… Först nu kommer jag på att jag glömt gud. I den här situationen måste jag be så inte gud finner mig otacksam och värd ett straff. Men flyglarmet skär i mig och jag kan inte samla tankarna till en bön. – Kom nu! Säger mamma och jag går efter henne och slår igen dörren till vår lägenhet. Trapphuset är kolmörkt och förtvivlat kallt och flyglarmet skriker alltjämt. Gode gud, i källaren måste jag be… Alla tystnar. Förutom flygplansdånet och skotten från luftvärnsartilleriet hörs plötsligt ett skarpt, pipande ljud. Det låter som en falsk sprucken falsettröst mot flygmotorernas bas. Detta pipande ljud liknar ingenting jag hört i mitt liv, men det sliter i mig på samma sätt som hånskratt. Därför vill jag stoppa fingrarna i öronen. Så känner jag ett starkt tryck, bröstkorgen liksom trycks in och jag kippar efter andan. Så kommer skräcken över mig, vild, fasansfull. Det hörs ett nytt pipande, hånande ljud. Än engång kom trycket, sedan ljudet av klirrande, sönderslagna rutor. Dieterich i mitt knä har börjat gråta. ”

Detta var ett av sammanlagt fem bombangrepp som stackars Ulrike får stå ut med. En av de andra gångerna var i hennes egen skola. Då fick hon vittna till en annan flickas död. Hon gick ut ur skyddsrummet och började brinna för skyhöga lågor höjde sig utanför. Ulrike kunde inte hålla sig och sprang efter henne för att hjälpa till. I dörren hejdade hon sig. Det hon såg skulle få hela hennes värld att vändas upp och ner. Det hon fick se när hon sprang efter flickan var hemskt.

”Hennes kläder var övertända och armarna utsträckta som ruinens bjälkar. Hennes händer var sträckta mot mig med fingrar krökta som klor. – Hjääälp! Vrålar hon. Hennes röst är inte mänsklig,...