Novell

Vintern är här. Det kan man se på de kala träden som tappar sina sista löv, och på löven, som senare fångas upp av den isande vinden. 

Vinden drar i flickans kläder medan hon går över den stelfrusna stigen. Vad hon inte visste då var att hon kommer se honom idag. Flickan går utan någon aning om vart hon ska, utan går endast med vetskap om att hon behövde komma ut.

Hon går med blicken på fötterna, för att inte behöva möta någon med blicken. Men vad hon inte är beredd på är att hon går in i något, eller snarare någon. Flickan tittar upp och möter ett par ögon som hon känner igen så väl. Det är han. Pojken som hon så många gånger drömt om. Han finns verkligen. Ingen trodde på henne, de trodde att hon bara hade inbillat sig. Men han finns verkligen. 

Det är pojken som räddat flickans liv. 

Det var den sjätte juni. Det var sommarens varmaste dag och solen stod högt. Inte ett enda moln kunde bli skymt så långt ögat kunde nå. Det var något med en helt tom himmel som kändes spännande för flickan. Hon föredrog att inte ha något mellan sig själv och den enorma rymden där utanför. Flickan hade alltid varit fascinerad av sådant som var så stort att man inte kunde förstå sig på. 

Flickan skulle åka och bada med sin familj. Flickan vadade ut i vattnet utan sällskap. Mamman hade varnat sin dotter om att inte gå för långt ut med tanke på strömmarna. Flickan lyssnade inte. Solens strålar reflekterades i vattnet, och vattnet rörde sig lugnt och vågorna tycktes inte vara särskilt dramatiska. Flickan simmade ut tills hon inte kunde nå bottnen. Flickan kände hur något tycktes dra iväg henne mot det öppna havet. Flickan stretade emot men förgäves. Flickan skrek på hjälp, också förgäves. Flickan fick panik. Strömmen tryckte ner henne under vattenytan. 

Flickan kunde känna livet sugas ut ur henne, och då såg hon en skepnad ta form framför henne under vattnet. Det var en pojke. Flickan trodde hon var död, för pojken tycktes påminna om en ängel. Allting blir svart, svart som natten. 

Flickan önskade att hon hade tagit bättre tillvara på sin tid. Att hon hade njutit mer av den vackra morgonen, hennes sista morgon. Att hon hade tagit sig tid att titta på den vackra hjorten på ängen. Att hon hade tänkt mer på att livet inte är oändligt. Hon önskade att hon hade kunnat göra allt igen. Hon var inte färdig med livet. Men det verkade som om livet var färdigt med henne. 

Men pojken drar upp henne. Flickan kippar efter luft. Det var då flickan insåg att hon levde. Chocken var ganska stor. Hon hade varit säker på att hennes liv skulle sluta under vattenytan, med den ängellika pojken framför hennes synfält. Men han hade räddat henne.

Flickan minns inget från den dagen.

Utom honom.

När pojken ser på henne, viker sig flickans ben och all luft tar slut. Flickan känner sig svimfärdig. När de ser på varandra blir allt tyst, stannar, såsom det gjorde första gången de möttes. Hon minns att pojken var vacker, men inte så vacker. Kanske för att hon inte sett honom på så länge? Flickan tror att hon bara inbillar sig, att hjärnan bara spelat henne ett grymt spratt. Men han är lika verklig som hennes känslor för honom.

Flickan vill säga något till sin räddare, men orden tycks fastna i halsen. Dessutom vet hon inte vad. Ska hon tacka ho...