Ondska

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ondska


Det finns där. Det vet hon. Den lilla flickan drar täcket ännu tätare omkring sig. Ljuset på bordet flämtar till. En mörk skugga sveper sakta över väggen, närmare, jagande - som ett mordiskt djur på jakt efter ett försvarslöst byte, långsamt, sökande men ändå så målmedvetet - mäktigt men ändå osynligt.

Men inte för den lilla flickan som ligger och skakar i det kyliga rummet, ensam och övergiven. Hon som har försökt fly, ta sitt förnuft till fånga, tänka realistiskt och försökt glömma. Men det går inte att glömma något som är oförglömligt eller att se realistiskt på något som inte är realistiskt.
Det går inte att fly från något man inte kan fly ifrån.

Jagad, ständigt jagad, som att försöka fly från sin egen skugga. Som att försöka gömma sig för sina egna andetag, hennes andetag fyllda av skräck, stötvis flämtande efter luft. Man kan nog säga att hon är van vid det här laget, om det någonsin går att vänja sig.

Hon ligger där tyst när andra skulle ha skrikit av skräck och förfäran. Ligger där alldeles stilla som så många gånger förut. Till synes helt lugn, men i själva verket paralyserad av skräck. En svart obestämd klump tränger i bröstet.

Plötsligt släcks ljuset längst bort i korridoren. Mördat av ondska. Hon hade trott att hon var säker här. Eller trott, snarare hoppats och bett av hela sin själ att det skulle lämna henne i fred, att låta henne gå, släppa henne fri. Men innerst inne visste hon att det var omöjligt. Hon visste det men kunde bara inte förmå sig själv att inse det.
Det kommer aldrig att släppa taget, aldrig låta henne gå, det existerar inte i dets psyke, och det vet hon.

Det sägs att livet passerar revy när man är nära döden. Den lilla flickan i sängen kan inte hålla räkningen längre. Hon vet inte hur många gånger samma gamla bilder har spelats upp inför hennes inre syn. Bilder som en vanlig människa inte skulle klara av att se hälften av utan att bli så psykiskt nedbruten att de aldrig skulle bli sig själva igen. Men hon har inget val. Det är hennes liv som spelas upp, den lilla flickans trasiga liv.

Temperaturen faller i det lilla rummet. De små ögonen flackar mot dörrspringan där hon ser ytterligare ett ljus flämta till och dö ut. Den svarta klumpen i bröstet skickar iväg två svarta tentakler som oändligt sakta slingrar sig om hennes hals.

Hon tar ett hastigt andetag kippande efter luft och en kall rysning går jämsmed hennes ryggrad när ännu ett ljus fräser och slocknar. Hon vill inte, vill inte se mera. Men hon tar mod till sig, ska inte blunda.

Det sista ljuset släcks i korridoren. Den enda ljuskällan är nu det lilla stearinljuset på bordet framför henne. Nu kan hon inte hålla undan paniken längre. Hon andas fortare och fortare när panikångesten väller över henne. Skuggan på väggen blir tydligare och tydligare och börjar långsamt glida jämsmed golvet. Sakta, sakta, närmare och närmare. Hon försöker fly, bara springa sin väg fort! Men hon är fastnaglad av skräck för vad som nu ska hända. Det kommer närmare.

Nu är skuggan framme vid sängen. Skuggan glider sakta upp på madrassen. Ligger där och väntar. Till sin fasa ser hon hur den sakta börjar glida in under täcket. Hon känner hur den kalla fuktiga skuggan glider jämsmed hennes kr...