Kristallnatten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag sätter mig upp med ett ryck i sängen. Där är det igen. Glas krossas på utsidan. Det luktar bränt. Stiger ur sängen och går fram till mitt hotellfönster, blickar ut över den livlösa gatan. Längst ner på gatan, precis vid vägkorsningen står ett gäng killar. En av dem höjer ett basebollträ och slår med all sin kraft rakt genom fönsterrutan till tvätteriet som ägs av judar.

Klockan är halv fyra på morgonen den tionde november, året är 1938. Det börjar bli vinter på allvar nu. Isande bistra vindar susar mellan husen, snöflingor singlar sakta ner på marken för att sedan snabbt försvinna. Jag befinner mig i den tyska staden Brandenburg för att skapa mig en uppfattning om det tyska folkets egna tankar och känslor efter att deras ledare Adolf Hitler nu börjar erövra mark utanför Tysklands gränser.

Vart jag än går i stan syns glåpord mot det judiska folket. I gathörnen står oftast en grupp unga ariska pojkar lutandes mot de nazistsymbolprydda väggarna. Man ser hur hatet mot framförallt judar riktigt lyser i ögonen på dem.

När jag står och ser ut över den ödelagda gatan med gapande, tomma, sönderkrossade skyltfönster som stirrar tillbaka på mig kommer jag att tänka på den tyska juden, Herschel Grynszpan som för bara tre dagar sedan sköt ihjäl tysken Ernst vom Rath i Paris. Herschel blev som en stor del andra judar utvisad från Polen utan synbar anledning. Han Jag slår på radion och tänker vidare, en stor del av det ariska folket skyller alla missödande händelser på judarna, är det här en konsekvens av det… plötsligt rycks jag från mina funderingar när ett skrik skär genom luften. Framme vid fönstret ser jag hur tre kvinnor släpas till en stor bil av tre män i uniform som sedan lämnar gatan i ett rökmoln.

Tio minuter senare står jag nere på gatan. Krossat glas ligger utspritt över stora delar av trottoaren och gatan, synagogan i hörnet står i lågor. Fyra av de sju affärerna är sönderslagna, hakkors är målade på husfasaderna. Det sticker till i näsan och jag blir medveten den brända lukten, ovanför husen börjar svarta rökmoln stiga upp mot den klara stjärnfyllda himmelen.



1933 börjar förföljelsen av judar då den tyska staten slutar anställa judar. Nu, drygt fem år senare är förtrycken stora. En jude får inte lov att delta i olika kulturella aktiviteter. För att minska judarnas kontakt med omvärlden får de inte äga radioapparater, faktum är att allt de äger ska registreras. För drygt en månad sedan införde den tyska staten ytterliggare en lag som berör judarna; i deras skall det stämplas ett ”J” för jude.

Jag går fram till vägkorsningen för att blicka ner mot hamnen. Precis vid hamninloppet står tre stycken stora båtar vilkas skrov är fyllda med hakkors och glåpord. Ett gäng på tre-fyra stycken killar i övre tonåren står bredvid båtarna och misshandlar en man i 35 års åldern med deras bara knytnävar. Jag vänder mig om och går upp mot det lilla torget. Gatan ser ut som ett slagfält; glassplitter blandat med blod, blandat med sönderslagna träpinnar. Ju närmare det lilla torget jag kommer desto starkare blir lukten utav brinnande synagogor. Plötsligt hörs ett kraftigt brak kommande från en klockaffär med sönderslagna fönsterrutor.



Försiktigt kliver jag in genom den vandaliserade dörren och ser en kvinna sittandes bredvid den forna bakdörren. Hennes kläder har stora revor och synliga blodfläckar. Jag går fram till henne och frågar hur hon mår.
”Hur jag mår?” frågar hon förvårnande. Det känns som hon känner efter innan hon svarar; ”Jag vet inte hur jag mår. Jag vet inte längre om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte ens om jag får lov att existera”.
Efter det kommer historien av sig själv. Heidi Schmidt är 36 år och äger och arbetar i klockaffären som vi sitter i. Hon är gift och har två barn. Heidi försöker leva ett så bra liv som möjligt. Hon är jude och judendomen har alltid varit en del i hennes liv. Nu sitter hon här, i sin egen affär med krossat glas runt sina fötter och undrar hur det kunde bli så här. För ett par år sedan ändrades hennes liv drastiskt. Hon fick inte längre leva som hon ville, hon fick bara äga saker som staten godkände. När hon väcktes av att ett av hennes barn skrek hörde hon kraftiga dån utanför. Hon gick plockade upp sonen och gick fram till fönster. Gatan nedanför henne var ett slagfält, inte en enda butik hade ett helt fönster. På gatan stod flera gäng och misshandlade ägarna till affärerna. Hon klädde sig och sprang till sin egen affär. Chocken syns fortfarande i hennes ögon.
”Hur kan de göra så här mot oss? Vi är vanliga arbetande människor precis som dem”. När hon lämnade lägenheten kom ett flertal lastbilar med uniformerade män susande förbi henne. De stannade på flera ställen för att plocka upp judar och föra i väg dem....