Deckare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Makt, älskling

– Ett dubbelmord i Lysvik, en liten håla lite utanför Torsby.
Kan du kolla upp det så fort som möjligt? Det kommer bli världens grej! Jag vill att du är där före konkurrenterna! Föresten så vill jag ha din artikel om Irak på mitt skrivbord om en halvtimme, den ska ut på ettan.

Suck, Karin gick ut hårt idag, kanske var det pressen från konkurrenterna eller bara en dålig dag.
– Mia, telefon, det är Dag Blomqvist, snubben från polisen du vet.
– Okej, kan du koppla in honom på min telefon?
– Visst.
Allvarligt kunde dagen börja sämre? Dag Blomquist en 40+ som aldrig givit någon en komplimang. Han var den som skulle ge oss journalister information om vi kunde skriva om sen, självklart blev han som alla andra polisen galna när man frågade om lite detaljer.

- Aaa, hallå Mia Östgren här!
- Mm hej det är Dag tänkte bara berätta om dubbelmordet i Lysvik.
- Bra, jag tänkte åka över med en fotograf senare i eftermiddag.
- Aha du, men ska du ha informationen eller inte?
- Oj, vakna på fel sida?
- Passa dig. Två barn mördade Emil och Beatrice Hörnsten, tio och sju år gamla,
syskon. Man hittade liken vid utsidan av en skog precis bredvid en lekplats.
Barnen var nerhugga med någon form av yxa. Killen har två hugg i ryggen och ett slag, troligtvis knytnäve, i huvudet. Flickan har också två hugg i ryggen och ett på vänster lår.
Kläderna var sönderrivna…
- Kan det ha varit möjligt att dom har blivit dit transporterade?
- Det kan inte uteslutas, men vi har hittat blodspår på ett träd
- Har barnen blivit sexuellt utnyttjade?
- Det tror vi inte eftersom dom har kläder på sig och det finns inga andra skador på kroppen förutom huggen i ryggen och slaget i pannan på grabben.
- Har ni något vittne? Har barnen blivit identifierade? Vad tror ni är orsaken till morden?
- barnen har blivit identifierade av sin mamma, Rebecka Hörnsten.
- Har ni hittat pappan?
- Jag har inga kommentarer till det just nu, och om du ursäktar så har jag faktiskt ett jobb att sköta, jag ringer om vi får in mer information.
- Okej.

Hon bläddrade igenom sina anteckningar och drack ur det sista av sin kopp kaffe.
– Mia! Är du klar med artikeln? Den ska i tryck om en timme! Jag vill ha den på mitt bord nu!
– Visst, ge mig fem minuter!
– Jag sa nu! Hör du inte att tipstelefonen ringer? Den är ditt ansvar den här veckan!

Tipstelefonen, som officiellt hette Heta linjen men internt aldrig kallades något annat än Kalla kårar, behärskades till största delen av skämtare eller knäppgökar.
Mycket motvilligt lyfte Mia luren.
- Hallå?
- Hej! Det har blivit ett bankrån på Drottninggatan!
- Varför ringer du då inte till Stockholms tipstelefon? Det får dom ta hand om i såna fall, vi har tillräckligt med besvär här i Karlstad.

Hon hör ett klick i andra ändan och känner sig otroligt förbannad, hur orkar dom?
Aja, hon måste ringa Arne, fotografen och åka upp till Lysvik nu.

Mia bli helt chockad när hon kommer fram till mord platsen, så otroligt mycket blod!
Dag kommer och möter henne och fotografen framför dom två liken.

- Är det inte för jävligt? Sa Dag.
- Vilket välkomnande. Kan han aldrig bete sig som en normal människa tänkte Mia?
- Lägg av Mia, vi har hittat mordvapnet, som vi sa en yxa. Den har skickas till tekniska.
- Okej, har ni någon misstänkt?
- Jag har inga kommentarer till det.
- Så ni har en misstänkt?
- Det kan jag tyvärr inte säga.
- Men ge dig, har ni misstänkt eller inte?
- Lägg av! Du får avvakta.

Fotografen tog några bilder, dom var verkligen hemska. Mia rös i hela kroppen när hon såg dom två små liv lösa liken ligga där under en tall med sönderrivna kläder och blod över allt. Nä usch.
Sen gick han och Mia runt och knackade dörr för att fråga efter barnens mamma, så jobbigt kunde det väl inte vara?
Det bodde faktisk bara cirka 200 personer i Lysvik.
En timme senare var dom helt slut och det var fortfarande ingen som visste vem Rebecka Hörnsten var.
Dom gick mot Lysviks kiosk för att köpa något att dricka.
Killen i kiosken så väldigt bekant ut och han ryggade tillbaka när han såg Mia, men hon kunde inte placera honom? Vem var han?
Lika bra att fråga tänkte Mia. Arbetet som journalist hade satt sina spår.

– Hejsan! Jag heter Mia journalist från Karlsstads dagstidning och jag undrar om du känner någon som heter Rebecka Hörnsten?
– Hej hej, mumlade han. Vill ni ha något?
– Ja tack två flaskor Loka, med citron smak, men det var inte det jag frågade. Sa hon lite irriterat.
– Okej, det blir 26 kronor det.
Mia räckte fram pengarna och frågade för tredje gånge om han visste vem Rebecka Hörnsten var?
Han suckade men, hon fick ett svar i alla fall
- Ja jag vet vem Rebecka är!
- Och hur kommer det sig?
- Vi hade ett förhållande för några år sen. Sa han med ned slagen blick.
- Aha? Då är du kanske far till dom mördade barnen? Sa Mia med antecknings blocket i högsta hugg.
- Nej det är jag inte, men om du vill kan du få hennes mobil nummer?
- Ja tack. Sa Mia och undrade varför han var så skygg.
- 070 74 45 90.
- Tack, kan jag få ditt också?
- Eeh… jag brukar inte ha på min mobil telefon så ofta. Ljög han.
- Men kan jag få hem då? Och föresten, vad heter du?
Han suckade.
- Jag heter Johan Bernsten och mitt nummer är 56 64 34.
Hon log socker sött, tackade och gick där ifrån.

Väl tillbaka på redaktionen kom Karin springande.
- Nå vad fick ni? Var det första hon frågade.
- Några bilder, och sen fick vi veta av Dag att dom har hittat mordvapnet, en yxa.
- Aha. Sa Karin med en sträng blick.
- Jo just det, vi pratade med någon mystisk snubbe dom heter Johan Bernsten. Han var ägare till en kiosk inte så långt från skogsdungen barnen blev mördade. Vi fick också Rebecka Hörnsten, mammans mobilnummer.
- Okej, fan vad bra! Vad har vi om honom, kiosk ägaren?
- Ingenting förutom att han är Rebeckas, Ex- ex- man.
- Bra, det tar vi med på löpsedeln i kväll. Och du kan väl ringa hon Rebecka också? Sa Karin med ett leende.

Mia hade otroligt mycket att göra, och mitt i hela smeten dyker Dag upp med en ny kollega, Douglas Eriksson. En stor jäkla biffig snubbe med inte ett hårstrå på huvudet, och om han inte hade varit polis hade Mia trott att han var med i maffian.

– Hej. Sa Douglas med ett snett leende.
– Hej! Så du ska hjälpa Dag i fallet med dom mördade barnen? Vilken tragedi!
– Ja, det är inte klokt alltså.
Mia kände sig tvungen att bjuda honom på det inte allt för fräscha kaffet, ur kaffeautomaten ut i entrén. Douglas verkade inte alls lika stel och stressad som Mia var och medan han pratade på om ditten och datten, tittade Mia på klockan minst åtta gånger.
Tillslut efter hela 16 dyrbara minuter sa han.
– Ja, men det är väl dags för mig att åka tillbaka till stationen, men du måste bara ha mitt nummer.
Och innan hon hann svara tog han fram ett visitkort och log... Lite för mycket tyckte Mia.

På eftermiddagen tog sig Mia tid att ringa Rebecka Hörnsten men kom bara fram till en telefonsvarare. Hon övervägde att ringa den ny anställda Douglas för att fråga om dom hade fått kontakt med Rebecka, men hon orkade inte med hans prat och sliskiga leende.
Då var till och med Dag bättre.


Dagen efter Mordet gick tipstelefonen ”kalla kårar” hett, så Mia hade inget annat val än att sitta och lyssna på alla galningar som hade så kallade ”tips” om mördaren på dom två barnen.
Till slut ville hon bara skrika åt en gubbe som hade ringt henne mist fem gånger på tio minuter och tjatat om att dom skulle kolla upp hennes 87 åriga svärfar.
När han ringde en sjättegången orkade hon inte utan lämnade den ringande telefonen och bestämde sig för att ta lunch.
Självklart kunde inte jäveln Douglas dyka upp exakt då och uppehålla henne i ytterligare nio minuter. Hon passade då på att fråga om den mystiska Rebecka Hörnsten

- Har ni fått tag i barnens mamma? Rebecka Hörnsten?
- Eeh hum nä, jag får inte ge några kommentarer till det.
- Men kom igen Dogge, ha ha ha! Är det okej om jag kallar dig det?
Efter att Douglas rodnat färdigt, log han chickt och sa.
- Självklart gullet!
Och Mia suckade tungt, kunde han aldrig bli förbannad? Måsta han vara så ruskigt trevligt hela tiden? Hon sa ett snabbt ”hejdå” och vände raskt på klacken och gick. Vilken jävel.


Mia satt djupt försjunken i sina tankar när Karin väckte henne med ett vrål!
– Miiiiiiaaa! Hur kommer det sig att Aftonbladet har en exklusiv intervju med Rebecka Hörnstens advokat?
Karin var verkligen på dåligt humör.
- jag vet inte… vem inom polisen har dom som kontakt person?
- Någon ny jävel David eller Dennis eller något sånt.
- Douglas. Sa Mia med en suck.
- Ring honom nu! Eller bättre åk ut och träffa honom, hälsa från mig!

Mia hade inget annat val än att sätta sig i bilden och åka ut och prata med Douglas.
När Mia kom till polishuset sa dom att Douglas var på mordplatsen, så jag vände helt om och åkte dom cirka sju milen upp till Lysvik.
Väl där sa dom andra poliserna att Douglas var hemma i sin lägenhet och bytte kläder.
När Mia fick adressen var hon helt tokig och förbarmade sig på Karin för att hon lurat ut henne på det här uppdraget.

Mia tittade upp mot dom gråa lägenheterna. Hm 29:an borde ligga här någon stans?
När hon gick upp i den ekande trappuppgången hoppade Douglas plötsligt fram

– Oj! Gud vad rädd jag blev! Stammade Mia fram
– Ha ha ha, jag med. Han log ett snett leende.
– Okej, men är du Aftonbladets kontaktperson?
– Japp, det är jag det.
– Aha, men hur kommer det sig då att dom fick en exklusiv intervju med Rebecka Hörnstens advokat och vi får inte ens veta om ni har träffat henne?
– Sånt är livet! Sa han med lite för mycket självsäkerhet i rösten.
– Vet Dag om det här? Sa Mia och kände sig som hans lärare.
– Ja det vet han, och om du ursäktar så har jag annat för mig än att så och hänga i trappuppgången. Sa han och vände på klacken och gick där ifrån.

Gud vad sur han blev tänkte Mia under tiden hon sprang mot bilen i spö regnet.
Å nej tänkte hon när hon fick se kiosk ägaren Johan Bernsten så och trycka upp ett paraply utan för hennes bil.
– Hej! Ropade han när ha fick syn på henne.
– Hejsan. Mumlade hon tillbaka.
– Jo, jag pratade med Rebecka här om dagen…
Han han inte avsluta sin mening när Mia plötsligt drog in honom i bilen för ett närmare samtal, allt som handlade om morden var livs viktigt, Karin skulle mörda henne om hon fick reda på att hon hade kört ifrån Johan.
– Vad handlar saken om? Sa hon medan hon rev upp anteckningsblocket ur handväskan.
– Nja inget speciellt…
– ALLT SOM HANDLAR OM REBECKA ÄR SPECIELLT! Fullkomligt skrek hon.
– Okej okej, men hon sa bara att det inte kunde vara Per, barnens pappa alltså som polisen har som misstänkt.
– Och hu vet du det?
– Eeh, är det inte ganska självklart?
– Nej det är det inte, varför tror du det?
Mia var så fundersam mot Johan. Han var så mystisk, smög omkring och snokade i polisens utredning, han hade ju inte ens med saken att göra, eller?
- okej, men det var väll allt jag hade att säga…
- nej men vänta, vem tror Rebecka är mördare då? Sa Mia frustrerat.
- Hon sa att hon inte visste, men det kunde inte vara någon hon känner.

Ville hon Rebecka bara beskydda sin man, eller var det verkligen som hon sa?
Mia visste inte, men hon skulle ringa Douglas när hon kom tillbaka till redaktionen.

– Hallå? Sa en nyvaken röst i andra ändan när Mia ringde Douglas.
– Hej det är Mia från Karlsstads dagstidning. Sa hon.
– Jag vet vem du är. Fräste han.
– Förlåt, men jag bara undrar om du har tid att träffas?
– Ja, om du kan komma över nu.
– Till Lysvik? Aldrig jag kom precis där ifrån.
– Ville du snacka eller inte?
– kan vi inte mötas på halva vägen vid något kafé? Undrade hon.
– Okej, vad säg om E4- baren.
– Ha ha, låter mysigt, men visst. Sa hon.
– Okej om en halv timme då?
– Okej, ses där. Hejdå, sa hon
– Ett klick hördes i andra ändan.

När Mia har suttit och väntat i lysrörsbelysning i en halvtimme på E4- baren dyker han upp, och ser ut som ingenting hade hänt. Han ursäktade sig inte. Det störde sig Mia ofantligt på.

- Dags att komma nu? Undrade hon med irritation i rösten.
- Nu är jag här, vad ville du prata om?
- Jag ville bara få information.
- Skulle jag kunna få hämta en espresso först, jag är döds trött.
- Visst, sa hon surt.
När han väl kom tillbaka, frågade Mia om dom hade barnens far som misstänkt, sa han bara.
- Ta det lugnt, jag är ledig resten av kvällen.
- Men det är inte jag. Sa Mia.
- Okej då, vad var det du ville veta? Sa han lite stött.
- Jo jag undrade om barnens far var misstänkt? Sa Mia surt.
- Ja, självklart är han det. Han har ju inte visat sig på dom två dagarna vi har frågat efter honom, det är också ett brott.
- Okej, en vad kan mördaren ha för motiv? Undrade hon.
- Vi vet faktisk inte, det får du fråga Dag om. Sa han.
- Men samarbetar ni inte?
- Eeh jo, men jag har faktiskt inte pratat med honom idag.
Mia var otroligt kissnödig efter dom fyra koppar kaffe hon druckit medan hon väntade på Douglas i det nästan helt tomma E4- baren.
- Du får ursäkta mig men jag måste faktisk gå på toa. Sa Mia och såg lite extra plågad ut.
- Okej, jag väntar här under tiden. sa han och log.

Inne på den helt tomma damtoaletten, funderade hon på om han kände till den mystiska Johan som jobbade i kiosken, men kanske dumt att fråga han verkade ju inte ha koll på någonting.
När hon tvättar händerna, hör hon plötsligt att dörren går upp och att det är Douglas som står där och hon undrar vad fan han gör där?

- Vad tusan gör du här? Skrattar hon.
- Mia, Mia, du förstår då ingenting. Säger han med en iskall röst.
- Nä, det gör jag verkligen inte. Säger hon och ser ut som ett frågetecken.
- Du lägger dig i alldeles för mycket lilla Mia. Säger han och ler.
- Nej, nej säg inte, det var du eller hur? Säger Mia och känner att paniken kommer.
- Ja Mia, det var jag. Oh du vet inte vilken känsla det är att mörda ett barn. Säger han och ler vid blotta tanken.
– Fast det var egentligen inte meningen, dom befann sig på fel plats vid fel tidpunkt helt enkelt.
– Vad gjorde du där? Undrar hon med darrande röst. Och den enda hon egentligen tänker på är att när han berättat hela historien kommer mörda henne, mörda henne. Hon börjar gråta hejd löst och i ett nafs är han framme och håller för munnen på henne. Hon gråter så hon skakar, när han tar sina likvita kalla händer framför hennes mun, händer som har mördat två barn, två barn!
Men varför kommer det inte in någon då?! Dom befinner sig ju ändå på en offentlig toalett, men klockan är nog snart 21: 45, hon känner sig ofattbart liten och hjälplös.

Han tar ett djupt andetag och Mia förstår att han inte tänker ge sig fören han har berättat klart hela historien, han njuter av situationen, av att känna att han har makt.
– Jag hade egentligen inte för avsikt att mörda barnen, men eftersom dom såg när jag satte min fru på plats, säger han och fullkompigt exploderar av ilska.
– DET ÄR FÖR FAN INTE MITT FEL! Det är hennes fel, den jävla kärringen det var ju hon som inte vill lyda mig! Skriker han.

Mia känner att hon skakar, hon tänker som i alla filmer, ”säg att jag drömmer”, men det är verkligheten. Han har pausat sin berättelse för att tejpa för hennes mun, för att hon inte ska skrika sparkar han henne i magen så hon tappar luften. Det finns bara ett ord som existerar i Mias hjärna, ”HJÄLP” hon måste fly, han kommer att mörda henne. Hon måste fly men han har redan tejpat både fötter och ben på henne så hon ligger på det kalla cement golvet medan tårarna rullar ner för hennes kind.

– Hon var en flykting från Polen och min blomma tills hon slutade... Han har slutat prata och hon märker hur han gråter. Sen tar han sats igen. Hon, min Blomma! Ho...