Stockholms blodbad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Stockholms blodbad

Stockholms blodbad var en dramatisk och blodig händelse under början av 1500-talets Norden, torsdagen den 9 november 1520 för att vara exakt. Det tog vid under Kristian II:s regeringstid. Han är idag mer känd som Kristian Tyrann. Men är det rätt att skylla på honom? Vem, eller vilka, var det egentligen som låg bakom avrättningarna den vinterdagen i november?

Unionen

För att förstå Stockholm blodbad måste jag beröra tiden innan. Omkring 130 år tidigare las grunden till vad som skulle orsaka konflikterna, som senare ledde till blodbadet. Regent Margareta av Danmark och Norge blev även regent i Sverige. Hon var mycket begåvad och kunde med list underhålla alla tre rikena. Hon slog fast ett förslag kallat Kalmarunionen. Den förenar de tre rikena och löser många problem. Grundtanken var bra. Krig mellan de nordiska länderna hade skapat för mycket ekonomiska problem redan. Avtalet var luddigt och eftersom ingen visste vad som beslutats var det svårt att säga emot. Margareta kunde upprätthålla systemet och vad man kan kalla relativ fred rådde. Då hennes systerdotters son Erik av Pommern föll allt ihop.

Det kända Engelbrektupproret var runt hörnet när Erik hade gjort det obehagliga misstaget att sätta danska och utländska slottsherrar i Sverige. Det retade inte bara upp allmogen utan även de svenska aspiranterna på de posterna. Han skapade en hel del fiender. Allt summerade till väpnat uppror. Inte så sent som 1434 drog ett förvånande starkt och snabbt uppror igång. Det slog många med häpnad. 1439 var Erik avsatt från den svenska tronen och Karl Knutsson blev regent. Engelbrekt Engelbrektsson kunde inte ta tronen då han blev mördad före valet.

Läget i Norden var under en tid mycket spänt. En rad av regeringsbyten i Norden och framförallt Sverige gjorde att folk inte hade riktigt förtroende till ledningen. Sverige hade haft Karl Knutsson vid tre åtskilda tillfällen, och den dansk-norska regenten var alltid efter den svenska kronan. Sten Sture d.ä. tog 1470 tronen efter Karl Knutssons naturliga död. Danska regenten traktade fortfarande efter den svenska kronan. Danmark var starkt och rikt och att kriga mot dem skulle vara lättare sagt än gjort. Men tack vare tidigare misstag, gjorda av just danska regenter, var folk redan missnöjda med danskar och Sten Sture d.ä. kunde rusta upp en armé på 10 000 bönder, förstärkt av riddare. När den danska attacken kom kunde Sverige avväpna den brutalt och forcera danska kungen tillbaka. Inte förrän Danmark bytt regent kom en ny attack. Denna var mer lyckad och Sten Sture d.ä. kunde köpas fri från tronen av Danmark.

Redan 1501 kom dock ett uppror från svensk sida. Med hjälp av en belägringsexpert kunde de inta och överta Stockholm. Stockholm var vid denna tid en nästintill oklanderlig försvarspost men genom att anlägga en eld var danskarna tvungna att öppna portarna för att hämta vatten. Det var då upprorsmakarna intog staden. Men först, såklart, hjälpte de till att släcka elden. Det var ju deras stad. Vid övertagandet av Stockholm blev den danska regenten Hans maka kvar, instäng och omringad i slottet. Med brist på artilleri och förlitade sig svenskarna till svält och vattenbrist. Inte förens efter ett halvår intog svenskarna slottet. Det sägs att Kristina (Hans maka) hade endast 10 män kvar vid sin sida när de bad om att förhandla. Vad som beslutades var att om inte Hans kom till undsättning innan 9 maj kl. 9.00 skulle hon överlämna slottet. Då Hans inte dök upp förens tre dagar senare än överenskommit, var han tvungen att återvända efter att ha konstaterat att det inte fanns något att göra. Ännu en dansk kung har sett Stockholm och Sverige gå honom ur händerna.

Sverige kom nu på att man kunde spara oskyldigas liv genom att föra långdragna förhandlingar med Danmark. Svante Nilsson, nuvarande riksföreståndaren i Sverige, hade många möten och med hjälp av förhalningsexperter så kunde man slippa krig. Dessa ändlösa förhandlingar pågick en omkring tio år. 1513 dog Svante och efterträddes av sin son Sten, som för att knytas till Sten Sture d.ä. tog namnet Sture d.y. Samma år trädde Kristian II till makten i Danmark för att bli en av Nordens mest beryktade kungar, och ryktet var inte alltid gott.

Kristian II

Jag kände att jag behövde en underrubrik till honom, för att hans betydelse för blodbadet är avgörande. Som son till kung Hans har hans uppväxt dock inte varit i kungahuset. Hans tyckte att Kristian skulle få en uppfostran bland folket. Han umgicks med borgarbarn och vid redan 6 års ålder utsågs han till tronföljare i Danmark, två år senare i Norge och 1497 i Sverige.

Mysterisk och introvert uttalade han sig inte mycket i vare sig skrift eller tal. En gång sa han ”om jag visste att mössan på mitt huvud kände till mina planer skulle jag kasta den i elden och låta den brinna”. Denna metafor gällde även för människor. Som kompetent militär kunde han delta i många av sin fars krig. Han blev skickad till Norge för att ta värvning och utförde en del goda dåd där. Han kämpade för att upphäva tyskarnas privilegier i Oslo och Tunsberg. Han skyddade bönderna efter bästa förmåga. Hans politiska gärningar var menat att minska rådets makt och göra kungen starkare. Detta var helt i linje med far Hans intentioner. I Norge hittade Kristian även kärleken. Dyveke följde med Kristian tillbaka till Danmark. Umgänget med kvinnor gjorde honom ännu mer till en folkets man.

1513 besteg han tronen. Han far gick bort och Kristian kröntes i Danmark och Norge, trots viss opposition, men inte i Sverige. Han gifte sig ett år senare med Isabella av Habsburg (Elisabet i Danmark) och var på så sätt ingift i Europas största kungahus, det habsburgska. 250 000 ”gylden” i gåva hjälpte honom rejält i kampen om Sveriges krona. Men Dyveke glömdes inte bort. Deras relation fortgick till det habsburgska rikets misshag. Kristian togs inte med i det tysk-romerska rikets förnämsta ord. Skvaller rundgick hela Europa. Dyveke dog plötsligen och underligt nog 1517. Kristian vände sin vrede till Torben Oxe och pressade ur honom att han varit lite intresserad av Dyveke. Det satte Torben Oxes dödsdom. Då riksrådet frigjorde Torben satte Kristian ihop en domstol av 12 bönder. Dessa visste exakt vad Kristian ville och kunde inte annat än lyda. Torben skulle avrättas. Kristians handlingar hade brutit mot de eder han svurit vid trontillträdet och det gjorde stormän arga.
Kristian II:s väg till tronen
Kristian tog upp dragkampen om Sverige och satte 1508, medan Hans fortfarande regerade, upp tre alternativ för Sverige.
• Ta Hans I som kung eller förklara varför inte detta kunde ske.
• Om danskarna förstod varför Hans I inte kunde tillträda, skulle Kristian II väljas istället.
• Om Sverige ansåg att det skulle vara till skada för Sverige att välja Kristian II skulle Danmark nöja sig med en årlig pengasumma, 13 000 stockholmska mark om året.

Eftersom inga av alternativen kunde accepteras av Sverige förhalade svenskarna beslutet så gott det gick. Med skickliga representanter kunde ett avtal undvikas. 1517 hade danskarna fått nog och började rusta för krig. Förståeligt nog hade tålamodet nått de yttersta gränserna hos Kristian II. Unionsvänner fanns fortfarande i Sverige när Kristian II bestämde sig för att gå till attack. Framförallt hade Sten Sture d.y. fiender. Den hjälp Kristian kunde vänta sig leddes av Gustav Trolle, ärkebiskopen i Sverige. Det är hos Kristian och Gustav man spekulerat i den verkliga orsaken till blodbadet.

Sten Sture d.y. svarade med att göra anspråk på Stäkets län. Borgen där hade tillhört ärkebiskopen en längre tid men länet låg under kronan, en källa till konflikter mellan kyrka och stat. Gustav Trolle ställdes sig i spetsen för ett parti som hade som mål att avsätta Sten Sture. Då en av partimedlemmarna inte dykt upp på en avtalad tid med Sten Sture väcktes misstankar på riksföreståndaren. Sten Sture hemsökte medlemmen och säger att han erkänt en konspiration med mål att sätta Kristian II på den svenska tronen. Detta var startskottet för forceringen av Stäkets fästning där Trolle barrikaderat sig.

Även om Kristian II försökt rädda Trolle lyckades han inte med detta då Sten Sture lätt avväpnade den 4 000 män stora armé vid landgången. Barrikaden vid Stäkets fästning kapitulerade och revs. Men Kristian II:s anfall mot Sverige upphörde inte. Vid det s.k. Slaget vid Brännkyrka belägrades Kristian på Södermalm med krympande proviantförråd och en ostvind som förhindrade hemfärd. De flesta försök att hämta mat omhändertogs av Sten Stures män och Kristian II tvingades förhandla. För att de skulle kunna mötas utbyttes gisslan. När vinden vände lättade Kristian ankar, med de svenska gisslarna, och åkte hem. Kristian II återvände snart och i januari 1520 besegrades Sten Sture d.y. Många unionsfiender fortsatte upproren men ingen lyckades punktera danskarnas armé. Riksrådet kunde inget annat än förklara Kristian II kung av Sverige.

Kröning

Kristian hade dock inte all makt i Sverige, Stockholm fattades. Kristian visste att han måste ha staden intagen innan vintern och i slutet på augusti blev han tristessen av att vänta på att de skulle svälta för överväldigande. Men av någon anledning öppnade Stockholmarna sig för diskussioner. Många olika berättelser återger olika faktorer till att förhandlingar tog vid. På något sätt övertygades i alla fall Stockholm att ge Kristian II fullständig makt i Sverige.
Dagen innan blodbadet
Mycket hände dagen innan blodbadet. Denna dag har stor betydelse för blodbadet och är uppskakande. Mitt under festligheterna efter kröningen samlade Kristian II alla i en sal på slottet. Gustav Trolle lade då fram klagomål på den avlidne Sten Sture d.y. och ett antal Sturetrogna personer. Med kättaranklagelser å hela kyrkans vägnar kräver han skadestånd.

Allt folk blev efter framläggandet av kättaranklagelsen tillbakakallade till slottet dagen efter för att ha ett nytt möte. Det är då det s.k. Aktstycket skrivs. Detta kommer att få stor betydelse för vem som ska beskyllas för blodbadet. Historikerna är inte ens säkra på att det fastslogs före blodbadet, och om det inte gjorde det kan Kristian II ha ändrat historian efter behov.

Blodbad

Torsdagen den 8 november 1520 skedde det. Med grundbudskapet att rädda den svenska allmogen och Sverige från bannlysning av påven avrättades knappt 100 personer i Stockholm. Vissa fick privilegiet att avrättas med svärd, andra fick ta yxan. Den träffade inte lika klart eller med samma precision som svärdet och kunde utgöra enorma smärtor för offret. Uppskattningsvis avrättades drygt 80 personer, varav 10 var adelsmän och 32 var borgare. För att beskriva vilka som avrättades räcker det med att säga: Sturarnas anhängare.

Skuld

Vad vi måste fråga oss är om Kristian II är till själv att skylla för blodbadet och om det var ett planerat dåd eller bara stundens ingivelse. Var klagomålen framförda av Gustav Trolle enbart från honom eller hade Kristian ett finger med i leken? Det skulle helt klart se bättre ut för Kristian om det inte framstod som planerat. Och om han inte kan belastas för hela händelsen finns det tre personer som utan tvivel klassas som medskyldiga; svenska ärkebiskopen Gustav Trolle, danske biskopen Jens Andersen och Didrik Slagheck, sekreterare till Kristian II.

Efter blodbadet skickade Kristian II direkt ett brev till påven där han upprättar att en krutkonspiration att spränga kungen i luften upptäcktes. Denna skiljer sig dramatiskt från den riktiga. Det är sådana här aktioner som skapar misstänksamhet och ofta avslöjar folk. Påven fick meddelanden från flera håll om att historian inte gick till enligt Kristian II:s brev. Trots dessa försök att skylla ifrån sig är en konspiration hos Kristian II och Gustav Trolle oundviklig. Kristian planerade att skylla på sin sekreterare Didrik Slagheck, men lyckades inte.

Att Kristian var mån över att behålla det han erövrat kan inte avfärdas. Han hade vid flera tillfällen tömt statskassan för att föra krig mot och erövra Sverige. Han hade sett sin far och farfar komma precis dit han var nu och förlorat allt lika snabbt. Han måste ha v...