Resan som bara blev misslyckad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Idag var inte vilken dag som hälst, idag skulle jag till Gran Canaria med mina föräldrar, var helt nervös för jag har aldrig åkt flygplan innan, alla tankar som snurrade i mitt huvud gick inte att förklaras, men jag bet ihop och reste mig upp från min säng, käkade lite frukost och tog de lugnt. Nu hade klockan slagit 08.00 och det var dags att ge säg iväg, hela min familj tog med säg väskorna, och sedan var vi iväg till flygplatsen. Att köra bilen till flygplatsen tog ungefär 30minuter, närmare vi kom så jag flygplatsen, med snopen min tänkte jag ”så stort”,
Min mage började bli orolig, tänkte lite för mig själv, (flygplanet kanske störtar eller något går annat), jag kunde inte tänkte så, blev bara mer orolig då. Men ännu en gång bet jag igen och började gå sakta mot flygplatsen, något kändes inte rätt, ville inte säga något till min hamor eller far. Planet de planerats att åka 09.30 och klockan hade hunnit bli det nu. Vi fick gå på planet och sätta oss bekvämt, min mor sa de här kommer gå bra min son. Jag bara nickade och sa jaja. Rätt som de var började planet röra på säg snabbare och snabbare, sen kände jag att den började lyfta. Resan tid skulle ta 5timmar. Jag hade inte så mycket att göra på planet så jag bara satt och såg film. Efter 1 timme i luften började jag slappna av, plötsligt såg jag personalen stressa och helt oroliga jag började bli orolig, planet började skaka, kaptenen sa att vi skulle sätt på bältena, där visste jag att vi kommer att störta. Planet tappade kontrollen mer och mer, till sist såg jag på den ena vingen som höll på att rasa, hela min kropp kom i chock, nu kommer jag dö tänkte jag. Pank allt blev kaos, piloterna landade fint på gräs plätt på något öde ö. All folk sprang rakt ut som vildingar, chockade, rädda och osäkra. Min mor och far tog tag i min hand och hoppade ner från den uppblåsa madrassen. Vi försökte hitta på någon lösning men allt funkade ej som de ska, alla tankar snurrade runder i huvudet, de gick ej att förklara. Vi försökte allt, men vi lyckades inte med något. vi bestämde oss för att ta en utfärds runda, och se om de finns någon annan person i närheten. Vi gick i fler tals timmar men ingen syn på någon människa. Vi behöver mat sa min mor, jag svarade direkt ja. Vi letade och letade efter mat, ingen syn på mat. Våra magar kurrade och får energi blev lägre. Vi bestämde oss för att dra tillbaka var de andra var. Flera timmar vandrade vi tillbaka. Vi hoppades på att de hade någon mat kvar från flygplanet. Och som tur de hade de det. Vi åt oss mätta alla folk var oroliga, men vi tog tag i oss och började promenera runt ön. Kaptenerna försökte få igång planet så något flygplats kunde se var de var. Dom kämpade och gav inte upp. Vi andra gick en runda vi hittade frukter t.ex. bananer, apelsiner, citron, meloner vi blev rätt glada, nu kan vi klara oss ett bra tag till. Dagarna bara gick och gick, tiden kände vi inte av.
Vecka efter vecka men ingen syn på hjälp. Vi alla började tappa hoppet på någon räddning.
Vi började bygga upp hyddor av trä, vi gjorde upp eld och vi hittade djur på ön. Vi levde som hemlösa. Vi hade inte mycket annat val. vi försökte bygga upp ett litet samhälle på en öde ö som vi faktiskt lyckades göra, tänk att folk kan bygga så mycket när de ligger i underläge, att vi har sådan stark överlevnadskänsla och fysisk kapacitet. Jag gick en runda runt ön jag hittade någon väska, när jag kom närmare såg man en död människa där. Jag blev helt rädd och sprang tillbaka, jag sa till min mor och dom andra. Kaptenen bestämde säg för att sticka dit och kolla läget, han kom tillbaka med väskan och sa kolla jag har hittat en nödraket.
Vi sköt upp den och hoppades att någon skulle se. Vi väntade och väntade på hjälp ännu en gång. Men där såg vi äntligen en båt som körde för vi men dom såg inte oss. Men några dagar efter hände Något plötsligt, jag såg en båt komma närmare oss, räddning var på väg tänkte jag. Är det möjligt? Efter att den här tiden, och nu äntligen kommer det.
Ja så blev de dom kom och hämta oss alla, Vi åkta båt från öde ön till Mallorca, därifrån tog vi flyget till Sverige. Efter det tog polisen in oss på förhör ,median var över oss helt, samhället hade letat efter oss 3 månader, vi var dom 50som levde efter att planet störtat. Dom kallade oss ”överlevarna” i tidningen. Vi struntade i alla andra, vi var överlyckliga, äntligen var vi hemma i Sverige igen .
Dagarna var som innan, förutom att reportrarna var efter oss hela tiden. Skolan flöt på som vanligt, jag hade inte missat så mycket, var lite ovan på vanliga samhället igen. Ovanligt men jag trivdes hur bra som hälst på den ön, bättre än här, konstigt men sant. Min mor var överlycklig att hon hade fått komma hem.
Något roligt jag lärde mig på ön, var att slåss, konstigt nog har kaptenen varit en gammal boxare, han lärde mig försvara sig.
Vi har en stygging i vår skola som heter Robin, han är störts och farligast i skolan, han håller alltid på med alla, en dag höll Robin på men en tjej som jag gillade Sara. Jag sa ifrån till Robin sluta nu annars får du stryk. Robin bara skrattade och gick mot mig. Jag gjorde bara det jag lärde mig på ön och han låg på marken. Alla elever skrek och hoppade, jag hade slagit skolans största fiende. Sara kom fram till mig lite blygsa...