Astrid Lindgren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den fjortonde november 1907 i byn Näs som ligger i Vimmerby i Småland, föds Astrid Anna Emilia Ericsson. Hennes föräldrar hette Samuel August Ericsson och Hanna Ericsson (född Jonsson.)
Astrids första egna bok var ”Snövit Barnens julkalender”.

År 1924 börjar Astrid jobba på Wimmerby tidning, hon fick dock bara skriva mindre repotage.

År 1926 flyttar hon till Stockholm för att plugga stenografi och maskinskrivning på Bar-Lock.
Den fjärde December samma år föder hon sitt första barn, sonen Lars. Hon kunde inte ta hand om honom ensam så han fick bo hos en fosterfamilj i Köpenhamn ett tag.

Våren 1931 gifter sej Astrid Ericsson med sin kontorschef Sture Lindgren.
De flyttar in i en tvårumslägenhet tillsammans på Vulcanusgatan, då slutar Astrid jobba och blir hemmafru och närvarande mamma.

År 1933 publiceras flera julberättelser av Astrid Lindgren på tidningarna Landsbygdens jul och Stockholms-Tidningen.

Den 21 maj 1934 föds Astrids andra barn, dottern Karin.


När Astrids son Lars var 13 år fick han en skoluppgift att hålla föredrag om ungdomens revolt, hon hjälper sin son med skrivandet. När det sen var färdigt skickade hon in uppsatsen till Dagens Nyheter, där uppsatsen sen publiceras.

Artikeln såg ut ungefär såhär:
Ungdomens revolt

"Det är inte lätt att vara barn, läste jag i en tidning häromdagen, och jag häpnade, för det är ju inte varje dag man läser någonting i tidningarna som verkligen är sant. Det är en revolutionär som talar.

Det är inte lätt att vara barn, nej! Vad innebär det då – att vara barn. Det innebär att man måste lägga sig, stiga upp, klä på sig, äta mat, borsta tänderna och snyta sig, när det passar dom stora, inte när det passar en själv. Det innebär att man måste äta hårt bröd när man hellre skulle vilja ha limpa och att man utan att blinka måste störta ner i mjölkaffären efter en gaspolett, just som man slagit sig ner med Edgar T Lawrence. Det innebär vidare att man utan att blinka måste åhöra de mest personliga anmärkningar från envar vuxens sida beträffande ens utseende, hälsotillstånd, gångkläder och framtidsutsikter. Jag har ofta undrat vad som skulle hända om man började behandla dom stora på samma sätt.

Stora har en otrevlig benägenhet att komma med jämförelser. De talar gärna om sin egen barndom. Efter vad jag kan förstå har det i hela mänsklighetens historia aldrig funnits en sån samling begåvade och väluppfostrade ungar som då mamma och pappa växte upp. På den tiden var barnen verkligen rara. De hade aldrig varningar, utan överbetyg i alla ämnen, de borstade alltid själva sina skor och bäddade var dag sin säng, de tvättade varje morgon öron och hals i kallt vatten, och de tyckte om god och närande föda, företrädesvis kokt fisk och grönsaker. Att passa småsyskon var deras högsta lust, och blotta tanken på att i gengäld ta emot biopengar var dem enormt motbjudande. Kort sagt – deras barndom var en enda lång söndagsskoleberättelse. Det måste ha varit dom skalden tänkte på när han skrev det där: ''''Vi ana furstar, där barn vi blicke, men vuxna kungar, vi finna icke.''''

Mina barn, om jag får några, kommer i alla fall inte att få höra några söndagsskoleberättelser. När dom kommer hem på darrande ben med sina första varningar så skall jag säga: ''''Varen icke förfärade! Mellansvenskt rekord i fråga om varningar det har i alla fall fortfarande eran pappa.''''"

Lars Lindgren, DN 7 december 1939

ur "Astrid Lindgren – en levnadsteckning" av Margareta Strömstedt


1941
En vinterdag ligger Astrids dotter Karin sjuk i lunginflammation, och hon ber sin mamma att berätta om Pippi Långstrump. Och Astrid börjar berätta den ena befängda historien efter den andra om en stark flicka med röda flätor som bodde i en stor villa tillsammans med en häst och en apa.

År 1945 börjar Astrids böcker bli publicerade, och berättelserna om Pippi Långstrump blir upptäckta av bokförlaget Rabén & Sjögr...