Astrid Lindgren

14001 visningar
uppladdat: 2001-05-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1907
14 november föds Astrid Anna Emilia Ericsson på gården Näs, nära Vimmerby i Småland. Hon är det andra barnet till Samuel August Ericsson och hans hustru Hanna, född Jonsson. Barndomen var trygg och kärleksfull med många vuxna till hands. Föräldrarnas inbördes kärlek var livslång. Astrids far blev som trettonåring blixtkär när han mötte Hanna i Hult, som då bara var nio år.

17 år senare gifte de sig. Samuel August var nu bonde, och Hanna blev bondhustru fast hon hade velat utbilda sig till lärarinna.Den 27 juli 1906, året efter sitt bröllop, fick de sitt första barn Gunnar, och 1907 kom alltså första dottern, Astrid.

1911
Den 1 mars får Astrid en lillasyster, Samuel Augusts och Hannas tredje barn, Stina.
Astrid får sin första bok, Snövit Barnens julkalender.
"När jag var barn var det sällsynt med böcker, man fick ungefär en om året. Och den första boken som jag fick hette ´Snövit Barnens julkalender 1911´. Det var den lilla Snövit på omslaget av Jenny Nyström med svart långt hår och en liten röd mössa, och jag tyckte att det var nånting så underbart vackert. Och när man sen slog upp den så var det så underbara berättelser, tyckte i varje fall jag att det var. Jag hade den där boken och jag kunde den utantill till sist."

1914
Den 7 augusti börjar Astrid skolan i Vimmerby småskola.
Astrid var klädd i en smårutig klänning med håret virat i kringlor runt öronen. Hon hade mor i sällskap. Prästen förrättade inskrivningen. Han ropade upp namnen på nybörjarna som skulle svara ja och sedan gå fram och ställa sig i rad vid katedern.
Det hela måste ha tett sig ganska skräckinjagande – flera av barnen började snyfta. Ett par tvillingar både grät och kissade på sig. Astrid själv brast ut i hejdlös gråt när hennes namn ropades upp.
Hon kommer ihåg hur det kändes – och hur hastigt gråten försvann, när prästen tyckte att hon inte behövde stå i ledet och gråta utan kunde gå och sätta sig. Nä, det ville hon inte alls!

"Plötsligt försvann gråten", berättar hon. "Jag hade sprängt blyghetsvallen och nu ville jag minsann vara kvar med de andra. Jag ville absolut inte gå och sätta mej! Framför mej stod en söt svarthårig flicka i röd ylleklänning. Henne ville jag bli bekant med. Jag började peta lite försiktigt på henne, sen petade jag mer. Och ännu mer. Då vände hon sig hastigt om och gav mig en så ilsken och bestraffande blick att jag trodde jag skull sjunka genom golvet. Men så småningom blev vi bänkkamrater och bästa vänner. Hon hette Märta."


1915
Hela storfamiljen samlad en sommardag: husbonde och husmor, två pigor och en hjälpgumma, rättaren Pelle som var kusin till Samuel August och kom till Näs redan som 14-åring och togs omhand av Samuel Augusts mor. Här finns också "Kogubben" och ett av hans barn samt drängar och statare. Och tre av barnen Ericsson – Gunnar, Astrid och Stina. Ingegerd var ännu inte född.


1907
14 november föds Astrid Anna Emilia Ericsson på gården Näs, nära Vimmerby i Småland. Hon är det andra barnet till Samuel August Ericsson och hans hustru Hanna, född Jonsson.
Barndomen var trygg och kärleksfull med många vuxna till hands. Föräldrarnas inbördes kärlek var livslång. Astrids far blev som trettonåring blixtkär när han mötte Hanna i Hult, som då bara var nio år.


17 år senare gifte de sig. Samuel August var nu bonde, och Hanna blev bondhustru fast hon hade velat utbilda sig till lärarinna.
Den 27 juli 1906, året efter sitt bröllop, fick de sitt första barn Gunnar, och 1907 kom alltså första dottern, Astrid.


1911 Den 1 mars får Astrid en lillasyster, Samuel Augusts och Hannas tredje barn, Stina.
Astrid får sin första bok, Snövit Barnens julkalender.
"När jag var barn var det sällsynt med böcker, man fick ungefär en om året. Och den första boken som jag fick hette ´Snövit Barnens julkalender 1911´. Det var den lilla Snövit på omslaget av Jenny Nyström med svart långt hår och en liten röd mössa, och jag tyckte att det var nånting så underbart vackert. Och när man sen slog upp den så var det så underbara berättelser, tyckte i varje fall jag att det var. Jag hade den där boken och jag kunde den utantill till sist."


1914
Den 7 augusti börjar Astrid skolan i Vimmerby småskola.
Läs Astrids egen berättelse om första dagen i skolan.


1915
Hela storfamiljen samlad en sommardag: husbonde och husmor, två pigor och en hjälpgumma, rättaren Pelle som var kusin till Samuel August och kom till Näs redan som 14-åring och togs omhand av Samuel Augusts mor. Här finns också "Kogubben" och ett av hans barn samt drängar och statare. Och tre av barnen Ericsson – Gunnar, Astrid och Stina. Ingegerd var ännu inte född.


1916
Den 15 mars får Astrid ytterligare en lillasyster, Ingegerd.


1920
Plötsligt en dag för stor för att leka
"Jag minns hur fruktansvärt det var när man kom underfund med att man inte kunde leka längre. Jag minns det så tydligt. Prästens dotterdotter lekte vi alltid med när hon kom till Näs på ferierna. Men en sommardag när hon kom och vi skulle börja leka i vanlig ordning, så upptäckte vi plötsligt att vi inte kunde leka längre. Det gick bara inte. Det kändes fånigt och sorgligt, för vad skulle vi göra när vi inte kunde leka? Vi var väl tolv eller tretton då och då var barndomen slut."


1923
Astrid tar realexamen med goda betyg, hennes bästa ämne är svenska.
Ur Astrids realexamensuppsats:
"En sak som nunnorna använde mycket tid till, var handarbete. De broderade konstfärdiga altardukar, knypplade spetsar, sydde kläder och mycket annat. De voro otroligt skickliga och jag tror, att om nunnorna fått gifta sig, vilket inte var fallet, de skulle fått en härlig utstyrsel"


Nu över till hennes böcker:

I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen, som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när det var som roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.

En gång i tiden hade Pippi haft en pappa, som hon tyckte förfärligt mycket om, ja, hon hade förstås haft en mamma också, men det var länge sedan, så det kom inte ihåg alls. Mamman hade dött, när Pippi bara var en liten, liten unge, som låg i vaggan och skrek så förskräckligt, att ingen kunde vara i närheten. Pippi trodde, att hennes mamma nu satt uppe i himlen och kikade ner på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukade ofta vinka upp till henne och säja:
– Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!

Sin pappa hade Pippi inte glömt. Han var sjökapten och seglade på de stora haven, och Pippi hade seglat med honom på hans båt, ända tills pappa en gång under en storm blåste i sjön och försvann. Men Pippi var alldeles säker på att han en dag skulle komma tillbaka. Hon trodde inte alls, att han hade drunknat. Hon trodde, att han hade flutit i land på en ö, där det fanns fullt med negrer, och att hennes pappa hade blivit kung över alla negrerna och gick omkring med en gullkrona på huvudet hela dagarna.

Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn son har så fina föräldrar brukade Pippi säja så förnöjd. Och när min pappa bara får bygga sej en båt, så kommer han och hämtar mej, och då blir jag en negerprinsessa. Hej hopp, vad det ska bli livat!
Hennes pappa hade köpt det där gamla huset, som låg i trädgården för många år sedan. Han hade tänkt, att han skulle bo där med Pippi, när han blev så gammal att han inte orkade segla på haven längre.

Men så hände ju det där tråkiga med att han blåste i sjön, och medan Pippi väntade på att han skulle komma tillbaka, begav hon sig raka vägen hem till Villa Villekulla. Huset hette så. Det stod där möblerat och färdigt och väntade på henne. En vacker sommarkväll hade hon sagt adjö till alla matroserna på hennes pappas båt. De tyckte så mycket om Pippi, och Pippi tyckte så mycket dem.
– Adjö gossar, sa Pippi och kysste dem allihop på pannan i tur och ordning. Var inte ängsliga för mej. Jag klarar mej alltid!

Två saker tog hon med sig från båten. En liten apa som hette Herr Nilsson – den hade hon fått av sin pappa – och en stor kappsäck full med gullpengar. Matroserna stod vid relingen och tittade efter Pippi, så länge de kunde se henne. Hon gick stadigt utan att vända sig om med herr Nilsson på axeln och kappsäcken i näven.
– Ett märkvärdigt barn, sa en av matroserna och torkade en tår ur ögat, när Pippi försvann i fjärran.

Emil i Lönneberga hette en pojk som bodde i Lönneberga. Det var en liten vild och envis unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst det. När han inte skrek. Han hade runda, blå ögon och ett runt rödblommigt ansikte och ljust, ulligt hår. Alltihop såg snällt ut på något sätt, så man kunde tro att Emil var en riktig ängel. Men det skulle man inte bara inbilla sig.

Fem år var han och stark som en liten oxe, och han bodde på gården i Katthult i Lönneberga by i Småland. Och så talade han småländska, det lilla livet, fast det kunde han inte hjälpa. Det gör man i Småland. När han ville ha sin mössa, då sa han inte som du: "Jag vill ha min mössa." Han sa så här: "Jag vill ha mi mysse!" Hans "mysse", det var en sådan där skärmmössa med svart skärm och blå kulle, ganska ful. Den hade hans pappa köpt åt honom en gång när han for till stan. Emil blev glad åt mössan, och när han skulle gå och lägga sig om kvällen, så sa han: "Jag vill ha mi mysse!" Hans mamma tyckte inte att Emil skulle ha mössan med sig i sängen. Hon ville lägga den på hyllan i farstun, men då skrek Emil så det hördes över hela Lönneberga: "Jag vill ha mi mysse!"

Och Emil sov med mössan på sig varje natt i tre veckor. Det gick ju för all del. Fast det var ganska knöligt. Men huvudsaken var att Emil fick som han ville, det var han noga med. Framför allt fick det ju inte bli som hans mamma ville. En gång en jul försökte hon få Emil att äta stuvade skärbönor, eftersom det var så nyttigt med grönsaker, men Emil sa nej.
"Tänker du aldrig äta grönsaker", frågade hans mamma.
"Jo" sa Emil. "Riktiga grönsaker."

Och så gick han i all tysthet och satte sig bakom julgranen och började knapra på den. Men han tröttnade snart, för det stack i munnen.
Så där envis var Emil. Han ville bestämma över mamma och pappa och hela Katthult och helst över hela Lönneberga, men det gick inte Lönnebergaborna med på. "Det är synd om Svenssons i Katthult som har en sån illbatting till pojk", sa de. "Honom blir det aldrig nånting av."

Min bror, han heter Jonas och jag, jag heter Maria och vår lilla syster heter Lotta. Hon är bara lite mer än tre år, Lotta. Pappa säjer att innan det fanns några barn i huset, så var det alldeles lugnt. Men sedan blev det ett sånt väsen. Min bror, han föddes före mej. Och pappa säjer att det började skrälla i huset nästan genast så fort Jonas blev så stor att han kunde dunka med skallran i sängkanten, när pappa ville sova på söndagsmornana. Och sedan har Jonas skrällt mer och mer och mer. Så därför kallar pappa honom för Stor-skräll. Mej kallar han för Lill-skräll fast jag skräller inte så mycket som Jonas i alla fall. Ibland är jag tyst långa stunder.

Sedan fick vi ett barn till, det var Lotta. Henne kallar pappa för Lilla Skrållan, varför vet jag inte. Mamma kallar oss för Jonas och Maria och Lotta, som vi heter. Fast ibland kallar hon mej för Mia-Maria, och det gör Jonas och Lotta också. Vi bor i ett gult hus vid en liten gata som heter Krukmakargatan.
– Kanske det bodde krukmakare vid den här gatan förr i tiden, men nu för tiden bor här bara bråkmakare, säjer pappa. Jag tror vi tar och döper om gatan till Bråkmakargatan, säjer han.


Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig pappa, och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror. "Jag är inte alls nån vanlig Lillebror", säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker.

Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor.

Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästa aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv.

Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Och så - när motorn fått tillräcklig fart - så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och väldigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig att en byråchef med motor i ryggen.

En vacker dag kom Karlsson bara inflygande genom fönstret till Lillebror. Sedan satte han igång Lillebrors ångmaskin, för Karlsson är världens bäste ångmaskinsskötare. Karlsson är förresten bäst i allting, om man får tro honom själv. Lillebror tror honom, Lillebror tycker också att Karlsson är bäst i allting. Åtminstone är han världens bästa lekkamrat.

Jag är en vacker, genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, säger Karlsson.

Sex barn bor det i Bullerbyn. Lasse, Bosse och Lisa i Mellangården, Britta och Anna i Norrgården och Olle i Sörgården. Där bor förresten också Olles lilla syster Kerstin men hon är ju så liten än så hon räknas liksom inte när det ska lekas, tycker de.

Och leker det gör barnen i Bullerbyn. Nästan jämt. De går i skolan också förstås och skojar med fröken, de ligger på höskullen och hoppar i höet. De klättrar i berg och letar efter skatter, de rensar rovor och säljer körsbär. De dansar kring midsommarstången, de läser tidningen för farfar, de far på julkalas till moster Jenny och åker skridskor och trillar i sjön. Huvudsaken är att det händer något hela tiden och det gör det. "Jag tycker synd om alla som inte bor i Bullerbyn", säger Lisa.
Lisa är ett av barnen i Bullerbyn och hon är en flicka, det hörs förresten på namnet. Ibland säger hennes mamma "Du som är mammas stora flicka kan väl torka disken idag." Och ibland säger Lasse och Bosse "Inga småjänter får va med och leka indianer. Du är för liten." Så därför undrar hon om hon egentligen är stor eller liten. "När en del tycker att man är stor, och en del tycker att man är liten, så är man kanske alldeles precis lagom gammal", säger Lisa.
Lasse och Bosse, det är Lisas storebröder. Lasse är väldigt stark, och han kan springa mycket fortare än Lisa. Men hon kan springa lika fort som Bosse. Ibland, när Lasse och Bosse inte vill ha henne med, så håller Lasse fast henne, medan Bosse springer ett stycke, så han får försprång. Och sen släpper Lasse Lisa och springer ifrån henne så lätt som ingenting. Olle i Sörgården leker med Lasse och Bosse och han springer fort han också.

Lisa har ingen syster, det tycker hon är synd. Men i Norrgården, där bor det flickor. "En sån väldig tur att de inte är pojkar dom också!", säger Lisa. De heter Britta och Anna. Lisa tycker lika mycket om dom båda två. Kanske bara lite mer om Anna.

Lisas mamma säger att hon tror det heter "Bullerbyn" bara för att barnen i Bullerbyn bullrar så mycket. "Man kan inte begripa hur sex barn kan föra ett sånt oväsen", säger hon. Det låter som om de vore åtminstone tre gånger så många. Men Lisa tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är hon säker på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra som också. Britta och Anna och Lisa är åtminstone tysta ibland.

I det stora, röda huset nere vid ån, där bor Madicken. Där bor också mamma och pappa och lilla syster Elisabet och en svart pudel, som heter Sasso, och en kattunge, som heter Gosan. Och så Alva. Madicken och Elisabet bor i barnkammaren, Alva bor i jungfrukammaren, Sasso i en korg i farstun och Gosan framför köksspisen. Mamma bor i hela huset nästan, och det gör pappa också, utom när han är på tidningen och skriver, så att folk i stan ska få någonting att läsa.

Madicken heter egentligen Margareta. Men när hon var liten, kallade hon sig själv Madicken. Och fastän hon nu är stor, heter hon fortfarande så. Det är bara, när hon har ställt till någonting och behöver förmanas, som hon kallas Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta. Elisabet får heta Lisabet och behöver sällan förmaningar.

Men Madicken har så många befängda infall och tänker sig aldrig för...förrän efteråt. Då ångrar hon sig och är så ledsen. Hon vill så gärna vara snäll och lydig, därför är det synd att det ibland inte vill lyckas. "Den ungen får sina infall lika fort som en gris blinkar!, säjer Linus-Ida, och det är sant. Linus-Ida kommer om fredagarna och tvättar och skurar.

Lisabet hittar inte på fullt så mycket. Hon nöjer sig med att pilla in en ärta i näsan och andra liknande sysselsättningar. Junibacken Pims, det är Lisabet, det. I alla fall kallas hon så av farbror Nilsson. Hon följer Madicken i vått och torrt, och därför får hon också uppleva de mest oväntade saker. "Du är inte klok", säger Lisabet, en gång när Madicken lurade upp henne på vedbotaket.

Abbe Nilsson bor i huset bredvid och för honom bultar Madickens stora, lilla hjärta. Hon vill ge honom allt i världen. Han hittar på mycket galenskaper som tex. den gången han lurade Madicken till brygghuset där det spökade.

Visst slutar äventyren ibland med hjärnskakning. Men nog har Madicken och Lisabet en lycklig barndom i Junibacken, nog är det roligt att bo i det stora, röda huset nere vid ån.


Saltkråkan är en ö ytterst i havsbandet i Stockholms skärgård. Bortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel. Men på Saltkråkan bor det människor. Inte många. På sin höjd tjugo stycken. Det vill säga om vintern. Om sommaren kommer där sommargäster.

Och just en sådan sommargästfamilj ko...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Astrid Lindgren

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-05-19]   Astrid Lindgren
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=712 [2024-05-05]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×