Resan!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en solig vinter morgon i januari. Bianca satt i sitt rum och tänkte som vanligt. Hon tänkte på vilken tur det var att Linn hade flyttat hit en vecka innan skollovet började. Linn var precis som Bianca, hon älskade att sitta och grubbla på helt orimliga saker som att det var jättar som sov och inte berg eller att ormar egentligen är enorma grässtrån som fått liv. Andra i deras klass tyckte att de var konstiga men varken Bianca eller Linn brydde sig om deras blickar eller kommentarer. Det var egentligen bara en sak som skilde dem åt. Linn var en riktig sjusovare tvärtemot Bianca. Hon log när hon tittade ner på Linn som sov och snarkade högt.
”Hoppas att du inte väcker hela huset bara” tänkte Bianca. ”vad är det för mening med att sova bort hela dagen?? Jag kanske ska väcka henne…”
Men för att vara en god vän gick hon istället ner till köket och började laga lite frukost. När både Linn och Bianca ätit upp och klätt sig började Linn packa. Hon verkade väldigt stressad.
”Så… ” började Bianca lite trevande. ”vad ska du göra nu då?”
”Vet inte.” Svarade Linn. Men när hon såg Biancas vädjande blick tillade hon:
”Jag ska nog följa med mina föräldrar och handla mat.”
”Jaha, men kan du inte stanna hemma då?
”Varför skulle jag göra det?” Fräste Linn tillbaka. Det var inte meningen att låta så sur men hon kunde inte låta bli. Bianca hade tjatat hela jullovet om att få följa med henne hem.
”du behöver ju inte vara så sur!” Svarade Bianca förnärmat. ”Jag sa ju inte ens något.”
”Nej, kanske inte, men din blick sa allt!”
Efter vad som verkade vara en evighet i total tystandad gav Linn med sig och de begav sig hem till Linn.
Men precis när Bianca satt foten på det sista trappsteget hände något märkligt. Marken under Biancas fötter började snurra och allt blev kolsvart runtom kring henne. Det blev knäpptyst, det enda Bianca hörde var hennes egna hjärtslag.
Lika plötsligt som det börjat slutade det. Bianca damp förvånat ner på en snö betäckt gräsmatta med ett högt mörkbrunt staket runtomkring sig.
”Men var tog Linn vägen då? ”Tänkte hon för sig själv. ”Hon kan ju inte bara försvinna!”
När Bianca vände sig om för att se efter om Linn var bakom henne såg hon ett fallfärdigt gammalt hus. Inte helt olikt det hon precis hade varit på väg att gå in i. Hon gick längs det mörkbruna staketet för att se om det fanns någon grind eller om det stod någon utanför som hon kunde fråga var hon var. Men efter att hon gått två varv gav hon upp och bestämde sig för att knacka på dörren för att se om någon var hemma. Efter att hon stått och väntat i någon minut och väntat på att någon skulle öppna eller i alla fall på något ljud från huset. Men eftersom det inte hördes något och ingen öppnade, bestämde hon sig för att gå in i huset. Hon kom in i vad som liknade en hall. Den var mörk och dyster. Hon kunde inte se så mycket för att fönsterrutorna var så fasligt smutsiga att det bara kom in lite ljus. Bianca blev inte ens förvånad när det inte var någon lampa som tändes när hon tryckte på strömbrytaren.
”Jag hade nog rätt i att tro att huset stod tomt, vem skulle vilja bo i det här rucklet??” Mumlade hon surt för sig själv.
”Jag tycker då att det är väldigt trivsamt. Tycker inte du om det?” Frågade vad som lät som en gammal människas röst.
Bianca blev stel av rädsla, detta hade hon verkligen inte väntat sig!
”Oj, ursäkta. Det var inte meningen att klampa in här. Men det var så fasligt kallt där ute och huset såg så varmt ut.” Ursäktade Bianca sig när hon åter fått lugnet. Nu tände denna någon som talat innan ett ljus och höll upp det framför sitt ansikte. Nu kunde Bianca urskilja en mycket gammal människas ansikte i ljuset från lågan.
”Kallt? Där är det då inte kallt!”
”Nej, inte här men där ute är det!! Halvskrek Bianca för att gumman skulle höra.
”Men Bianca då! Du behöver inte skrika, det är inget fel på mina öron.”
”Nej då, det var inte så jag menade!” Ursäktade Bianca sig. ”Men vänta nu här! Hur kan du veta vad jag heter?” avbröt Bianca gumman precis när hon skulle ta till orda.
”Om vi nu tar en sak i taget så kan man säga att jag är en gammal vän till dig. Det är därför jag vet vad du heter.” Sa gumman med ett finurligt leende. ”För att besvara den första frågan så skulle du inte tro mig om jag säger det. Alltså är det bättre om du ser det med dina egna ögon.”
”Se vadå? Vad pratar du om” frågade en förvirrad Bianca.
”Har du redan glömt det? Du sa ju att det snöade men det gör det inte...” Sa gumman. ” Inte nu längre, titta själv!”
Bianca tittade noga på gumman men kunde inte se ett minsta tecken på ett leende. Då förmodade hon att gumman faktiskt var allvarlig. Därför öppnade hon dörren som hon stod bredvid på vid gavel. Bianca visste att hon hade rätt. Men medan hon stod där och log triumferande mot gumman kände hon hur luften som slog emot henne inte var kall och isig. Den var varm och skön, som om det var den varmaste sommar dag hon någonsin varit med om och inte bitande kallt som det hade varit precis innan. Bianca såg chockad ut och tappade helt hakan när hon såg den förut så snöbetäckta gräsmattan stod nu i blom.
”Men? Hur? Vad?” Stammade Bianca fram. ” hur gick det här till? Det snöade ju alldeles nyss!”
”Ja.” Suckade gumman. ” Jag är rädd för att det gjorde det.”
”varför låter du så ledsen över det? Det är ju jätte coolt!” Sa Bianca helt upprymd.
”Hmmmm…. Jag får nog ta och förklara det lite bättre. Men inte förrän du har fått te, och lite kakor tror jag nog att jag kan bjuda på.” Sade gumman och började gå mot en vägg. Det var i alla fall vad Bianca såg det som fram tills gumman nästan gåt in i den, då såg Bianca att det inte alls var en vägg utan en dörr. Bianca skyndade efter henne för att hon inte komma till något nytt ställe igen.
Det var inte förrän Bianca satt i det mörka och dystra köket med ett stort fat kakor framför sig och en rykande varm kopp te mellan händerna som gumman tog till orda igen.
”Som du förmodligen redan förstått så är jag alltså Linn.” Sade gumman som om det vore den mest självklaraste saken i världen. Inte förrän nu såg Bianca att gumman hade lika glada och pigga ögon som den Linn hon lärt känna.
”Nja.. Nu vet jag det i alla fall.” Sade Bianca.
”Jasså. Jaja, strunt i det du. Nu sa jag ta och berätta vad som hänt de senaste 150 åren. Det hela började två dagar efter det att jag träffat dig. Jag ska vara helt ärlig och säga dig att jag har ingen aning om varför jag började tänka så men jag började tänka på hur det skulle vara att förlora dig. Ja du, man var ung och korkad på den tiden.” Sade Linn och blickade bort mot ett fotografi på henne där hon såg ut att vara något år äldre än den Linn som Bianca kände. ”Jag började experimentera lite för att komma på något sätt att få ett, som jag kallar det, livselixir. Det tog ett tag, men till slut lyckades jag.”
Bianca höll på att sätta kakan som hon åt i halsen när hon hörde detta.
”Wow! Det är ju helt otroligt! Så då är jag odödlig nu??” frågade Bianca överlyckligt.
”Nej, inte än. Jag eller alltså Linn från din tid har inte gett dig livselixiret än. Men Hon är på god väg att bli klar med den.” Svarade Linn allvarsamt. ” Det var tur att jag fick hit dig innan dess. Men låt mig nu återgå till vad jag höll på att berätta om. Där stod jag alltså med ett livselixir i handen och bara en tanke i huvudet: Gör Bianca odödlig. Det var alltså det första jag såg till att göra så fort som möjligt. Efter som det fungerade så bra bestämde jag mig för att låta resten av omvärlden få det av det. Jag började göra en massproduktion av elixiret och hällde några liter i närmaste vattentorn och resten hällde jag rätt ner i alla hav, bäckar, floder, kanaler och sjöar jag kunde hitta. Det var säkert flera tusen liter jag hällde rakt ner i vattnet under de tio år som jag tillverkade elixiret dag ut och dag in. Under de 150 åren så har naturen gjort sin del av det hela, och jag tror faktiskt att någon trollkarl eller häxa har haft ett finger med i spelet också. Nu är alltså allt odödligt. Allt, allt, allt! Visst, det är ju bra att ingen behöver lämnas ensam kvar när någon dör men det jag inte tänkte på var att bakterierna också blir odödliga. Nu kan alltså ingen någonsin bli frisk! Eftersom inget dör fortsätter elden att spridas men husen står kvar för det har också blivit odödligt! Årstiderna är som du redan vet på sitt sätt inte heller dödliga.” Men när Linn såg Biancas oförstående blick lade hon snabbt till: ”Det slutar aldrig att vara vinter, men slutar inte heller att vara sommar. Så istället för att försvinna finns årstiderna alltid här, medan det är sommar och varmt här kan det vara kall och ruggig höst på andra sidan gatan. Förstår du vad jag menar?”
”Ja, jag tror det i alla fall.” Sa Bianca. ”Det var kanske så bra med det där odödlighets elixiret.
”Nej, inte precis… ” Svarade Linn. ”Du kanske förstår vad du ska göra med Linn nu då?”
”Va? Vad ska jag göra med henne?” Frågade Bianca osäkert. ” Ska jag förstöra elixiret eller vadå?”
”Nej. Det räcker inte med att bara förstöra det, för jag, eller alltså den Linn du känner, kommer bara att komma på ett nytt varje gång som du förstör det. Det finns bara en utväg på detta elände. Döden.”
”Va! Vad säger du?” Sade Bianca chockat. ”Hon är ju min vän! Jag kan inte bara gå och döda min enda vän på det där sättet!”
Det tog flera timmar för Linn att övertala Bianca att mörda henne. Den enda trösten Bianca fick var ju att Linn faktiskt redan levt ett, onaturligt långt, liv.
”Men vad händer med dig då?” Frågade Bianca osäkert.
”Jag kommer sakta men säkert att dö, precis som allt annat som överlevt på grund av att de fått i sig en del av elixiret.” Sade Linn som om det vore den själv klaraste saken i världen. ”Men du måste lova mig en sak innan du återvänder tillbaka till din tid. Du får aldrig berätta detta för någon endaste levande själ! Lovar du?”
”Klart att jag lovar det!” Svarade Bianca, men när hon såg Linns ansiskts uttryck lade hon till: ”På heder och samvete. Klart jag inte ska berätta det för någon. Om jag skulle gjort det skulle de tycka att jag är knäppare än de redan trodde och ta mig till närmsta mental sjukhus.”
Bianca tog en klunk av teet, som fortfarande var varmt, sedan frågade hon Linn hur hon skulle göra för att komma tillbaka till sin tid och hur hon skulle gå till väga när hon skulle döda Linn.
”Det är bara för dig att gå tillbaka till exakt samma ställe som du kom till, blunda och tänk undertiden på det exakta stället och den exakta tiden som du vill komma till. Då kommer du att komma dit på samma sätt som du kom hit. Efter som jag redan öppnat en tids portal mellan våra världar kan du komma hit och hälsa på mig sedan om du vill. Fast jag lever bara kvar här i någon dag till, när jag dör stängs denna portalen. Men det är klart, det går ju att öppna nya…” Svarade Linn
”Okej, skönt att veta att jag kommer att se dig igen. Om jag skulle vilja det.” Sade Bianca leende.
”Är du redo att åka tillbaka nu då?” Frågade Linn. Hon verkade väldigt angelägen om att få Bianca härifrån så fort som möjligt.
”Ja.” Svarade Bianca. Det kändes som hon glömt något viktigt, men hon hann inte stanna upp och tänka efter vad det var. Innan Bianca hann reagera hade Linn halvt puttat halvt dragit med sig Bianca ut i trädgården. Det hade börjat snöa.
”Så, kommer du ihåg vart du stod när du först kom hit?” Frågade Linn stressat.
”Ja… Där borta tror jag.” Sade Bianca och pekade bort mot ena änden av trädgården. Till sin förvåning upptäckte Bianca att det såg ut som om någon suttit där för inte så länge sedan.
”Det kan då inte ha varit jag som suttit där, jag kom ju för länge sedan! De borde ju ha snöat igen för länge sen.” tänkte Bianca tyst för sig själv. Men sade ingenting till Linn, hon verkade ha fullt upp med att få med sig Bianca till stället där hon pekat. När dom var framme sa Linn:
”Sådär ja, klarar du dig själv nu då?”
”Jodå… du kan gå in nu om du vill.” Svara Bianca. Hon ville inte vara själv i en främmande tid och försöka ta sig tillbaka till sin egen tid. Men hon tyckte att gumman som var så gammal inte skulle behöva stå ute i kylan så länge. Bianca blundade och försökte koncentrera sig på det hon skulle, men precis när hon var nära på att lyckas kom hon på att hon inte fått något svar på hur hon skulle gå till väga när hon skulle mörda Linn. Precis när hon öppnade sina ögon och skulle precis fråga Linn hur hon skulle göra när hon kände att någon drog henne neråt, mot jorden. Men det fanns inget där det var bara ett stort, svart och tyst hål. Innan hon riktigt reagerat på vad som hänt var hon tillbaka i sin egen tid.
Ti...