Min novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är min nittonde höst, jag har åkt iväg till en liten by i Småland för att studera litteratur. Jag har lämnat alla kompisar bakom mig och bestämt mig för att börja om på en ny kula. Inte för att mitt liv har varit dåligt, tvärt om, men det var bara inte sanningen.
Aldrig har de som försökt, lyckats med att få min uppmärksamhet som älskare, men lite visste jag att de snart kunde ta en överraskande vändning.

I det gamla bullriga tåget på vägen hem från dagens kurs ser jag honom stiga på tåget, med sina perfekt raka vita tänder, brunt lockigt hår och starkt gröna ögon som jag skulle kunna dränka mig i om och om igen.
Jag har sätt honom flera gånger nu, alltid på 15:33 tåget på onsdagar. Vi har sedan första gången vi sätts haft något, en liten blick här och ett leende där. Det blev tillslut höjdpunkten utav veckan, och jag började fixa till mig ordentligt på onsdagarna, ha på mig mina favorit plagg o.s.v. Jag fick honom inte ur mitt huvud, det var någonting speciellt med honom och hur han tittade på mig.

Det är tisdag kväll och jag ligger i min risiga IKEA säng som tog evigheter att montera ihop, omlindad av duntäcken ligger jag helt spänd inför morgondagen eftersom jag vet att vi kommer att få mötas igen. Vi har inte utbytt annat än blickar och små oskyldiga flörtar men mer kommer väl förhoppningsvis.
Nästa dag på tåget sätter han sig framför mig, på den slitna sittplatsen där bågon skrivit ''''Jävla bög'''' på. Jag tittat på honom och ler, som jag alltid gjorde. Våra blickar möts flera gånger, men mest tittar jag ut genom fönstret på allt vi passerar. Tror han i alla fall, i fönstret kan jag se en spegel bild utav honom, vilket är lite mer diskret än att bara sitta och stirra på honom hela tåg resan. Han sitter nergrävd i ett par psykologi böcker, men jag ser hur han kollar upp nu och då på mig och försöker skapa ögonkontakt. Jag kan inte låta bli att le när jag ser det.
Min hållplats kommer upp men jag vill egentligen inte stiga av.
- Hejdå. Trycker jag ur mig, medans jag tar upp min bruna väska ifrån det skitiga golvet.
Han kollar upp och ler helt underbart att de fick mig att pirra till i magen.
- Vi ses nästa vecka, svarade han.

Men nästa vecka såg jag honom inte, var var han?! Det var ytterst ensamt på tåget den dagen, jag satt bara och tittade ut genom fönstret på alla de gröna öppna fälten. Jag grubblade över de hela veckan. Jag kunde inte sluta tänka på honom, tillslut kunde jag inte alls koncentrera mig under lektionerna. Jag kände mig nästan lite psykopatisk när jag tänkte efter hur besatt jag hade blivit av honom. Jag började fundera på vad hans namn skulle kunna vara, vad heter en sådan ängel? Adrian... Han såg ut som en Adrian! Jag ville skriva det i hela mitt häfte, så som man gjorde när man var liten. Men jag vågade inte om någon skulle få syn på det.

Nästa efterlängtade onsdag kom och där var han, han hade påsar under ögonen och såg lite grå ut i ansiktet. Han hade antagligen bara varit sjuk förra veckan. Men tåget var smock fullt med gamla människor, säkert någon bokrea någonstans tänkte jag, så han blev tvungen att sitta snett framför mig med ryggen åt mitt håll.Jag kunde inte låta bli att titta på honom. Han hade en vanlig vit t-shit med svart tryck, en mörk grön munktröja, blåa slitna jeans och sina gråa converse som han alltid hade på sig. Han hade en väldigt vanlig och avslappnad stil - jag gillade den.
Undertiden jag beundrar min drömprins tittar han helt plötsligt bak, jag hinner inte vika undan blicken så ler istället mot honom, han ler tillbaka. Medan jag går mot dörrarna när min hållplats snart kommer börjar jag fundera över hans namn igen, Adrian passade inte så bra längre. När jag gick förbi honom kunde jag känna doften av hans parfym, säkert Hugo Boss.

De sju dagarna jag alltid behövde vänta för att se honom kändes längre än vanligt. Men jag måste ju prata med honom nån gång. Trots allt, jag ångrar häldre att jag pratar med honom, än att jag inte pratar med honom. Den här tystnaden mellan oss skulle ändå bara driva mig till vansinne.
Onsdagen kom, jag hade tagit på mig mina favoritbyxor ifrån Cheap Monday och en marin blå / mörk blå randig tjock tröja, som folk alltid på pekat passar så bra på mig med mitt blonda hår.
Det är tre stationer innan han ska stiga på, jag är så nervös att jag känner det ända ner i tårna. När stationen äntligen kommer ser jag han OCH fyra av hans kompisar stiga på. Det här gick ju inte, det var ju idag vi skulle prata!
Besviken och tanklös pallrar jag mig hem och tvingas vänta ännu en vecka.

Natten innan nästa onsdag vred jag och vände mig i sängen och tänkte att nu skulle då inget, absolut inget få komma ivägen för mig. Men jag var så spänd att jag inte kunde sova. Allt jag kunde tänka på förutom min högt tickande klocka var han, och vad jag skulle säga. Sista gången jag tittade på klockan var den runt fyra, och jag skulle upp vid sju.
I skolan kunde jag inte sluta gäspa och satt nästan och halv sov under lektionerna. Jag som normalt behövde ca10 timmars sömn för att känna mig utvilad.
Jag såg inte alls bra nog ut för att prata med honom idag, men jag kunde ju inte vänta en hel vecka till! När jag väl satt på tåget kände jag mig ännu mer sömnig och mina ögon blev bara tyngre.
Plötslit vaknar jag av att någon håller i min axel och skakar lätt på mig, vad möter jag inte om hans gröna vackra ögon.
- Oj, jag måste visst ha somnat, mumlade jag ur mig.
- Ja, det såg ut som det, han skrattade lite.
Jag log mot honom och tittade runt i tåget, vi är nästan helt ensamma. Och nu när vi hade börjat säga några ord till varandra slutade de inte att komma, det bara flödade på. Han hade bott här hela sitt liv, och hade precis flyttat in i en alldeles egen lägenhet med sin katt Pepsi. Han var otroligt rolig och fick mig att skratta mer än en gång!
Verkligheten slog till en sekund och jag upptäckte att min hållplats snart skulle komma upp, men jag ville inte gå nu när vi hade så trevligt. Utan att riktigt tänka, erbjöd jag honom att följa med hem till mig. Han tackade direkt ja.
Vi gick den lilla grus vägen hem till mig, och fortsatte att bjuda på oss själva. Det fanns något speciellt mellan oss utan tveka...