Spökhistoria

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon doppade pennan i bleckhornet, men det var inte bleck i det utan blod. Blod från hennes egen syster. Men hon var inte mördaren ty hennes syster var ett av många offer för förbannelsen.
– Förlåt. viskade hon, Förlåt, men det är för en ädel sak. Hon lade brevet i ett kuvert och lade i smycket hon hade runt halsen. En medaljong. Hon stoppade ner kuvertet i ett knyte och gick fram till fönstret. Hon tittade ner och viskade – Oh Gud ge mig styrka i denna stund och släppte knytet men det slog inte i marken. Det enda man kunde höra var ett barns skrik och hästens hovslag när den galopperade iväg med sin dyrbara last. Hon pustade ut. Hon hade hunnit precis i tid för nu bultade det på dörren. Hon vände sig om precis i tid för att se dörren sprängas av mörker. Hon kände hur hon sakta men säkert kvävdes till döds. Hennes sista tanke var: Vid allt dyrt och heligt i världen nu ska förbannelsen få sitt slut! Hon dog med ett leende på läpparna för hon hade lyckats med något som ingen annan från hennes familj någonsin klarat!



Vinden slet i håret på henne. Solen värmde i nacken och hon kände när hästens hovar slog i marken tadum tadum.
- Skynda dig din latmask! skrek hon.
- Skynda eller så äter jag upp alla honungskakor hemma!
- Det ska vi bli två om! fick hon till svar.
Hon tjöt till när han hoppade på henne så att ho trillade av hästen. Hon hoppade snabbt på honom och dom slutade inte busa förrän Kattelis sa
- Jonathan, tror du inte att dom är oroliga för oss?
- Vad menar du? fick hon till svar.
- Jo, jag menar att vi skulle vara hemma tidigt för att gå på dom där förskräckliga tvillingarnas, vad dom nu heter, födelsedagsfest.
- Visst fan!
- Jonathan!
- Förlåt, Kattis, men jag rår inte för det.
- Änkebaronessan skulle blekna om hon hörde dig, Jonathan!
- Oh, snälla Kattelis du får inte berätta för mor! du får inte!
- Knip din dumbom, jag ska inte säga något!
- Tack Kattelis jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dig!
- Tydligen inte särskilt bra men sitt upp nu så jag inte kommer först hem igen!
- Och det tror du skulle hända?



- Vart har ni varigt? Jag har varit så orolig! nästan skrek änkebaronessan, när dom kom inridande genom grinden på det stora godset.
- Förlåt oss mor. sa Jonathan skamset.
- Det kan inte hjälpas, ni ska till tvillingarna av Wildé.
- Måste vi? suckade Kattelis.
- Skulle vi inte kunna få vara hemma? bad Jonathan.
- Kommer absolut inte på fråga!
- Men, sa Jonathan
- Inga men, ni ska upp och byta om nu. Och Kattelis, försök att ta någon av dina finare klänningar.
- Okej!
- Men ingen gredelin!
- VA?! Men…
- Inga men, unga dam! Du får ta den kungsblå.
- Men det är ju släp på den och den är för urringad!
- Spelar det någon roll?
- Ja!
- Jag villa att du ska matcha Jonathan, det är allt, han ska ha sin kungsblå utstyrsel.
- Va?! Men mor, jag och Kattelis är sexton år, vi borde väl få klä oss själva?
- När ni lär er att klä er, ja! Så slutdiskuterat, marsch upp på era rum, era kläder är redan framlagda!
Barnen suckade och gick därifrån.
- Ibland gillar inte ens jag min mamma, viskade Jonathan på vägen upp.
- Exakt, fick han till svar innan dom skildes åt utanför Jonathans rum.
När Kattelis gick vidare hörde hon en röst viskande i korridoren:



” Äntligen den sista – jag har letat i sexton års tid och nu har jag äntligen funnit dig!”
Hon stannade upp men eftersom hon trodde att det bara var vinden så brydde hon sig inte mer.


- Oh! Vilket fint par ni blev! Jublade änkebaronnessan.
- Jätte fint, viskade Jonathan ironiskt.
- Knip käft om du inte vill ha en utskällning till!, viskade Kattelis till svar.
- Men Kattelis, du kan ju inte ha den där medaljongen på dig!
- Men Jag…
- Inga men, jag vet att det är det ende du har kvar av din mor, men du måste ta av den någon gång!
- Jag tar av den!
- Ja, när du badar.
Baronessan tog, trots Kattelis protester, av henne den och satte på henne ett annat.
- Så, nu måste ni gå vagnen väntar.
Kattelis var inte sen med att lyda ordern och hon stormade ut ur huset. Änkebaronessan grep tag i si sons arm.
- Vad ska jag göra för att förstå den här individen? röt hon.
- Ta det lugnt mor, Kattelis känner sig bara lite ensam ibland. Fick hon till svar.



Väl framme på festen blev de välkomnade av tvillingarna.
- Hej… sa Margaretha uttråkat.
- Hur står det till? svarade Jonathan i en bugning.
” Gud så tillgjort!” tänkte Kattelis ”Oh nej nu kommer Antonius! Jag finns inte jag finns inte!”
- Välkommen kära vän! sa han och kysste henne på handen.
- Antonius, sa Jonathan ock skakade hand med honom.
- Jaså Jonathan, du har fått den vackraste damen den här gången också, sa han.
- Kom Jonathan, jag vill dansa! sa Kattelis desperat.
- Okej okej, ursäkta mig Antonius.
- Javisst! Och Kattelis, jag skulle känna mig hedrad om du ville dansa hedersdansen med mig.
Det blev tyst ett tag.
- Ja, jag förstår om du inte vill.
”hoppas det du din klumpeduns!” tänkte Kattelis. ”Det ända du vill är att gå på nattfrieri och jag förstår om alla dina fest- och bords damer är desperata!!”
Jonathan knuffade henne i sidan,
- Kattelis gör inget dumt nu! Viskade Jonathan mellan sammanbitna tänder.
- Okej, svarade hon.
- Bra! sa Antonius, men den nuvarande dansen då?
- Jag, eh, skulle dansa med Jonathan, svarade hon och drog ut Jonathan på dansgolvet.
- Vad är det med dig Kattis? Frågade han.
- Vad? sa hon och försöker låta oberörd.
- Vadå vad? Kattis du förolämpade honom!
- Vad skulle jag göra? Han vill bra gå på nattfrieri med allt och alla, han är en slusk Jonathan! Röt hon.
- Ssch, kom, sa Jonathan för han hade märkt att alla börjat stirra på dem.
Han drog iväg henne från salen och in i en korridor. Han öppnade en av dörrarna och kikade in.
- Inga älskande par, sa han och tryckte in henne i rummet ock ner på sängen.
- Det är inte vi heller sa hon med ett leende på läparna.
Han lipade åt henne och fortsatte prata.
- Om du ska förolämpa honom gör det när bara jag hör!
- Oh Gud! Jonathan du börjar låta som din mor!
- Du har rätt, förlåt!
- Då så, ska vi utforska deras torn, det sägs att det spökar där!
- Kattis, vi är inga barn längre!
- Jag vet, men jag vill inte gå ut dit igen.
- Men stanna här då och kom när du är redo, okej?
Hon nickade och han lämnade rummet. Men han såg inte skuggan som sökte sig in under dörren. Han var också för långt borta för att höra hennes kvävda skrik. Men om han hade hört det hade han blivigt helt handlings förlamad av den smärta som fans i den.


- Var är Kattelis? Frågade Antonius
- Jag vet inte, sa Jonathan. Hon skulle ha varigt här nu.
- Var..
Plötsligt hördes ett isande skrik och alla gästerna vände sig om.
Där stod Kattelis. Hennes hud hade färgats vit, precis som hennes ögon. Hennes vinröda korkskruvslockar var svarta liksom hennes klänning. Hon försökte skrika men så fort hon öppnade munnen började hon hosta svart rök och tjära. Jonathan började gå mot henne men gick rakt in i en osynlig vägg.
- Dåre! Hördes en röst säga. Du ska inte försöka ändra det som är!
- Förbannelsen! Viskade Jonathan.
- Så du vet! Sa rösten
- Såklart, sa Jonathan
- Bra, då vet du att hon sk...