Sista träffen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi hade bestämt träff utanför restaurang Green Grove, för att fira ettårsjubileum.
Jag kom dit kvart i sju. Jag visste att jag skulle få vänta minst en halvtimme för hon är jämt sen.
Jag frös. Det var bara två grader och ja hade klätt mig alldeles för tunt. Jag började gå fram och tillbaka för att få upp värmen.
- Fan, var är hon tänkte jag. Klockan är ju kvart i åtta. Hon bor ju bara ett kvarter här ifrån. Jag går och möter henne.
Jag började gå. Efter ca fem minuter var jag framme vid hennes hus.
-konstigt, vems bil är det som står parkerad utanför hennes hus tänkte jag.
Jag började bli lite misstänksam. Jag gick runt huset och tittade in genom fönsterna. Plötsligt fick jag syn på henne och en okänd man! De stod och kysste varandra.
- Va fräck hon är, skita i mig och hålla på med honom.
Först blev jag rasande men efter en stund blev jag förtvivlad. Förlorar jag henne har jag inget kvar att leva för.
- Jag får ge henne en chans att förklara sig i morgon tänkte jag.
Morgonen där på vaknade jag vid fem tiden och jag var helt slut. Idag ska jag fråga henne. Hoppas hon har en bra förklaring.
Timmarna gick långsamt på jobbet men till sist var arbetsdagen slut.
På vägen hem gick jag förbi hennes hus.
Nu var jag framme, jag ringer på. Hon öppnar efter stund. Hon ser förvånad ut, men frågar ändå om jag vill komma in.
Jag sätter mig soffan, hon sätter sig mitt emot.
Jag studerar henne och tänker - så fin hon är.
Hon frågar vad jag vill, använder en kort ton mot mig. Jag går rakt på sak och frågar vem han är, varför ni kysstes hur hon kunde göra nått så här taskigt mot mig.
Först sitter hon bara tyst, ingen reaktion, hon verkar vara i något slags chock tillstånd. Till slut börjar hon berätta sanningen. Hon säger att hon älskar den andra mannen och att hon har viljat göra slut med mig länge men inte vågat. Sist ber hon mig att gå och att hon aldrig vill se mig mer.
När ja kommer ut på gatan känner jag mig tom inombords. Tårarna är på väg. Jag kämpar emot men när ja kommer hem lyckas jag inte längre. Tårarna strömmar ned för kinderna. Jag tycker synd om mig själv och jag tycker livet är hopplöst. – varför ska hon ha ett lyckligt liv och inte jag? Tänker jag.
Plötsligt får jag en idé. Jag ska hämnas. Jag går upp på vinden och börjar rota i en låda och till sist hittar jag det jag söker, en pistol med ett fullt magasin till. Jag stoppar in magasinet i pistolen och osäkrar vapnet. Nu är det dags!
Jag tar på mig ytterkläderna och börjar vandra bort mot hennes hus. När ja kommer fram ser jag den okända bilen igen. Jaså han är här igen tänker jag.
Jag går fram till ytterdörren, öppnar den försiktigt går in och stänger dörren bakom mig tyst.
Nu hör jag dem, de är i vardagsrummet. Jag går dit. De ligger o myser men när de får syn på mig drabbas de av panik.
Jag siktar på dem, säger åt dem att sätta sig upp. Rädslan lyser i ögonen på dem, de försöker övertala mig om att släppa vapnet. De lyckas inte.
Jag hånskrattar åt dem och säger åt dem att vara tysta.
Efter en stuns börjar jag prata utan att veta varför. Jag berättar hur sviken och förnedrad jag känner mig och hur roligt det är att bli dumpad på ett sånt här sätt.
Känns skönt att få prata av sig, att få ut allt man har inombords. När jag just bestämt mig för att låta dem gå gör mannen ett utfall mot mig, då händer det. PANG! Han sjunker ihop på golvet helt livlös. Hon börjar gråta och skrika, både i förfäran och i panik. Jag funderar på att skjuta henne också för all smärta hon orsakat mig, men jag kan inte för jag älskar henne för mycket!
Jag hör sirener. Det måsta vara grannen som har ringt polisen. Ljudet kommer närmare. Till slut är de framme. Snabbt...