Ögonen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Amanda bet förstrött på naglarna medan hon lyssnade på sin kompis Lisa, som berättade om någon äcklig gubbe. Hon orkade inte bry sig speciellt mycket, Lisa hetsade alltid upp sig på småsaker. Och så gjorde hon ju allt för att vara i centrum. Lisa lyckades faktiskt se ganska övertygande ut, nästan rädd. Amanda försökte att se intresserad ut och slutade gnaga på naglarna. Vad var hon för kompis som inte ens kunde lyssna när hennes bästa vän försökte berätta saker för henne? Skärpning! Amanda bad Lisa ta det igen.
”Jo men, såhär. Jag åker ju alltid 47an på morgonen. Och den senaste veckan har jag noterat en gubbe, som sitter och stirrar på mig. Och det är liksom inte.. som man kan stirra. Utan han är verkligen fokuserad på mig! Han slår inte ner blicken när jag möter hans ögon heller. Jag vet inte om det bara är jag som är mesig, men det är verkligen.. obehagligt! Det har liksom inte bekymrat mig tidigare. Men idag så hade han flyttat närmare mitt säte. Och det känns inte bra alls. Jag känner hans ögon bränna mig i nacken när jag går av bussen.”
Amanda delade inte Lisas oro alls. Det fanns knäppa gubbar överallt, och varför skulle just bussgubben vara farligare än någon annan? Amanda gav Lisa en kram och övertalade henne att inte bry sig om gubben. Vad skulle kunna hända på en allmän buss tidigt på morgonen? Ingenting! Tillsammans gick dom till matte-lektionen. Amanda skänkte inte gubben en tanke resten av dagen.

Följande morgon när Amanda kom till skolan, tio minuter för sent som vanligt, stod Lisa vid hennes skåp och väntade.
”Tja bruden! Varför står du här och hänger? Du kommer komma försent, tack var mig.” sa Amanda och gav Lisa en puss på kinden. När Lisa knappt reagerade blev Amanda förvirrad. Det var inte likt Lisa att vara nedstämd.
”Han satt där idag igen. Och stirrade. När jag gick av bussen, gjorde han det också. Jag vågar inte åka hem. Tänk om han står utanför skolan och väntar.” Lisa brast i gråt, och kastade sig i Amandas famn.
”Mamma och pappa tror mig inte! Dom säger att jag är paranoid och säger att jag måste sluta kolla på rysare. Dom fattar verkligen inte att jag är allvarlig! Jag kan inte sova för jag ser hans äckliga ögon framför mig i mörkret. Vad ska jag göra?” Amanda var handfallen. Vad skulle hon säga?
”Jag kan sova hos dig inatt, om det känns bättre då? Så åker vi tillsammans till skolan imorgon så får jag ta mig ett snack med slemmet.” Lisa log och torkade tårarna.
”Det blir bra..”

Tjejerna tillbringade kvällen i Lisas badrum, utrustade med ansiktsmasker och fotbad. Amanda och Lisa pratade länge om rädslor, fobier och andra obehagliga saker. Amanda var inte rädd av sig, men när Lisa berättade om bussgubben kändes det ganska kusligt. Tjejerna var ensamma hemma, och Lisas föräldrar skulle inte komma tillbaka förrän sent, så det var lite svårt att somna.
”Jag ska bara gå och kolla om ytterdörren är låst” sa Lisa och tassade iväg i den stora t-shirt som hon sov i. Amanda låg och myste under täcket då hon hörde ett skrik. Hon flög upp ur tältsängen och sprang till hallen. Lisa stod och höll krampaktigt i ett papper.
”Vad är det där, Lisa?” Amanda tog papperet ur sin kompis hand och läste den korta raden, om och om igen. Nu vet jag var du gömmer dig, tösen.
Amanda rev brevet i småbitar och lade armen om Lisa, och ledde in henne i sovrummet. Hon var uppenbart skakad, inte fullt oförståeligt.
”Strunta i det där. Nu sover vi. Jag går med dig till polisstationen imorgon.”
Det tog lång tid innan sömnen smög sig på den natten.
När väckarklockan ringde nästa morgon kändes det extra jobbigt att stiga upp ur sängen. Varken Amanda eller Lisa hade sovit mycket, så när Lisas mamma kvittrade i köket och lukten av kaffe spred sig i lägenheten tvingade de sig upp för att åka till skolan. Bussgubben syntes inte till på bussen den dagen. Inte resten utan månaden heller. Amanda och Lisa kom fram till att Lisa måste ha inbillat sig stirrandet. Brevet pratade dom inte om.

Amanda blev plötsligt magsjuk, helt oväntat och fick stanna hemma från skolan i en vecka. När hon kom tillbaka var ingenting som det varit. Rektorn bad att få prata med henne på sitt kontor, och Amanda gick dit.
”Jo, Amanda. Du har ju varit borta i ett par dagar nu. Det är så att igår rapporterades Lisa Samuelsson försvunnen av sin mamma och pappa. Jag tänkte att du, som hade så nära kontakt med henne, kanske visste någonting om det här? Polisen tror att de kommer hitta henne snart, men vet du någonting kan du alltid säga det.” Amanda satt som i chock. Lisa? Försvunnen? Hon var inte den typen av tjej som stack iväg ifall det var jobbigt. Någonting måste ha hänt henne. Med ens förstod hon. Bussgubben. Det måste vara han. Det måste det vara.
”Jag...har inte hört någonting…alls.. Jag… måste gå nu.” Amanda reste sig upp och rusade ut från rektorns kontor. Hon satte sig på skolgården, fiskade upp mobilen och knappade in numret till Lisas mamma. När hon svarade frågade Amanda ut henne, hur länge hade hon varit borta? Visste dom någonting? Lisas mamma bara grät, och Amanda tryckte bort samtalet. Hon tog första bästa buss hem och lade sig på sängen och grät.

Tre dagar senare ringde Lisas mamma Amanda. Polisen hade hittat Lisa, strypt i ett skogsområde. Sedan började Lisas mamma hulka och Amanda satt helt avdomnat. Hon visste inte hur det hade gått till, men plötsligt hade en vecka gått och ett kuvert damp ner i brevlådan. Det var en inbjudan till Lisa Samuelssons begravningsgudstjänst, en vecka senare. Amanda satte sig ner på hallgolvet och grät.
Dagarna innan begravningen var overkliga. Mamma hjälpte henne att beställa en fin bukett till jordfästningen. Klasskompisarna ringde och beklagade sorgen. Det var så overkligt. Deras Lisa, som alltid hade varit så glad. Amanda tackade och lade på. Polisen hade inga spår efter Lisas mördare, men Amanda visste precis vem som hade tagit livet av hennes bästa vän. Hon orkade inte vittna, hon visste att ingen skulle tro henne. De skulle bara le och trösta henne.
”Flickebarnet är väl chockat, låt henne vara…”

Begravningen ägde rum...