Älskade Peter

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vattnet över sjön ligger stilla. Ett ensamt fiskmåskri ekar över dalen. Det luktar regn. Kvinnan på den gröngråa bänken suckar. Hennes hår är vitt och hennes ögon sorgsna. Linjerna i hennes ansikte har grova drag av många olyckliga år. Inga barn har den stackars kvinnan, ingen man i sitt liv. Någonstans i hennes trötta ögon syns en glimt. En glimt av något som har varit, något som en gång fanns – en gammal kärlek.

Året var 1939. Kriget började dra ut över landet. Än så länge var det fridfullt i de små bygderna och kriget kändes inte riktigt närvarande. Magda tittade ut genom fönstret. Hon suckade.
”Aldrig ska han lära sig. Min dumma Peter, han kan inte komma in odräglig och full varje helg.”
Ändå kände hon någon sorts lättnad och hon log när han klampade in genom dörren.
”Ska du aldrig lära dig?” sa hon med ett brett leende på läpparna. Hon kunde inte hejda sig, hon var fortfarande lika ivrig över att ha honom hemma som hon var strax efter bröllopet ett år tidigare. Han log tillbaka.
”Min Magda, min älskade Magda!”
Han tog henne i sin famn och kysste henne. Allt kändes rätt. Den lilla stugan de bodde i var perfekt för bara dem två och hans jobb på fabriken verkade gå framåt.
Det var på fredagar arbetarna hade utekväll på byns lilla krog och Magda kände sig lika ensam varje gång. Hon kände sig också lika lycklig och lättad när han väl var hemma igen. Några barn var inte på tal om än. Även om deras föräldrar ständigt tjatade om barnbarn. De hade det bra som det var, tills den dagen kom.

Magda satt i det lilla köket och drack sitt morgonte när en hård knackning hördes från dörren. Hon gick för att öppna. Utanför stod två ståtliga soldater med perfekt hållning. De tog av sig sina soldatmössor och la dem under armen.
”Goddag frun!” sa den ena av männen.
”Vi letar efter din man Peter. Vet du var vi kan hitta honom?”
Magda tittade misstänksamt på dem.
”Han jobbar på fabriken.” svarade hon. ”Vågar jag fråga vad det gäller?”
”Jag är rädd att det endast gäller din man, frun. Du får fråga honom senare om han är villig att berätta.”
Magda började skruva på sig. ”Är det allvarligt?” frågade hon.
Männen svarade inte. De bugade sig djupt och gick sedan därifrån.
Den dagen kändes som en evighet för Magda. Hon vankade av och an i huset och kunde inte få någon ro. När kvällen slutligen kom kastade hon sig mot dörren när hon hörde den öppnas. Peter hade en bekymrad min i ansiktet.
”Vad gällde det?” frågade Magda oroligt.
Peter svarade inte utan höll om henne istället, länge. Han avbröt den långa tystnaden.
”Magda…” började han. Han harklade sig och försökte på nytt.
”Magda, soldaterna som var här, de kom till fabriken för att rekrytera alla män som kan stå på två ben. De vill att jag ska gå med i armén. Om jag vägrar skickar de mig till fängelset.”
”Men så kan dom inte göra! Du kan ju tacka nej, eller hur?” utbrast Magda.
”Hörde du inte vad jag sa?” svarade Peter. ”Jag hamnar i fängelset om jag vägrar!”
Magda blev mållös. Hon satte sig ner på stolen i hallen. Hon var vit i ansiktet. Peter hukade sig så att han kom i samma höjd som Magda.
”Titta på mig.” manade han. ”Jag kommer inte vara borta länge. Jag lovar dig! Men du måste skaffa ett jobb så att vi kan ha kvar huset.”
Magda svarade inte. Hon hade börjat skaka. Rykten hade spridits om att män från olika byar var tvungna att anmäla sig till armén, men Magda hade inte trott på dem. Ryktena sa att kriget hade blivit värre, att fler soldater behövdes. De sa att det var för allas bästa. På det viset kunde de bevara de vackra byarna i landet, kvinnor och barn skulle vara säkra. Magda undrade hur hon skulle känna sig säker om hennes man var ute på ett slagfält varenda dag. Hon tittade på Peter. Hans mjuka ansiktsdrag passade inte in hos en soldat. Peter har alltid varit den känsliga typen. Han kunde inte ha ihjäl någon, han kunde inte ens ha ihjäl en fågel.
”Hur ska du klara dig?” frågade hon.
”Hur kan du undkomma alla bomber och granater?”
”Jag klarar mig! Vem ska ta hand om dig sen om jag inte kommer? Det är klart jag klarar mig!” svarade han. En liten del av hans röst lät darrig och nervös. Magda lade inte märke till detta. Hon var för ängslig och orolig.
”När vill dom att du ska åka?” frågade hon.
”Imorgon, strax efter gryningen.” svarade han och tittade djupt i hennes ögon.
”Var inte orolig!”
De gick till sängs, men ingen av dem kunde få någon sömn. Natten kändes alldeles för kort för att slösas bort. När morgonen kom var de båda rödögda av tårar, men Peter visste att han var tvungen att ge sig av. Det blev ett långt farväl, trots det skulle det inte räcka långa vägar för att stilla sorgen i deras hjärtan. Peter lämnade den lilla stugan och blickade tillbaka på Magda endast en gång. Det skulle bli för smärtsamt att vända sig om två gånger.

Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Magda hade inte hört ett ord från sin älskade Peter. Nio månader hade passerat sedan dagen han åkte. Radion hade börjat sända nyheter från kriget varje dag nu. Magda satt alltid och lyssnade spänt. Hon hoppades på att de skulle säga att kriget var slut och att alla soldater skulle få återvända. Det sa de aldrig. Samtidigt kämpade hon på byns lilla syfabrik för att få ihop tillräckligt med pengar till hem och hushåll. Ibland blev soldater hemskickade på grund av för stora skador. Vissa hade förlorat både armar och ben. Det gjorde Magda ännu mer orolig. Visserligen var det glada nyheter för fruarna i byn som ville ha hem deras män, med eller utan armar. Det var bättre än att få nyheter från de vitklädda männen. De kunde dyka upp ibland, alltid allvarliga i ansiktet och med fruktansvärda nyheter. De var nämligen budbärare. Om någon hade omkommit i kriget skulle det rapporteras personligen till deras familjer. Detta var den största fruktan bland kvinnorna i byn. Vissa kunde till och med gömma sig när de såg deras olycksbebådande ansikten.
När två år hade passerat var de vitklädda männen där nästan varje dag. Sorg hade tagit över byn. Några kvinnor gifte om sig och flyttade, men de flesta stannade kvar och arbetade på syfabriken. Det var ett fåtal kvinnor kvar i byn som inte hade hört något om sina män, Magda tillhörde en av dem. Många försökte övertala henne att Peter var död, andra sa att han förmodligen hade flytt kriget och därför inte vågade komma hem igen. Magda vägrade tro på dessa spekulationer.
”Peter skulle aldrig kunna förråda någon och han är inte död!” talade hon om för dem. Kvinnorna bara skakade på huvudet. Magda började ta avstånd från de andra. Hon tyckte att de var elaka och avundsjuka. Hon slutade gå till jobbet och började sy kläder hemma istället. Lönen var inte desamma, men hon åt ju knappt något längre så det gjorde inget. Många köpte kläder av henne bara för att de tyckte synd om henne. ”Galna tanten” brukade de kalla henne. Efter fem år tog kriget äntligen slut. Ett par soldater återvände hem och Magda satt vid dörren varje dag för att invänta sin Peter. Hon var helt...