Orka

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Lukten sprider sig i lägenheten. Lukten som hon så väl känner igen. Lukten av alkohol. Nu vill Elin bara ut. Hon vill slippa se vinflaskorna. Hon vill slippa se mamma med ett vinglas i handen. Elin vill slippa se den vita mattan som har ingrodda fläckar, som om fläckarna varit där i flera år. Fläckar som aldrig kommer att försvinna. Elin vill slippa se mammas tomma blick med någons slags längtan. Slippa se allting. Hon vill bara bort. Bort, bort från detta hemska liv. Leva ett normalt liv. Elin springer ut ur den röda dörren som döljer det hemska liv hon lever.

Hon springer ut på den asfalterade vägen som går längs de röda radhusen. Hon tittar in genom ett fönster. Där sitter två brunhåriga pojkar och skrattar och äter smörgåsar. I nästa fönster ger en mamma en liten pojke ett kex. En pappa hjälper en flicka med läxorna. I nästa fönster ser hon en till normal familj. Och där är en till. Min mamma är så onormal, tänker Elin. Kan det inte vara den där pappan eller den där mamman som är alkoholist. Varför måste det just drabba mig? Elin känner klumpen växa i magen. Växa till en känsla som hon inte känner igen. En känsla som gnager. Det gör ont och känslan växer till magont. Allt blir suddigt. Skogen växer till en stor grön klump. Elin ramlar, ramlar på en sten och faller ner på den hårda asfalten. Det svider till på knäet och hennes kropp darrar till. Elin känner en hand om sin axel. Hon känner värmen från handen spridas i kroppen och hör en röst som viskar i hennes öra:
- Följ med mig in. Jag har nybakade bullar i ugnen.
Elin reser sig genast upp och tittar kritiskt på kvinnan. Kvinnan ler övertygande och hennes ljusblå ögon glittrar busigt. I hennes ansikte bildas tusentals rynkor. Kvinnans hår är gråspräckligt och frisyren är lika busig som hennes blick.
- Okej jag följer med, svarar Elin en aning osäkert. Men bara för att du har nybakade bullar! Och, vad heter du?
- Margareta Vikson. Men när vi ändå är där inne hos mig kan vi tvätta dina skrubbsår på knäna.
Elin och Margareta går mot ett av dem röda radhusen. Utanför Margaretas hus växer blommor i regnbågens färger. Det lyser inifrån huset. Blommiga gardiner hänger i fönstret. De stiger in i hallen som visar sig vara överbelamrad med kläder. Ett fiskespö står i ena hörnet. I det andra hörnet ligger en fisklåda.
- Vi kan tvätta såret först och sedan kan vi äta bullarna, säger Margareta och tittar omtänksamt på Elin. Inte ska du gå runt med såret sådär.
De går in i ett badrum med ett stort rymligt badkar. Handdukarna är ljusblå och handfatet har små blå blommor på kanterna som matchar kaklet. Elin känner att Margareta klappar henne på armen. Den plötsliga omtänksamheten gör att en tår försiktigt letar sig fram i Elins ansikte.
- Men gumman, vad är det som har hänt? frågar Margareta försiktigt.
- Inget, svarar Elin men tårarna avslöjar henne. Nu rinner de inte försiktigt ner utan de forsar fram. Jag måste hem… hem till mamma, snörvlar hon.
- Varför måste du det? Hon klarar väl sig själv, eller?
- Nej! Jag måste gå, genast. Annars kanske mamma… Elins röst tynar sakta bort.
- Jag följer med dig hem. Inte ska du behöva ta hand om din mamma. Det är hon som ska ta hand om dig, säger Margareta med stark röst. Kom nu! Bullarna får vi ta en annan dag.
- Nej, du får inte. Jag klarar mig själv, förtydligar hon. Jag måste bara gå hem till mamma, nu, på en gång, skriker hon. Helt, helt själv.
Elin brister samman och hennes kropp börjar skaka.
- Jag orkar inte med mamma. Hon bara dricker och dricker. Hon tänker inte alls på hur jag vill ha det. Inga kompisar får jag ta hem. Ingenting alls får jag tillbaka. Jag hatar henne, snyftar Elin fram.
- Vet du vad? undrar Margareta försiktigt. När jag var lika liten som du hade jag det också jobbigt hemma hos mig. Inte på samma sätt som du, men… pappa slog mamma. Jag hade det så jobbigt. Tänk dig att höra sin egen mamma gråta sig till sängs. Tänk dig att inte våga göra något fel för då slår din pappa dig. Eftersom jag var äldst av mina syskon var det jag som fick skydda dem. Ta hand om dem, hjälpa dem…
- Men, du är ju helt normal. Du är ju inte annorlunda nu!
- Nej det är jag inte. Och det är bara därför att jag vågade stå på mina egna ben. Det vill säga, ringa polisen. Jag hade så dåligt samvete för det men idag… Margareta kämpar för att återfå tonen. Idag är jag glad för det jag gjorde. Tänk om jag inte hade gjort det. Då hade jag suttit i en liten enslig stuga. Och jag hade inte haft mina vänner, ingenting.
- Men… du är inte som jag. Jag har inga kompisar att prata med. Jag har inga syskon. Den enda gången min mamma är normal är när vi har gäster. Om mamma på bra humör kan hon baka kakor i mängder. Chokladkakor, kakor med strössel eller med glasyr, vaniljkakor, pepparkakor och sådana med sylt på. Om mamma är på riktigt deppigt humör sitter hon och beställer saker från TV-shop och då har hon alltid vinflaskor bredvid sig. Efter det sover hon flera timmar. Hon bryr sig inte om mig.
Margareta tittar sig funderande omkring. Hur ska vi lösa det här? Beroendehem? Anonyma Alkoholister?
- Jag har en idé. Prata med din mamma och berätta hur du känner. Hon kans...