Säg sluta på frusen mark

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

~A.D.H.D, sprayfärgen målade betongväggen så vackert. Jag vet inte ens vad det står för.
Arg, dum, hatiskt, djävul. Äh, jag har ingen aning, men skolläkaren sa det till mig. Adhd.
Jag vet bara att alla hatar mig och jag hatar alla. Snön trillade ner på mitt tårfyllda ansikte. Jag lovade mig själv att aldrig mer döda.~

Elisabeth klev in genom dörrhallen. ”Hemma” ropade hon. ”Hej älskling, vi sitter och äter” ropade Robert tillbaka. Hon hängde av sig sin kappa och gick in köket. Pannkakslukten fyllde lägenheten. Hon gav sin man en puss på kinden och en klapp på Jims huvud. Nyheterna visade upp hemska bilder från ett terrordåd i Irak. ”Usch” sa Robert och tog en tugga till. En 18-årig pojke hade blivit mördad med kniv. Elisabeth satte sin pannkaka i halsen. ”Höj volymen.” Robert gjorde som hon sa. ”Peter, en kille på 18 år har blivit hittad i skogen. På väg hem från skolan blev han överfallen. Tecken på våld är självklart. Polisen vill inte ge några kommentarer men än så länge har de inga misstänkta.” Elisabeth sträckte sig över Robert och stängde av Tv:n. ”Jag förstår inte, just det där fallet jobbar jag med just nu. Hur har media fått tag i all den där informationen?” Hon sa det mer till sig själv än till resten av familjen. ”Ja, de är nästan lika snabba som polisen nu för tiden.” sa Robert. Det blev tyst, i vanliga fall hade Tv:n fyllt ut tystnaden men nu var den avstängd. Familjens relation till varandra kanske inte var lika bra som alla trodde. ”Tina, hur var det i skolan idag?” sa Elisabeth ”Bra, vi hade vikarie på engelskan” mumlade Tina. ”Det är verkligen en katastrof att ni aldrig har några fasta lärare i engelskan.” sa Robert. Att klaga på skolans problem var en bra undanflykt för att istället ta tag i sina egna problem.

Nästa dag på jobbet var det fler än Elisabeth själv som var upprörda hur media hade fått tag i all information. ”Hade inte vi bestämt att vi skulle vänta innan vi kontaktade media?” sa Leif på deras morgonmöte. ”Ingen vet hur de fick tag i all den där informationen.” sa Louise
”Vi fortsätter nu i alla fall. Vi är alltså ganska säkra på att vår mördare är ung. ”Elisabeth, hur många gånger höggs Peter?” frågade Leif
”Två hugg i lungan och ett hugg på hjärtat.” sa Elisabeth likgiltigt.
Det knackade på dörren och kille med rött hår och svarta glasögon kom in.
”Ja?” sa Leif högt. ”Hej, Fredrik, jag är ny här. Jag ville berätta att vi kan se ett tydligt mönster mellan Peter och den andra killen som mördats förra månaden.” Killen som hette Fredrik var tydligen nöjd med sig själv. De fyra personerna som jobbade med fallet hade redan anat ett samband. ”Jaha, vad är det för mönster?” sa Leif lite sarkastiskt. ”Ehm, jo, båda killarna hade svart sprayfärg i ögonen.” sa Fredrik. Leif blev nu intresserad, han nickade och tänkte efter. ”Okej, då söker vi en mördare som har svart sprayfärg och en vanlig Global kökskniv. ”Global kökskniv?” frågade Fredrik. ”Teknikerna hittade en sådan i närheten.” sa Eric. Fredrik nickade, stängde dörren och gick därifrån.

Dagen därpå fick gruppen reda på att den svarta sprayfärgen var utgående eftersom att den hade ett frätande ämne i sig. Elisabeth ringde runt och fick reda på att den sålts på affären Highlights i Stockholm. Elisabeth ringde upp affären. ”Highlights, Adam” sa en röst i andra änden. ”Hej, jag undrar hur gammal man måste vara för att få köpa er sprayfärg?” sa Elisabeth. ”Ja, vi har en åldergräns på 16 år, men när folk köper via Internet så kräver vi inte leg, så där har vi inte så mycket koll på de olika åldrarna. Du borde spana in vår hemsida faktiskt, jävligt schysst,” sa killen. Elisabeth tackade och klickade sig fram till Highlights hemsida. Mycket riktigt var det hur enkelt som helst att köpa sig färg, hur gammal man än vara. En otäck tanke spred sig i Elisabeths huvud att deras mördare kanske inte ens fyllt 16 år.

Klockan var halv sju och Elisabeth satt och drack sitt kaffe. Telefonen ringde. ”Ja; Elisabeth” svarade hon. ”Hej älskling, när kommer du hem?” Lät det i andra ändan. Det var Robert. ”Du har rätt, jag går nu, om fem minuter”, sa Elisabeth ”Bra, ses hemma, puss”. Robert la på. Elisabeth plockade ihop sina grejer och gick ut. Det var mörkt och hennes klackar sjönk ner i snön när hon gick. När hon kom hem var klockan redan 8. Hon drack ett glas vatten och tog fram ett knäckebröd. Hon bredde på med smör och la på några ostskivor. Gurkan var slut så hon tog de små tomaterna istället. ”Ska du bara äta en macka?” sa Robert till henne, Elisabeth nickade och drog ut lådan. ”Vart är kniven?” suckade hon. ”Ligger väl i diskmaskinen” sa Robert och knyckte på huvudet åt diskmaskinens håll. Elisabeth kikade in i diskmaskinen men kunde inte se den. Hon struntade i tomaterna och åt sitt knäckebröd med bara ost och smör på. ”Hej Tina, hur var det i skolan idag?” sa Elisabeth lite senare och gick in till Tinas rum. ”Bara bra”, sa Tina och tittade ner i skrivbordet. Elisabeth gick fram till skrivbordet. Tina ritade en kanin som hoppade upp och ner i en vattenpöl. Elisabeth strök undan Tinas hår och fick syn hennes spruckna läpp. ”Men älskling lilla, vad har hänt?” Tina sa ingenting, hon ryckte bara till när Elisabeth fingrar snuddade vid läppen. ”Är det de där killarna igen?” sa Elisabeth argt, Tina sa fortfarande ingenting, hon fortsatte bara att rita på sitt papper. Elisabeth gick ut ur rummet. ”Har du sett, killarna har varit på henne igen” sa hon och satte sig i soffan bredvid Robert. Robert nickade men hade ögonen fästa på tv-skärmen som visade den dagliga smörjan. ”Ska vi ringa till skolan?” frågade Elisabeth. ”Mm, men skolan gör ingenting.” sa Robert, fortfarande lika frånvarande. ”Nej, det har du rätt i”, sa Elisabeth och stirrade ut på snön som trillade ner på marken.

Nästa dag på morgon mötet var även den rödhåriga killen Fredrik med. Eric blängde surt på honom. ”Vi har alltså kollat upp vilka datorer som köpt sprayfärg från Highlights Internetbutik de två senaste veckorna. Det är omöjligt att hitta något intressant där, det handlar om ungefär 50 personer om dagen som handlar sprayfärg.” sa Louise. ”Fast någon sa till mig att man kan se vem som köpt vad” sa Fredrik. ”Ja, det stämmer, men det får vi inte reda på förrän i eftermiddag, det kan ta ett tag att rensa bort allt de oviktiga.” Dörren öppnades och en blond kille kom in och sa till Leif: ”En kropp till har hittats, det är värre den här gången.” Leif stelnade till. ”Elisabeth och Louise, kan ni åka, jag måste stanna här på kontoret, sa han pressat.” Elisabeth och Louise reste sig hastigt och följde efter den blonda killen.
”Varför åkte inte Leif tror du?” frågade Elisabeth när de satt i bilen. ”Antagligen för att Eric inte ska hoppa på Fredrik.” sa Louise. ”Ja, just det, men han har väl inget att vara arg för.”
”Nej, eller hur, fast den där Fredrik är smart.” sa Louise.
”Du menar att han hotar Erics plats?” frågade Elisabeth
”Jo, fast tycker inte du att Eric inte verkar vilja lösa det här fallet?”
”Misstänker du honom?” sa Elisabeth förvånat
”Jag vet inte”, sa Louise

~”För hellre någon annans hjärta än sitt eget. När det väl gäller luktar man hellre på bränt skinn än känner smärta. Även om folk pratar, det spelar ingen roll hur mycket de älskar varandra. Hellre någon annan än man själv, hellre se blod än känna blodet komma till munnen. Hellre höra ropen på hjälp sakta tyna bort än att vara den som skriker förgäves, egoegoego. Det kallas homo sapiens. För ingen kan älska så högt.
Hellre ditt hjärta än mitt.”
Jag är fortfarande arg. Jag måste göra något med mina händer. Jag kan inte lägga av. Jag vill se deras ögon be mig att förlåta. Jag kan inte förlåta.~

De tog inte mer än 15 minuter att köra dit. De stannade i en förort med betongväggar. Höghus skymde himlen och marken var asfalterad. ”De bor flyktingar i varenda lägenhet här, gissar jag på.” sa Elisabeth och tittade upp mot husen. ”Vi har inget val, vi blundar” sa Louise nedstämt
De gick längs en vägg då Elisabeth stannade och betraktade den. En svart kanin hoppade upp och ner i en vattenpöl. Hon hade sett den kaninen innan. ”Vad är det?” frågade Louise ”Inget” sa Elisabeth tveksamt och började gå igen. ”Du vet, alla klottrar här, de har inget annat att göra.” sa Louise. ”Jo, så är det kanske”, sa Elisabeth medan de gick fram mot brottsplatsen. Polisernas blåvita band var knutna i träpinnar som var nerstuckna i marken. Det fanns ingenting annat att knyta dem i. ”Hej, hur går det?” frågade Elisabeth och kröp under bandet. Louise följde efter. Liklukten nådde hennes näsa. Elisabeth stannade när hon fick se på kroppen. Killen kan inte ha varit äldre än 17. Han hade ljust hår och var ganska lång. Adidas skor med vita strumpor. Jeansen var blåa och instoppade i strumporna. Han hade en väst med ett Canada Goose märke på. Troligen fejk, ingen hade väl lust att betala tusen kronor för en väst i de här trakterna. Killens ansikte hade snitt i sig. Som om mördaren var arg och det inte räckte med att döda killen. På höger sida hade han ett djupt snitt från ögonbrynet ner mot hakan. På vänster sida han mördaren karvat ut en del av kinden med kniven. Tänderna kunde man skymta, röda av blodet. Runt omkring var snön inte längre vit. Killens t-shirt var i trasor. Även om Elisabeth inte hade sett de andra två kropparna så visste hon att de inte såg ut så här. Där hade mördaren huggit. Nu hade mördaren först huggit sen skurit.
Efter det åkte Elisabeth hem. Hon mådde illa och ville ta en dusch. Det var också precis det hon gjorde när hon kom hem. En timme gick och Elisabeth drog på sig träningsbyxor och hennes mammas gamla röda tröja. Hon kokade sig en kopp te och gick sedan in på Tinas rum. Kvar på skrivbordet låg teckningen med den hoppande kaninen. Elisabeth tittade på den. Så lik var den inte. Det fanns antagligen många som ritade kaniner. Elisabeth satte sig huk och drog ut den vita skrivbordslådan. Det var stökigt och massvis med papper fyllde lådan. En tejp och en sax, några sudd och en massa pennor, allt var en stor röra. Elisabeth hörde hur någon öppnade ytterdörren. Hon stänge snabbt men försiktigt lådan och reste sig upp. Hon gick med snabba steg till dörren. Tina släppte sin ryggsäck på golvet och tittade på henne. ”Vad gör du här?” frågade hon sin mamma och för första gången med en iskall klang i rösten. Hennes läpp var fortfarande sprucken och svullen. ”Jag skulle bara se på den där kaninen som du ritat. Vad gör du hemma så tidigt?” sa Elisabeth med händerna runt sin tekopp. ”Jag mår dåligt, jag gick hem.” sa Tina och gick in och la sig på sängen. ”Är det du som ritat den där kaninen?” frågade Elisabeth försiktigt. ”Ja, jag ritade av den” sa Tina. ”Ritade av från vad?” sa Elisabeth. ”Jag såg den på en vägg och jag ritade av den, jag tyckte att den var rolig. Det tycker jag inte längre, kan du gå nu?” sa Tina och vände sig in mot väggen. Elisabeth andades ut och gick ut ur rummet.

~Jag går hem genom skogen, jag är inte rädd längre. Alla vet att det är jag. Alla är rädda för mig nu. Klockan är inte mer än fem men det är redan mörkt. Lamporna lyser inte upp särskilt mycket. Jag ser en siluett sitta på bänken. Jag har sett en sådan siluett förut, sitta på samma bänk. Han reser sig upp och kommer mot mig. Nej, jag kan inte, jag gjorde det igår. Det måste få vänta ett tag. Annars kommer det blir en drog. En drog som jag redan är beroende av. ”Hallå, det är du, va?” säger han, rösten skakar. Jag ignorerar honom och tar tag i flaskan som ligger i min jackficka. ”Varför?” säger han och går vid min sida. ”Vad vill du?” säger jag och tittar ner i marken. Allt sker så snabbt, han drar i min arm och jag tappar flaskan. Han öppnar min jacka och kastar av mig den. ”Fan, du ska inte spela så tuff, du dödade min kompis. Du tar dig inte ur det här obetalt.” Jag kryper ihop och försöker samtidigt få tag i den lilla svarta flaska som nu ligger i snön. ”Sluta” säger jag lugnt. Han drar upp min tröja och knäpper upp mina jeans. Jag försöker putta bort honom. Plötsligt blir det hektiskt. ”Du mördade dem!” säger han, nästan skriker. ”De är idioter, de förstörde mitt liv. Precis som du, jag ska fan döda dig också” säger jag. I sekunden då han ska knäppa upp sina egna byxor puttar jag bort honom och når den svarta lilla flaskan och sprutar in i ögonen på honom, på ansiktet. Han trillar ner på marken och håller händerna för ansiktet. Han skriker och nu vet både han och jag att jag har makten. ”Helvete!” skriker han. ”Du vet att jag kommer döda dig, va?” säger jag i lugn ton, jag vet att om jag hade skrikit hade han inte varit lika rädd. ”Lägg av, de vet att jag är här!” Jag flinar. ”Jasså? Vad sa du till dem? Att nu sticker jag och våldtar en liten tjej?” Jag är arg, riktigt arg, men någonstans inuti mig så tycker jag om att prata med honom. Bara för att han vet att han ska dö. ”Du är fan inte klok,” säger han. ”Nä, men om det är det sista du vill säga så får du säga det, visst är jag lite snäll?” säger jag och jag böjer mig ner. Nu är det ...