Resan tillbaka till pappa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Efter att mamma och pappa bråkat varje kväll i åratal bestämde de sig för att skiljas. ”Det är det bästa för dig” övertygade de mig när jag satt där i den bruna soffan och snyftade. Jag kommer ihåg när jag vaknade morgonen därpå och pappa redan åkt. Mamma sa att det var det lättaste och att hans tåg gick tidigt på morgonen ¬¬- ”men han gick in och pussade på dig när du sov”.
Jag var nio år när det hände. Jag och mamma flyttade till en ny lägenhet där mitt rum var dubbelt så stort som mitt gamla, som ett ordentligt plåster på såret. Nya möbler ställdes in i mitt nymålade, lila rum med en blommig tapetbård som mamma direkt satte upp dagen efter flyttbilen var tillbakalämnad.
När Kent, mammas nya pojkvän, flyttade in när jag var 17 bestämde jag mig att leta rätt på pappa. Kent trodde att han kunde ersätta pappas plats som ingen fyllt på 8 år, som om det skulle gå hur lätt som helst. Men det som störde mig mest var att han kom och inkräktade på min roll som mammas enda ögonsten vilket gjorde mig galen! Det hjälpte inte heller att hon inte pratade om pappa och inte hade gjort det på flera år.
Jag började med alla gamla telefonkataloger som vi hade i hallen. För visst borde mamma veta hur hon skulle nå honom? När han inte fanns med i den ena efter den andra började jag tappa hoppet. Överallt stod bara nummer och namn på folk som jag aldrig hört talas om förut. Men där mellan de sista slitna bladen låg en knölig lapp instucken; Anton Strömberg 08-15 82 62. Stirrandes på lappen i min hand kunde jag knappt förstå att han fanns där framför mig, även om det bara var en lapp så hade han inte varit mer närvarande sen den morgonen när han var borta. För säkerhets skull kollade jag resten av lådorna för att inte missa något nyare nummer och jag hittade längst in i den nedre lådan en bunt brev med ett gummiband runtom. Breven hade mitt namn och min adress på dem. Det fanns ingen tvekan om att det var pappas handstil även om jag inte sett den på långe. Allt gick i slow motion. Frågorna gick runt i mitt huvud. När kom de här breven? Stämpeln bredvid frimärket på första brevet visade 1994 och sista 1999, alltså två år sen. Förvirringen var total. Varför hade mamma inte sagt något? Jag var på väg att sprätta första när jag avbröts av att telefonen ringde.
- Hej, det är Klara, svarade jag lika automatiskt som vanligt.
- Hej hjärtat, det är mamma. Jag är tvungen att jobba över ikväll med det sista avsnittet på boken, jag måste få det klart. Visst är det okej om du lagar mat själv?
- Jaa det går bra, sa jag tvärt när jag tittade ner på breven som låg i min hand. Jag gräver fram något ur frysen…
Det var då jag fick idén. Jag skulle kunna hinna med kvällståget till Stockholm om bara jag skyndade mig. För att få tag i hans adress knappade jag snabbt in hans namn i sökrutan på Internet och tryckte enter, kladdade ner adressen på ett papper lika fult som mamma gjort på den knöliga lappen, slängde ner breven i väskan och tog jackan i handen. Springandes mot tåget höll jag pengarna som jag hittat i mammas pengagömma i handen och väl framme kunde jag knappt få fram ett ljud ur mitt flåsande. Tanten i kassan tittade frågande på mig tills jag återfått andan.
- En biljett till Stockholm, ungdom.. flåsade jag och sträckte fram sedlarna.
Tio minuter efter att jag fått biljetten i handen satt jag på tåget, tomt stirrandes ut genom fönstret. Varför hade mamma gömt breven ifrån mig? Pappa hade skrivit till mig i fem år efter att han flyttade, varför slutade han? Tänk om han trodde att jag inte ville svara, att jag inte brydde mig!
Jag kom ihåg några månader innan pappa flyttade, då han tog med mig in till Stockholm dagen innan min födelsedag så att jag skulle peka ut vad jag önskade mig. Alla mina tjejkompisar i skolan var så avundsjuka dagen efter för att deras pappor aldrig hade tagit


ledigt bara för att få göra något sådant med dem, och inte heller kunnat välja ut den perfekta gula, lätta klänningen som gjorde att jag kände mig som en prinsessa just den dagen.
Plötsligt slog det mig; tänk om han har förändrats? Eller ännu värre, tänk om han inte känner igen mig!? Kanske har han till och med en ny familj?
Jag väcktes ur mina tankar av att en tjock tant med vitt hår satte sig mitt emot mig. Hon matchade sin blommönstrade kavaj med den tillhörande kjolen och en stark doft av parfym kom som en våg över mig. Det slog mig att jag fastnat med blicken på henne när hennes målade mun log mot mig.
- Vart ska du då, lilla vännen?
Chockad stammade jag ett hej tillbaka. Det kändes som om jag var påkommen och mina kinder stämde precis överens med mitt stora rosenröda armband som jag fingrade på under bordet. Kunde hon se hur nervös jag var? Egentligen hade jag inte alls tänkt igenom det här, allt hände så fort. Vad skulle mamma säga när hon kom hem och jag inte var där? Skulle hon ens förstå varför jag satt här på väg mot pappa? Genast kändes idén inte lika övertygande som innan. Även om breven fortfarande störde mig så hade hon ändå varit där för mig, jag kunde inte låta bli att försvara henne från mig själv.
- Eh, jag ska hälsa på någon, fortsatte jag. Du kanske förresten kan hjälpa mig med adressen..?
När jag kom av tåget som kändes som om det tagit en evighet så följde jag med tanten ut ur Centralstationen innan vi sa hejdå och jag tackade för hennes hjälp. Som tur var hade jag fått veta att pappas lägenhet bara låg några få kvarter från stationen. Himlen hade tagit sig an en djupare blå färg medan det orangea ljuset låg kring byggnadernas kanter i horisonten. Med beskrivningen framför mig på papperet gick jag med skakiga ben mot trappuppgången och innan jag visste ordet av det så stod jag utanför hans dörr. Allt var så overkligt. Även om jag hade försökt intala mig detta ögonblick så kunde jag inte riktigt fatta vad som höll på att hända. När jag stod där och tittade förskräckt på den bruna trädörren med det obligatoriska brevinkastet var jag just på väg att vända ryggen och gå därifrån när dörren öppnades. Jag slutade andas. Där stod en man med en soppåse i handen och samma snälla ögon som jag så väl kommer ihåg tittade undrande på mig.
- Kan jag hjälpa dig? frågade han artigt.
Mina ögon tårades och jag försökte svälja. Jag vet inte om det var tårarna eller yrheten som vällt över mig men allt blev suddigt. Jag satte mig på huk för att återfå kontrollen och andades djupt för att få syre. Generat ställde jag mig upp igen och rättade till den vita tunikan som blivigt knölig. Just när jag tog sats för att försöka säga nått såg jag en tår rinna nerför hans gyllenbruna kind.
- Klara?
Jag svalde och tog satts igen för att svara men jag fick inte fram ett ljud. Min hals var alldeles torr och mitt hjärta bultade fort. Jag svalde igen och tog stöd av väggen för att inte vackla ti...