Mörkret har lagt sig. Himmelen är alldeles klar och kylan tränger in genom kroppen. Mina läppar skakar och andningen hörs allt tydligare. Värmen i andningen blir till ånga när den kommer ut i den svala luften. Jag värmer mina händer i min röda seglarjacka som vilar över den vänstra armen. Klockan är strax efter midnatt och jag går mot Parken. Jag vet att jag inte kommer in, jag har varken pengar eller rätt ålder, men det är inte det jag vill heller. Jag vill få tag på Helene och jag vet att hon jobbar där ikväll. Jag behöver prata med henne, det lovade jag. Jag passerar Folkets Hus som ligger på den ödelagda gågatan. Jag går över övergångsstället och kommer in på fortsättningen av gågatan, likt en allé av träd och hus. En bit framför mig går en man. Han är mörkhyad, har en mössa som döljer halva ansiktet och en svart eller möjligtvis mörkblå jacka. Han har slitna jeans med lite häng, så att man näst intill ser hans kalsonger. Hans vita, nya skor är de som syns mest, förutom den mörkbruna hunden som han håller i koppel i hans vänstra hand. Han ser mörk och dyster ut, liksom de flesta som jag mött. Det som skiljer honom från de andra, är att han visslar på en melodi som jag av någon omedveten anledning har en positiv relation till. När jag hör denna melodi kan jag inte låta bli att följa efter honom. Han går ju ändå åt det hållet som jag ska åt. När jag går bakom honom och lyssnar till melodin drömmer jag mig bort från verkligheten. Jag finns inte i nuet längre. Jag glömmer alla problem, allt som tynger mig. Och bara följer efter honom. Vi börjar närma oss parken, han går åt höger medan jag fortsätter rakt fram. Så känner jag hur någon hoppar på mig och tar tag runt munnen på mig. Men jag hinner få ur mig ett litet skrik. Jag ser Helene och försöker ropa på henne. Hon reagerar och tittar sig runt omkring. Jag försöker vinka åt henne med både mina armar och ben. Så lyckas jag få kontroll över min högra arm. Så jag får ett grepp om hans hand som trycker mot min mun, drar loss handen och får ut ett kort skrik: ”Helene, hjälp!” Hon hör mig, ser sig omkring igen tills hon ser mig och kommer springandes, allt vad hon har. Mannen som håller tag i mig börjar dra iväg på mig. Jag känner hur han släpper taget om mig med ena armen då jag försöker att fly, men hejdas när han plockar ut en pistol ur sin jackficka. Jag ser hur Helene stannar upp när mannen siktar sin pistol mot mitt huvud. ”Ett ord till någon och du bör säga adjö till denna lilla dam”, säger mannen med lite lägre röst, men så att Helene ändå kan höra. Jag ser rädslan i Helenes ögon och inser att detta händer på riktigt, att det inte är en inbillning. Mina knän skakar, dels pågrund av rädslan men även av kylan. Så känner jag hur han släpper handen om min mun och låter mig tala. ”Helene”, jag får inte ut något mer. Det står helt stilla, jag är bara helt choc...
