Charlotte Corday

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

” Jag har dödat en människa för att rädda hundratusen”

Det var en stilla och rofylld sommarmorgon. Naturen hade vaknat, men det hördes inte så mycket kvitter från fåglarna eller något sus från trädkronorna. Det var som de kände på sig att denna dag inte skulle bli som alla andra. En dag fylld av något oväntat och oroande. Staden var också väldigt tyst eftersom att nästan alla dess invånare sov djupt, insvept i en stilla morgondimma. Det ända som syntes och hördes i staden var en ung och vacker kvinna som med snabba steg gick över kullerstenarna. Stegen ekade mot stadsmurarna och hennes långa gestallt gav en spökliknande skugga. Dimman skingrade sig där hon gick och solen som med tiden började stiga mot himmelen lyste över henne och svepte in henne i ett guldglimmande skimmer. Hennes snabba steg styrde mot slottet där Marat bodde. Någon som såg henne trodde säkert att hon var en helt vanlig ung kvinna som var på väg till Marat i ett helt vanligt ärende. Men under de långa kjolarna döljde sig något vasst och blänkande. Hon gick in genom portarna och försvann. En stund senare hördes ett blodisande tjut från slottet. Där inne i ett badkar låg Marat med en kniv i bröstet och bredvid honom stod den unga och stolta kvinnan, Charlotte Corday.

Marie Anne Charlotte Corday d`Armont föddes den 27 juli 1768 i Saint-Saturnin-des-Ligneries. Sina första år levde hon med sin mamma och pappa och sina fyra syskon. Det var en lågadlig familj men ändå fattiga. Vid åtta års ålder flyttade hon till sin morbror som jobbade som präst. När Corday var 12 år flyttade hela familjen till Caen som ligger i nordvästra Frankrike. I samma veva som de flyttade dog Charlottes mamma. Det blev en mycket sorglig tid för systrarna Corday. Men de fick snart annat att tänka på, eftersom att de hade fått tillåtelse att studera på ett Kloster i Caen som hette Abbaye aux Dames. Där stannade hon i åtta år, alltså till 1789. Det var då den stora franska revolutionen bröt ut. Det var vid den tiden som kungen tvingades kalla in riksdagen och Bastiljen stormades. Charlotte trivdes i alla fall bra i klostret och visade ett häpnadsväckande intresse för att läsa. Hon läste mycket klassisk litteratur. Corday lärde sig också språk som latin och grekiska. Hennes praktiska lära var att göra finare handarbete, som till den största delen bestod av att hon lärde sig knyppla spetsar. Men det var trots allt ett kloster, så Charlotte Corday fick lära sig hur man på bästa sätt tar hand om fattiga och sjuka. Corday var en mycket snäll och hjälpsam flicka och hon var mycket omtyckt av klostrets föreståndarinna som behandlade henne som om Corday var hennes egen dotter. I klostret lärde Charlotte sig även att beundra sant hjältedåd. Hon började då själv bli sugen på att också gör något bra och betydande för landet. Hon var i alla fall med i en politisk förening som hette Jakobiner. Deras största fiende var Marat.
Vem var Marat egentligen?
Tillsammans med Maximilien de Robespierre var Jean-Paul Marat den person som var revolutionernas grymmaste person. Redan som barn var han aggressiv och lättretad. Men han hade lätt för språk, vilket han i framtiden fick nytta av. Eftersom att han hade läst medicin, började han jobba som läkare i London. När han återvände till Frankrike umgicks han i de förnämsta sällskapskretsarna. Men trots detta blev hans hat mot de mäktiga adelsmän, präster, författare, vetenskapsmän, (de så kallade Aristokratin) allt större. Marat hatade även Kungamakten. Så när Revolutionerna bröt ut kunde man säkert se ett stort leende på Marats läppar. När revolutionerna bröt ut tillhörde han vänstern. När Marat flyttade till Paris blev han redaktör på tidningen l´Ami du peuple (Folkets vän). Där slängde han ut sina politiska tankar. I tidningen kastade han också ut sin ilska mot de så kallade Aristokratin. Marat skrev bl.a. Detta i tidningen: ”Fem eller sexhundra avhuggna huvuden skulle kunna ge er lugn, frihet och lycka. En falsk humanitet låser era armar och håller tillbaka ert slag; därför kommer miljoner av era bröder mista sina liv.” Eftersom att Marat hade gjort ett hårt angrepp mot Aristokratin i tidningen Folkets vän och sina aggressiva tal emot dem, blev han mycket populär i Paris och han fick mycket makt. Marat var visserligen känd när han levde men han blev ännu mera känd efter att han dog. Marat dog den 13 juli 1793, mördad av Charlotte Corday. I och med att han blev mördad ansågs han som hjälte och blev en martyr för revolutionens sak. Därför bytte 21 franska städer namn som de sedan uppkallade efter honom. Men under tidens gång förlorade Marat sin ”hjältegloria” och idag finns det inga städer som heter Marat.





När Charlotte Corday hade blivit tillräckligt stor för att lämna klostret hade hon ingen lust. Därför började hon arbeta på klostrets kontor. Framtiden som en kvinna i hennes läge, skulle var skrikande barn och en bestämmande man. Det lockade inte Corday något vidare. Hon var en självständig, stark och modig kvinna och hon tyckte mera om klostrets ordningsregler. Men trots att kärleken och äktenskapet inte lockade henne, träffade hon Èmeric och hon blev vid första ögonkastet förälskad i honom och han lika så i henne. Han var en ung kapten på en båt och han var en mycket stiliga och vacker man. Charlotte Corday och Èmeric var lika på många sätt, båda var av adelssläckt men ändå utfattiga. Båda två var också intresserade av politik, men här hade de olika åsikter och tänkte olika om de politiska frågorna. Corday var intresserad av revolutionernas nya idéer och tycke att hans idéer var lite ”gammalmodiga”.
Hösten 1789 förlovade de sig.
Revolutionerna kröp närmare mot Corday och hon fick på nära håll skåda den. Bönderna greps med våld, plundringen av slott och herrgårdar ökade och det var ett allmänt kaos. Protestanterna gjorde anfall mot katolikerna för att hämnas på vad de tidigare hade gjort. Men allt detta tycktes inte oroa henne så mycket. Hennes bekymmer hann i kapp henne när revolutionerna angrepp kyrkan och religionen. Kyrkans större lantegendom tog staten beslag på. Församlingen skulle välja ut prästerna och belönas av staten, och de skulle dessutom svära trohetsed till Frankrikes nya lagar. Charlotte Corday var en kvinna som tyckte att frihet var mycket viktigt och därför blev hon arg när folkets skulle bli tvingade att svära trohetsed. En lag upphävde klostren. Hon kände stor sorg men gav inte upp alla sina idéer om friheten.
Corday skulle få möta ännu mera sorg när hon en dag förre bröllopet kom i konflikt med hennes blivande man Èmeric. Han ville att de skulle fly utomlands, till Tyskland, Österrike eller så. Corday blev mycket arg och vägrade tvärt. Hon älskade honom men hon älskade också sitt land och att fly utomlands var det sista hon ville. Så hon förlorade då sin man. Det kändes extratungt eftersom att hon dessutom hade förlorat sitt älskade kloster. Charlottes hat mot Marat växte med tiden och desto mer saker hon fick höra om honom desto argare blev hon. Charlotte Corday tyckte att Marat var ond, maktgalen och blodtörstig. Invånarna i Frankrike hade kämpat i fyra år för att revolutionen skulle avgå med segern. Men de kämpade ju faktiskt inte för att Marat skulle bli en envåldshärskare, en ny tyrann som bara längtade efter färskt blod…
Därför började Charlotte och några andra i Caen sätta upp en armé mot Marat. De var sju stycken frivilliga som ville ställe upp på en mycket viktig uppgift. Men Corday sade:
”Det räcker med en kvinnas hand”. Så hon begav sig iväg ensam för att utföra den viktiga uppgiften. – mörda tyrannen!
När hon kom in till honom låg han i ett badkar. Marat hade en besvärlig sjukdom som kunde lindras med ett varmt bad. Charlotte tog upp en kniv och stötte den i hjärtat på Marat samtidigt som hon sade: ”Dådet är utfört - monstret har dött”.
Corday greps omedelbart efter mordet och den 17 juli ställdes hon inför revolutionsdomstolen. Det var många som ville höra på och Åhörarsalen var liksom väntrummen och gatorna fullproppad av människor. Men Charlotte var inte rädd utan sade bara:
”Är det så märkvärdigt att beskåda en kvinna som har dödat för sitt land. Jag har dödat en man för att rädda hundratusen”

Himmelens portar hade öppnat sig och regnet stod som spön i backen. Vid backens krön syntes en kärra och i den satt en ung kvinna vid namn Charlotte Corday. Kärran rörde sig genom den täta folkmassan som antingen hyllade eller ropade skällsord åt henne. Men hennes vackra ansikte var slutet och lugnt och hon rörde inte en min fast hon var på väg till sin egen avrättning. När kärran närmade sig Place de Revolution slutade regnet genom ett trollslag att falla, de var naturens sista hyllning till Charlotte Corday. Hon steg ur kärran med den röda klänningen klistrad mot kroppen och ansiktet var stelt som en staty. Bödeln försökte skymma giljotinen med sin kropp. Men Corday sade stilla:
”Jag har aldrig sett den förut, så jag har rätt att vara nyfiken”
Det var det sista hon sade innan hon skulle få känna giljotinens vassa blad i nacken…



Avslutning.
När vi fick uppgiften om att skriva om något som hade med den Franska eller Amerikanska revolutionen att göra tyckte jag att uppgiften inte verkade vara så svår. Men efter att jag hade tittat vad man kunde välja att skriva om tyckte jag att uppgiften verkade allt annat än lätt! Det fanns inget som väckte minna intressen. Jag tittade i böcker, tryckte ut papper och la dem i en hög som snart växte sig likt en skyskrapa! Men plötsligen kom det upp en sida om Charlotte Corday. Ärligt talat blev jag helt fast i texten och det var nu ganska klart vad jag skulle skriva om och jag är mycket nöjd med vad jag valde! När man ska beskriva vad man tyckte om Charlotte Corday finns det nästan inga ord som räcker, men jag ska försöka! Jag tyckte att hon var en fruktansvärt modig och stark kvinna. Hon struntade hur det skulle gå för henne, hon offrade hela sin själ och sitt hjärta för Frankrike. Hon kämpade hela tiden och när hon mördade Marat visste hon nog att hon skulle åka fast, men ändå gjorde hon det. Så mycket betydde frankrike för henne att hon offrade sitt liv. Det är verkligen starkt gjort. Jag tycker att det är sant som alla böcker säjer att ”Charlotte Corday förtjänar hela universums beundran” Jag tyckte att det var bra att en kvinna var så politiskt engagerad och brydde sig så mycket om sitt land. Jag tyckte egentligen inte att det var så bra att hon mördade Marat eftersom, att mörda alltid är fel… men det kanske var de det lättast sätt att bli av med monstret.<...