Svart skinn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är en fin tidig morgon. Solens gassande strålar är ännu uthärdliga. Gatorna är nästan folktomma. Den fina atmosfären kommer dock snart att förstöras då ett gäng livsglada tonåringar och en hög poliser på ett dramatiskt sätt kommer att drabba samman. Efter den här dagen kommer stans befolkning aldrig kunna gå förbi just denna gata utan att tänka på det förfärliga som hänt. Poliser kommer att försöka mörklägga tragedin, utan att lyckas, och stadsborna kommer aldrig mer kunna titta på en polis utan att känna djup avsky. Den här dagen är så hemsk att några mammor för sista gången ser sina söner i livet.

Skrattande tittar han på sina glada och entusiastiska vänner. I flera månader har de planerat den här demonstrationen och klockan tolv idag kommer hundratals mörkhyade ungdomar demonstrera för sina rättigheter på torget. Massor av människor kommer vara där och titta på och några kanske väljer att gå med i demonstrationståget. Han och hans vänner har hjälpts åt att sätta upp flygblad om demonstrationen överallt i staden. Polisen kommer säkert också att vara där. När mörka ungdomar anordnar något, tar ofta polisen förgivet att hemgjorda bomber och vandalism är inblandat. Det är faktiskt hans rädsla för poliser som gjort att han till en början var tveksam till att vara med och demonstrera. Men det hade varit att svika vännerna och det skulle han aldrig göra.

Klockan närmar sig elva, snart ska demonstrationen börja, det är fortfarande mycket att förbereda. Alla ser väldigt spända ut, för många är detta den första riktiga demonstrationen. En del har fixat öl och sprit och några dricker ihärdigt för att nervositeten och tvekan ska släppa. Det är redan upprorisk stämning på torget, mest beroende av alkoholen. Han blir plötsligt orolig för att något ska gå fel, men han skakar bort sina tankar och går och tar en öl.

Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll alla börjar samtidigt gå i riktning mot centrum. På plakaten står, ”tryck inte ner oss”, ”vi är alla lika mycket värda” och andra fredliga citat och texter. Han börjar slappna av, det här kan bli riktigt kul. Ingen ser ut att vilja slåss och mellan ropen går demonstranterna i grupper och pratar och skrattar. Längs vägen står människor och tittar på demonstranterna som tågar förbi och ett par poliser går efter demonstrationståget. Han ser sin mamma stå på trottoaren och vinkar glatt, hon ler och vinkar tillbaka.

Deras rop ekar mellan husen. Lätt berusade, glada och taggade ringlar demonstrationen fram. Han vänder sig leende om och ser någon som plötsligt kastar en smällare mot ett hus. Plötsligt slår det slint i någons huvud, någon kastar plötsligt ännu en smällare, och en till. På bara ett par sekunder har lugnet byts till kaos. Han befinner sig i det främsta ledet och ser allt som sker i slowmotion, han ser allt ovanifrån som om han vore en fågel. Han vill springa sin väg men det är för sent att sticka nu. Poliser dyker upp från ingenstans och står nu runtomkring dem. Alla borde ta det lugnt, han vill säga det till gruppen, men ingenting mer än en krystning får han fram. Han vet inte om det hade hjälpt att han sagt något heller, i några andras ögon ser han förakt och hat, men i de flestas ögon ser han bara rädsla. Ända sedan de var små har de fått utstå andras fördomar. Nu är det polisen som tar första steget, de springer emot ungdomarna med vapnen höjda.

Han slår upp ögonen, runtomkring honom ligger flera människor, några skadade, några döda, hans vänner. Försiktigt rör han vid en väns panna, den är kall. Det är fortfarande kaos på gatan, m...