Novell -

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Drömmar & verklighet

”Den som slår sin far eller mor ska straffas med döden.” Det säger Andra Moseboken. Men vad ska man göra när sitt huvud är fastklämt mellan pistolmynning och den malätna väggen? Vad ska man göra när man ser döden stå i dörröppningen och vinkar åt en att komma? Vad ska man göra om man är åtta år och inte vill dö?

Peter kollade på klockan och ryckte till. Han hade varit på väg hem från skolan när han såg en svart katt på andra sidan vägen. Katten hade fastnat i en buske så Peter sprang över för att hjälpa honom. Peter älskar djur och hade snart funnit sin nya vän. Katten döptes till Lyckan, för katten hade haft sådan tur att få Peter till vän. De hade lekt i skogen när Peter plötsligt kom på tiden. Han hade lovat sin mamma att vara hemma fyra, nu var klockan halv fem och Peter sprang allt han kunde hemåt. Han rusade upp för de smutsiga trapporna i trapphuset, ramlade två gånger, men klev snabbt upp varje gång. Till slut stod Peter utanför den slitna dörren. Han vågade inte gå in. Vi det här laget skulle nog hans pappa ha kommit hem, och hans mamma skulle nog redan ha berättat att Peter var sen hem. Peter tänkte om han försökte öppna dörren tyst, smyga genom hallen för att sedan låsa in sig på rummet så skulle allt gå bra. Han gjorde ett försök. Men dörren gnisslade och golvet i hallen knakade. Peter hann inte ens stänga dörren innan hans pappa fått tag i honom. Han visste vad som skulle hända. Men Peter har lärt sig att stänga av alla sinnen. Han kan låsa in sig i ett mentalt rum, sitt gömställe. Gömstället ser ut som en stor skog med massor av djur som alla är vän med Peter. Där bor också Peters bästa vän, den talande hunden Tjabo. Han bor i en röd liten stuga i mitten av skogen. Peter älskar att vara där, men han vet också att det alltid tar slut. Han vaknade upp på sin madrass i sitt stökiga rum, medan salta floder forsar ner för hans små kinder.

Nästa dag när Peter gick hem från skolan fick han syn på Lyckan igen. Katten jamade och Peter vill så gärna gå dit, men han viste att han måste hem direkt. Han ropade till Lyckan att vara tyst och inte fresta honom, men jamandet fortsatte. Så Peter tog upp några stenar och börjar kasta dem över gatan. Han kastar inte på Lyckan, bara bredvid, hon får inte skadas. Till slut sprang katten iväg. Ensam kvar står Peter med en stor sten kvar i handen. Han skämdes, att skada djur var det värsta man kunde göra enligt Peter. Men han var också väldigt glad. Denna dag hade hans lärare gett honom mycket bra beröm för sin uppsats om hundar. Peters klass hade också fått sluta tidigare, vilket var ännu bättre. Nu fick han mer tid att umgås med sin mamma, ensam. Peter tyckte inte om sin pappa. Egentligen var det inte hans riktiga pappa, men Peters mamma ville att han skulle kalla honom det. Peter drömde ibland om sin riktiga pappa. De hade aldrig träffas, men Peter hoppades att de skulle få göra det någon dag.
Med ett skratt slängde Peter upp dörren och ropade på sin mamma. Men något var fel. Skrattet dog snabbt ut när han gick in i det sunkiga vardagsrummet. Där han trodde skulle se sin mamma ensam i morgonrock, en cigarett och kanske ett vinglas fann han nu en uppklädd, så uppkläd som en alkoholist kan vara, mamma med tre andra män, däribland sin styvpappa. Tystnaden lade sig som ett snötäcke över lägenheten. På vardagsrumsbordet såg Peter en väska med en stor silvrig klump i mitten och en massa gröna, röda och vita sladdar. Han tittade tillbaka till sin mamma. Men än en gång blev han förvånad, han såg inte längre den mamma som den som brukade skydda honom, utan ett monster med brinnande ögon. Peter kunde inte ens känna igen hennes vanligtvis skrovliga röst när hon frågade varför han var hemma så tidigt. Försynt svarade han medan han sakta backade bakåt ut i hallen. Det blev tyst igen och de vuxna utbytte konstiga blickar. Sedan bröt en hetsig diskussion. Peter hörde inte vad de pratade om, han ville inte höra, för han hade just fått syn på vad männen hade vid deras höfter, pistoler. Peter förstod snabbt att det inte var vanliga vattenpistoler. Han hade också sett på tv vad de riktiga kan göra så han tog ett hastigt beslut. Smidigt som en ballettdansös snurrade han runt och satte av mot dörren. Peter öppnade dörren och hann precis känna lukten av frihet när en stark hand greppade hans axel och slet honom bakåt. Med en hård duns landade han på ryggen. En utav männen försökte slänga sig över Peter i ett försök att hålla fast honom, men Peter var snabbare. Han rullade kvick undan och kom upp på fötter. I ögonvrån såg han hur sin pappa ställde sig i dörröppningen. Peter tog då till flykten mot sitt eget rum. Trots sin unga ålder på åtta på viste Peter att hans chans att överleva var mycket liten. Hans pappa har många gånger hotat Peter till döden, och nu skulle det ske. Peter hade först lite hopp att hans mamma för en gångs skull skulle stå upp för honom. Men då dök minnet av monstret med de brinnande ögonen och den lilla lågan av hopp blåstes ut. Flyktinstinkten var dock fortfarande stark. När Peter kom in i sitt rum slängde han sig under sängen. Kulorna från männens pistoler ven, men som ett mirakel missade alla. Dammråttorna och det förmultna trägolvet var inte lockande, men det var också hans enda, lilla, chans till överlevnad. Tankarna forsade som en vårflod genom Peters huvud när han låg där. Varför finns det en bomb på vardagsrumsbordet? Kommer de att döda mig? Var finns Lyckan nu? Kommer mamma att rädda mig? Varför jag?

Peter viste inte hur länge han hade legat där. Han gissade till tio minuter, minst. Nya frågor dök upp. Varför ligger jag fortfarande här? Tror de att jag är död? Varför är det så tyst? Han hade inte tänkt på det först, men sedan kom han på att det enda ljud han hörde var den lyckligt ovetande värld utanför. Peter vågade inte röra sig. Han andades tungt. Så tungt att dammråttorna började krypa sig närmare Peters ansikte. Då hördes röster igen. Det var hans föräldrars. Deras tonläge var en hetsig mix av ilska, rädsla och förtvivlan. Peter kunde inte riktigt höra vad de sa, men tydligen var de två andra männen döda och så trodde de även om Peter. ”Mer pengar till oss” tyckte han att pappan sa. Peter hade just fått ner sin puls när han insåg misstaget att gömma sig under sängen. Han var tvungen att nysa.

Nysningen fick Peter att rycka häftigt. Han gjorde allt för att hans föräldrar inte skulle höra honom. När nysningarna upphörde lyssnade han noga. Det var tyst i lägenheten. Peter började tro att nu var det kört, men då började föräldrarna prata igen. Denna gång mer sansat. Tårarna började brinna bakom ögonlockena, men Peter visste att han var tvungen att vara stark. Han skulle inte komma därifrån om han betedde sig som en liten bebis. Med ett djup andetag började Peter fundera ut en flyktväg.
Lägenheten ligger på femte våningen i ett klassiskt slumkvarter. Alla hus är bebodda av antingen ensamstående mammor med problembarn eller av drogmissbrukare/alkoholister. Men Peter har alltid sett sig själv som säregen jämfört med sina kvartergrannar. Han har alltid varit en mönsterelev, trots sin struliga familj. Alla hans lärare gillar honom och i skolan har han många vänner. Men Peters familj gör det svårt att ta hem kompisar och hans pappa tillåter honom inte att umgås med andra efter skolan. Peter tror att det är för att han är avundsjuk.
Försiktigt kravlade Peter ut under sängen, men inte helt. Bara tillräckligt för att få en god uppsyn över fönstret. Han visste att det var en dum idé. Det fanns visserligen en stor ek utanför fönstret, men hans chanser att hinna få upp sitt rostiga fönster innan hans föräldrar fick tag i honom var ganska liten. Peter trodde inte heller att han skulle våga hoppa, han är nämligen ganska höjdrädd. Istället vände Peter blicken mot sin dörr. Den var helt igendragen. Att försöka sig på en tjurrusning genom ytterdörren var en ännu sämre idé. Paniken började sakta stiga som kokande mjölk. Han kommer aldrig därifrån! Försiktigt kravlade han sig tillbaka under sängen. Han ville ge upp. I Peters huvud dök minnena från alla de åren han bott med sin mamma och sin styvpappa upp. De enda minnena han hade. En klump satte sig i halsen då bilderna med hat, rädsla och smärta blixtrade förbi ögat. Kraftlös lade han sig platt på mage med örat mot golvet. Sakta slöt Peter ögonen och försökte hitta Tjabo och hans lilla stuga. Men allt han såg var mörker. Ett stort svart mörker som började sluta sig omkring honom. Han sökte förtvivlat efter sin vän, men istället såg han ett litet ljus. Peter rörde sig sakta mot det. Han sträckte ut sin lilla hand. Utan förvarning drogs han snabbt bort. Han var tillbaka i rummet och andades tungt. Nu var det helt tyst i lägenheten. Man kunde till och med höra en knappnål falla i köket. Då fick han syn på den. En svart pistol som låg i mitten av rummet. Den hade säkerligen fallit ur en av de andra männens händer när de dog. Då tog Peter sin chans. I en hel rörelse tog han sig ut under sängen, greppade pistolen, sprang mot sin dörr, slet upp den med all kraft i världen och rusade mot ytterdörren för att den här gången komma mot friheten. Men hans chansning var misslyckad. Istället för att rusa mot dörren sprang han rakt in i sin styvpappas ölmage. Chockad slängdes han upp mot väggen med pistolmynningen mot sin panna och sin mamma vädjande vid hans högra sida. Pang! Ett skott i huvudet och Peters mamma föll ner i golvet. Han hörde sirener utanför men visste att det skulle ta en evighet innan de kom upp. Peter kände sig nu den ensammaste åttaåringen i hela världen.

Med en enkel rörelse kan han...