Ett vitt leende

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

– Men vad gör du, du kommer kladda ner hela din klänning! – sa mormor och viftade med händerna.
– Jo jag försöker mormor! – sa jag, och fastän jag egentligen såg hur den så skönt iskalla glassen höll på att hamna på mina händer, försökte jag att göra det bästa av situationen: nämligen äta upp översta lagret - chokladen.
Sommaren är den bästa tiden under hela året i Polen. Förutom julen då så klart, men det är en annan historia. Man vet alltid när sommaren är på plats; allting runtomkring en lever. Alla djuren njuter av vädret och solar pälsen varm, små barn leker ute med sina kompisar och kärlekspar finns överallt, de liksom ockuperar bänkarna. Så tänkte jag, fram tills den speciella dagen då jag träffade honom.

Jag stod utanför glasskiosken med min glass nu redan rinnandes över mina händer och min röda klänning. Mormor stod och viftade med händerna men det såg jag inte då, för jag såg hur han log mot mig. Samma kille som jag en minut senare köpte glass utav, han såg inte likadan ut. Nu när han log, såg han fantastiskt ut. Hans breda vita leende tog liksom jorden ifrån mina fötter och så som jag stod hamnade jag plötsligt på marken… Tyvärr var det inte så som jag beskrev, det var ju faktiskt grannarnas bruna kungspudel ”Sosso” som sprang rakt emellan mina ben så att kopplet snurrade något varv kring benen på mig och fick mig att ramla.
– Åh du barn! Jag sa ju till dig att vara försiktig, och vad blir det av det? Klänningen är helt förstörd… gud du barn!- nu var mormor riktigt irriterad på mig och ryckte raskt i mina kladdiga armar.
– Jag gjorde inte det här med meningen, det var faktiskt hunden som sprang mellan mina ben mormor!– Jag försökte försvara mig, men mormor har alltid rätt, alltså som vanligt gjorde hon den där ”grimasen” och vände på klacken.
– Hur gick det? Den där hunden är galen ska du veta, jag ska avliva den! Har försökt göra det 5 gånger nu men han har ju fler liv än en katt! – Vår kära granne hade alltid samma historia förberedd när en sådan händelse inträffar, hennes hund älskar att rymma och hon älskar hunden. Hon säger jämt att hon vill avliva den och har försökt men att hunden inte går att bli av med. (yeah right .) Att den liksom på något sätt alltid överlever ”avlivanden” och de ringer henne så att hon måste åka tillbaka för att hämta hunden från kliniken.
– Det gör inget fru Wisniewska, jag förstår. Det är en hund och det är inte så lätt att hålla reda på sådana. – sa jag snällt och försökte att avsluta samtalet, men kvinnan bara fortsatte att babbla om sin pudel.
– Jo, du förstår. Han är liksom helt otrolig den där. Jag höll fast i kopplet så hårt… - Hon pratade men jag var så fascinerad i killen med det vita leendet att jag egentligen inte lyssnade på vad hon hade att säga till mig. Plötsligt lade hon nog märke till att hennes lyssnare var totalt i en annan värld.
– Ja, ja. Då ska vi väl gå. – sade hon och lämnade mig äntligen ifred.
Jag stod där helt inborrad med båda ögonen i killen och jag vet egentligen inte vad jag tänkte på, men jag såg honom försvinna från disken och in bakom ’’endast privat’’ dörren.
Då vaknade jag till.
– Mormor vänta på mig! – ropade jag och sprang ikapp min mormor.

Dagen därpå var jag och mormor ute på markanden. Det var massvis med grönsaker som skulle köpas inför ett besök som skulle äga rum senare under dagen i mormors lilla vardagsrum, samt de traditionella samtalen som skulle delas. Rent ut sagt, skvaller. De äldre kvinnorna levde på skvallren, det var något slags foder för dem. De kunde mata sig med det endast under en kortare stund, för dagen därpå var de tvungna att få lite ”näring” igen för att hålla sig mätta. Så medan mormor stod och pratade det vanliga med sina väninnor gick jag runt och lyssnade på hur de äldre kvinnorna försökte övertala mig till att köpa deras absolut bästa morötter eller potatisen. Och då självklart skulle man krocka med den personen man absolut inte vill krocka med… Utan träffa då man är mest finklädd.
– Men oj förlåt mig! – sade han med det vita leendet och log stort. Vad gör han här på marknaden?!
– Nej, det är ingen fara jag är så klumpig. – jag gör verkligen mig själv till ett stort skämt! Tänktejag.
– Hur har det gått efter fallet utanför kiosken? Jag såg att du ramlade riktigt ordentligt. – kommer han ihåg mig från ’’sosso-incidentet?!’’
– Joda, det gick bra. Bara något blåmärke här eller där men det är bra.
– Förresten, Christian heter jag. Vad heter du?- Åh, vilket fint namn…!
– Gabriella, eller Gabi som jag egentligen föredrar.
– Trevligt att råkas, kanske nästa gång ses vi på riktigt, utan några krockar eller fall. Men förstå mig inte fel, det var trevligt att krocka med dig.
– Ja visst. – sa jag och fattade ingenting. Var han verkligen glad över att se mig här?
Helt otroligt!

När middagen skulle förberedas i slutet av dagen för gästerna, var mormor så klart i behov av glass.
– Gabi! Du måste gå iväg nu! Gästerna kommer och du sitter fortfarande framför det dumma fönstret och tänker på jag vet inte vad! – Ännu en gång, var mormor rejält irriterad på mig… Men det jag gjorde var ju så klart att jag tänkte på Christian. Han hade ett så fint namn, så fint leende, det påminner mig om sommarn och om allt vackert jag kan se utanför…
– Gabi!
– Ja, ja…

Redan från långt håll kunde jag se hans vita leende och det fina ansiktet han log med exakt varje muskel han hade i ansiktet, så otroligt…
– Hej där Gabriella, eller du föredrog ju Gabi så Gabi får det bli då, hej på dig!
– Hej hej, ja det är sant. Kan jag få två paket av päronsmak och vaniljsmak tack.
– Oj, är det fest hemma eller, vad ska du ha så mycket glass till?
– Mormors väninnor ska komma på middag, och då behövs det efterrätt. Gamla kvinnor äter mycket glass, för det smälter i munnen och de behöver inte tugga.
– Haha, ja det är sant. Du jag tänkte på en sak, du kanske skulle vilja gå på en promenad senare under dagen? Du kan ju ge mig ditt nummer så ringer jag när jag har slutat med glassen här.
– Mjo, det kan nog gå. Om du ringer innan. – sa jag. Så oberörd! Haha, och en då kokade det inom mig att säga typ: JA, JA, JA!!!
– okej då säger vi så. Jag ringer dig.
Och så gick jag hem, med hjärtat i halsgropen hoppandes som en boll i mig…

– Vad är det du väntar på gumman, är det någon som ska ringa dig?- frågade mormor nyfiken på varför jag klämmer den där mobilen i mina händer som om jag ville få den att smälta.
– Nej, Asia ska ringa senare, vi kanske går ut på en promenad. Det ska bli en mycket trevlig promenad.
– Hm, okej då.
Och så ringde det, jag kände vibrationen i mina händer, privat nummer. Han gav ju mig inte sitt nummer men det är säkert han. Jag svarar…
– Hallå? Det är Gabi.
– Hehe, hej där det är Christian. Vad formell du är, som en sekreterare nästan.
– Jo tack, Hehe.
– Jag står utanför din svale kommer du ner? -Hur kan han veta var jag bor?
– Okej jag kommer ner.
Jag gick ned för trappan och kände hur allting bankade hårt inuti mig. Nu kommer jag att träffa honom, han som är så vacker. Åh, jag önskar jag bara kunde få kyssa honom!
– Hej på dig, vad fin du är med det gröna linnet, jag antar att insekterna gillar dig.
– Hehe, jo lite gran faktiskt.

Och så gick vi och promenerade lite gran. Vi gick till Ekgången, där det bara växer stora, starka, gamla ekar. Han tittade på mig med en passion jag aldrig sett tidigare. Vi tog varandra i handen, och lyssnade på fåglarna. Han är så romantisk.
Vi stannade till och satte oss på gräsmattan. Det var så härligt att ha honom nära mig, jag kände mig så uppskattad, för vem jag bara är. Han kände ju mig inte, och en då gillade han mig.
– Vad tänker du på- frågade jag.
– På dig, du är så vacker.
– Tack, men du har ju precis träffat mig.
– Det spelar ingen roll.-sa han och lutade sig över mig, han kysste mig.
Det pirrade i hela min mage. Där låg jag på gräsmattan med alla vackra blommor som luktade så starkt, de luktade på ett speciellt sätt som fick mig att må bra. Jag mådde så bra vid den stunden. Så tog han sin hand och började röra mig vid mitt ena lår.
– Vad gör du för något?!– frågade jag.
– Du är så vacker, jag vill ha dig… Här på den vackra gräsmattan.
– Nej!– sa jag och försökte rycka mig ut ur hans famn, men han var för stark.
– Jag vet att du vill ha mig, jag såg hur du tittade på mig vid kiosken.
– Jag gillar dig ja, men vi har precis träffats, jag skulle inte kunna!-men mina ord n...