Mamma, jag älskar dig!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mamma är sjuk.
Jag ökade på stegen. Orden upprepades om och om igen, likt en gammal grammofon som hakat upp sig.
Mamma är sjuk, mamma är sjuk, mamma är sjuk...
Det var längesen öronen hade träffat de orden för första gången. Inte ens den alldeles för höga volymen på mp3:n kunde hålla dem borta.
- Lalalala, we’ll make the great escape.. FÖRSVINN!
Halvt nynnandes och halvt gråtandes började jag springa. Knastret ifrån grusvägen hördes inte. Skatungens krax hördes inte. Boys Like Girls hördes inte. Det var som om en silikon huva hade slutit sig om insidan av huvudet och vägrade släppa in något ljud utifrån.
Bara tanken hördes. Om och om igen.

Sjukhusdörrarna gled upp med ett litet sugande ljud och lukten kastade sig över en. En blandning av sjuka, rengöringsmedel och en annan lukt som var svårt att identifiera. Som avlagringar man får i toaletten om man inte gör den ren.
Illamåendet kom med första andetaget och andra blinkningen.
Alltid, alltid, alltid mådde jag illa. Aldrig, aldrig, aldrig var jag glad.
Varför kunde jag aldrig vara glad? Bara en enda gång, för hennes skull. Varje gång jag grät utanpå, verkade hon brista inuti.
Fullt med sjuka människor. Baciller, vidriga baciller. På bänkar och väggar och golv. Äckligt hade hon alltid tyckt. Förutom när det var mina, då pussade hon bort dem, så att jag blev frisk igen.
Varför kunde jag inte pussa bort hennes?
Upp för två trappor, genom en korridor, högersväng, en till korridor. Ändå fram till dörren.
Varenda läkare och sköterska kände mig vid det här laget. De log medlidande och vinkade. Jag ville spotta dem i ansiktet. Sudda ut den där minen av empati. Som man tog på sig bara för att verka snäll, som en glad medeltida mask, med munnen uppåt.
Mamma är sjuk.
Dörren var vit. Precis som alla andra dörrar. Vit, platt och ful. Med ett nummer på. En alldeles vanlig vit, platt ful dörr med ett litet skavmärke vid karmen. Ändå var det så otroligt svårt att inte bara springa därifrån. Springa långt bort och aldrig komma tillbaka.
Jag lade handen på dörrhandtaget. Det brändes och stacks, som när en vampyr vidrör ett krucifix. Precis som en smärtsam prövning alla hjältar måste klara för att få sin mö.
För mig fanns det ingen mö. Inte heller fanns det något liv.
Jag drog ett djupt andetag, strök bort en tår som försökte ta sig ut och tryckte ner handtaget. Dörren gled upp.

I sängen låg en alien. En alien med litet, kalt, buckligt huvud och blålila fläckig hud. Ögonen var för stora för ansiktet, tomma, mörka och djupa. Som ett dött hav. Fast mörkare. Som den oändliga rymden utan stjärnor och planeter. Ett svart maskhål i en blå sommarklänning.
- Heej gumman, viskade alienen.
Jag satte mig på sängkanten. Händerna darrade.
- Jag blev så rädd.. jag trodde..
Händerna började skaka kraftigt. Små ryckiga rörelser. Snart skulle axlarna börja skaka och till sist skulle tårarna komma.
Mamma är sjuk. Får inte gråta. Mamma är sjuk. Får inte gråta.
Två händer letade sig ur täcket. Magra, knotiga och med samma färg som huvudet. De darrade av utmattning, ändå lyckades hon lägga den ena över händerna och den andra på min kind. De var så varma. Nästan kokande. Ändå var händerna det härligaste jag någonsin känt. Ögonen slöt sig och hjärnan stängde av sina tankar, för ett par minuter bara.
En ensam tår letade sig ur ögonvrån och landade med ett ohörbart plask på den vänstra alienhanden. Den ryckte till, som om vätskan brände bort skinnet.
- Förlåt mamma, rösten svek mig nästan.
- Lilla gumman...
Med nya krafter satte hon sig upp och slog armarna om mig. Klamrade sig fast som en desperat koalaunge. Fingrarna rev som klor i tröjan, det enda sättet för att hon skulle orka hålla sig fast.
Under ett par minuter lyckades jag tränga bort alla äcklade tankar. Tankar som inte borde få finnas. Äcklade och skamsna tankar. Tankar som jämförde min mamma med en alien. Som lurade mig och fick mig att må illa av henne.
Men för en liten stund försvann de. För en liten stund försvann alienen och tillbaka kom mig mamma.
Min vackra mamma, med sina blå ögon som var blåare än alla hav i världen och sitt fina rödlockiga hår som alltid glänste ikapp med höstkastanjerna. Som alltid log och skrattade. Som krattade löven på hösten, och som inte blev arg hur många gånger man än hoppade och förstörde högen. Som älskade salta godisar och Notting Hill. Att sitta och mysa i soffan på kvällarna med mitt huvud i knäet. Som ännu längre tillbaka berättade historier, antingen som fick en att skratta eller de som fick en att somna lugnt om natten.
Min mamma. Som lovat att alltid finnas där för mig efter att pappa dött. Varför höll hon inte sitt löfte?
- Min fina lilla Sanna, mumlade mamma i mitt hår, som var så likt hennes eget. Jag älskar dig så mycket. Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle välsignas med en så vacker dotter som dig. Du måste vara stark nu. Var stark för min skull. Lova det.
Tystnad ett par minuter.
- Förlåt mamma. Att jag varit så dum. Jag älskar dig också.
- Jag vet, älskling.
Tystnad igen. Nästan alltid var tystnad jobbigt, men just nu var tystnaden det enda lugnet i våra liv. Det enda som förde oss nära, utan att behöva yttra massa ord och inövade fraser.
Plötsligt ryckte hon till. Den lilla rörelsen var som en jordbävning inuti.
Hon började flämta, sen övergick det till någon slags rosslande flåsning.
Fingrarna rev desperat och smärtsamt genom tröjan och lämnade små röda märken på huden.
Sedan blev hon helt slapp. Bara sådär. Hennes vikt liksom försvann, och det var som att hålla min allra första babydocka i famnen.
Några gånger skakade jag henne, utan gensvar. Sakta och alldeles lugn la jag ner henne i sängen. Om ögonen varit tomma var det ingenting emot nu. De stirrade rätt upp i taket, precis som samma docka gjort efter att jag petat ut hennes ögon....