Den tyska motståndsrörelsen vita rosen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

I alla samhällen finns det oppositioner till styret. Skillnaden mellan att vara i opposition i ett demokratiskt land med åsiktsfrihet och en diktatur är givetvis stor. Lagarna i en diktatur är utformade så att det inte ska gå att organisera sig för förändring. Det är ofta förbjudet för större grupper människor att träffas, att ha andra politiska åsikter och ideal än maktens, och att propagera mot samhällsklimatet. Det var ur sådana förhållanden motståndsrörelserna i Tyskland under andra världskriget växte fram.

Det fanns inget organiserat motstånd till Hitler och Nationalsocialismen i form av flera grupper som samarbetade i Tyskland, som det fanns i till exempel Frankrike. Alla rörelser var små och självständiga. Den Vita Rosen, som framförallt var aktiv i München mellan juni 1942 och februari 1943, var antagligen den motståndsrörelse som var mest känd, och har kvar den positionen än idag. De var en liten grupp, främst ungdomar, som distribuerade flygblad med uppmaningar om att fördöma nazisterna och protestera mot mördandet av judar. Liksom många andra motståndare till nationen blev de avslöjade, och sex medlemmar avrättades genom halshuggning.

Det andra världskriget var ett krig baserat på idealistiska idéer om hur världen skulle se ut och styras. Makt över tanken är den största makten, och den Vita Rosen ville inte låta Hitler, som indoktrinerat det tyska folket i ett nazistiskt synsätt, ha kvar den. Genom att förändra folks idéer förändrade de inte krigets utgång på ett direkt sätt, som de skulle ha kunnat om det varit en militant rörelse, men indirekt genom att få folk, största delen ungdomar, att ifrågasätta rätten i det som hände runt omkring dem.

Vad den Vita Rosen har bidragit med till samhället som vi lever i idag är svårt att säga. Det är inget konkret. Deras styrka låg som sagt inte i handling och aktioner som syntes utåt, utan i att osynligt sprida sina tankar vidare.


Den Vita Rosen
Hur opolitiska studenter bildade en motståndsrörelse

När Hans Scholl var liten gick han med entusiasm med i Hitler Jugend liksom så många andra pojkar, samtidigt som hans syster Sophie gick med i Bund Deutscher Mädel. Detta var år 1933. Fyra år senare, 1937, insåg han organisationens riktiga syfte, att göra soldater av tysklands unga pojkar för att säkra det tredje rikets framtid, och bildade en separat grupp inom Hitler Jugend baserad på de scoutideal som fått honom att gå med från början. På grund av detta blev han arresterad och ställd inför rätta, men släpptes kort därefter.

Efter att ha blivit utslängd ur Hitler Jugend träffade Hans de två personer som skulle komma att få hans liv att ändra riktning. Hans studerade medicin vid universitetet i München, men Carl Muth och Theodor Haecker inspirerade Hans att förkovra sig i religion och filosofi så till den grad att han började missköta sina medicinstudier. Hans och hans vänner, inkluderande Christoph Probst och Alexander Schmorell som också studerade medicin, startade en cirkel där de läste och diskuterade modern och klassisk litteratur. Lustigt nog var detta vid samma tidpunkt som framtida vapenbroder i den Vita Rosen, George Wittenstein, startade en egen cirkel där de diskuterade och framförde allehanda poesi, musik och teater. Ingen av grupperna kom någonsin i närheten av diskussioner om politik, utan intresserade sig mest för humanistiska ämnen såsom filosofi och kultur.

Hans Scholl var aldrig politiskt aktiv av egen mening innan motståndsrörelsen som kom att kallas den Vita Rosen, die Weiße Rose, skapades. Början av sommaren 1942, i reaktion över den påbörjade deportationen och utrotningen av judarna, och förhållandena i polen där aristokratin blev systematiskt mördad, författade Hans Scholl tillsammans med Alexander Schmorell fyra olika flygblad på en skrivmaskin och kopierade så många de kunde, förmodligen runt hundra stycken. Dessa flygblad spred de över Tyskland genom att skicka dem med post till professorer och studenter, lämna dem i telefonboxar och skicka dem med kurirer till universitet i andra städer. Överskriften på flygbladen var ”Blad av den Vita Rosen”. Det är inte säkert vart namnet den Vita Rosen kommer ifrån, men troligast var det Hans som kom på det. Alla fyra flygblad handlade i princip om samma sak: massmorden på judar och den polska överklassen och om vikten av att utöva passivt (senare aktivt) motstånd mot national socialismen.

“… Sen erövringen av Polen har trehundratusen judar blivit mördade I det här landet på det mest bestiala sätt. Det Tyska folket slumrar vidare i deras långsamma, dumma sömn och främjar dessa fascistiska brottslingar. Varje man vill bli friförklarad från en skuld av detta slag, varje man fortsätter på sin väg med det mest fridfulla, det lugnaste samvetet. Men han kan inte bli fri; han är skyldig, skyldig, skyldig!”
(Det andra flygbladet, skrivet av Alexander Schmorell)

Flygbladen var fulla av filosofisk idealism, och avslutades med citat av filosofer och författare såsom Goethe, Aristotle och Lao Tse. I det fjärde flygbladet påpekas att den Vita Rosen är en tysk motståndsrörelse, utan kontakter med de allierade. Detta för att inte utpekas som medhjälpare till de allierade.

”… Vi pekar eftertryckligt ut att den Vita Rosen inte är finansierad av någon utländsk makt. Fastän vi vet att den National Socialistiska makten måste brytas med militära medel, söker vi väckelse i den djupt sårade Tyska själen. För framtida generationers sak, ett exempel måste sättas efter kriget, så att ingen någonsin kommer att ha det minsta begär att prova någonting liknande igen. Glöm inte de minsta skurkarna i det här systemet; notera deras namn, så att ingen kan fly… Vi tänker inte vara tysta. Vi är erat dåliga samvete. Den Vita Rosen kommer inte att lämna er i fred.”
(Det fjärde flygbladet, skrivet av Hans Scholl.)

Från dagens perspektiv kan det låta som en enkel sak att trycka och dela ut flygblad. Så var dock inte fallet. Det var både svårt och farligt att köpa stora mängder papper och kuvert, som var en bristvara, och alltför många frimärken samtidigt. Det skulle göra en omedelbart misstänkt. Också att transportera flygbladen för att kunna dela ut dem var farofyllt. Att ha dem i en väska på ett tåg var en stor risk, då Gestapo när som helst kunde kontrollera vagnen och visitera passagerarna. För att minska faran att bli ertappade lät man kvinnliga medlemmar resa med flygbladen, eftersom de inte löpte lika stor risk som män att bli kollade.

Det var den följande hösten som Sophie Scholl också började på universitetet i München, hon för att läsa biologi och filosofi. Sophie och Hans delade lägenhet, vilket gjorde det omöjligt för Sophie att inte upptäcka vad Hans sysslade med. Hans lät först inte Sophie blanda sig i rörelsen för att skydda henne, med gav snart efter, efter ihärdigt insisterande. Sophie blev en modig, hårt arbetande och oumbärlig medlem för den Vita Rosen.

En annan viktig person för Vita Rosen som också blev medlem den hösten var Kurt Huber. Kurt var professor i filosofi, psykologi och musikologi vid universitetet, och känd bland studenter för att under föredrag kritisera National Socialismen och prata om och hylla förbjudna böcker och författare. Han var en inspirationskälla för många av den Vita rosens medlemmars sätt att tänka och se världen.

Efter nederlaget i Stalingrad i februari 1943, skrev Kurt Huber ett flygblad på begäran av de andra medlemmarna. Det var det sjätte flygbladet, och det skulle komma att bli det sista. Det sjätte flygbladet skickades mellan den 16 och den 18 februari, och i samband med detta gjorde den Vita Rosen också sin mest utåtriktade aktion någonsin. Trots att Gestapo patrullerade gatorna hela nätterna, målade Hans och Alexander stora paroller såsom ”Frihet” och ”Ner med Hitler” med svart färg på väggar i hela München, inkluderande universitetet, och krossade över svastikor. Under tre nätter täckte de 29 olika väggar. Kanske var det denna ytters farliga aktions framgång som fick Hans att ta sig vatten över huvudet.

Den artonde februari 1943 gick Hans och Sophie till universitetet med en väska full av det sjätte flygbladet, trots att denna idé, som var Hans, inte tagits gott emot av de andra i den Vita Rosen. Hans ville göra det själv, men Sophie insisterade på att det skulle bli lättare om hon hjälpte till. Aldrig tidigare hade de delat ut flygblad i brått dagsljus, på grund av riskerna att bli sedda. De sprang genom de tomma korridorerna och la högar med flygblad utanför varje föreläsningssal. När de var på väg ut upptäckte de att det fanns flygblad kvar i väskan. De vände om och sprang uppför trapporna till den översta våningen, där de hade utsikt över entréhallen. Sophie sköt en hög flygblad som hon lagt på trappräcket över kanten när hon gick förbi. De mängder av papper som singlade ner mot golvet väckte uppmärksamhet, och på vägen ner för trapporna mot utgången blev de gripna av en vaktmästare.

En teori om varför Hans och Sophie valde att handla som de gjorde, att utsätta sig för den övervägande risken att bli sedda och gripna bara för att distribuera flygbladen, är att de visste att Gestapo var dem på spåren, och därför valde att utföra denna aktion då de med största säkerhet skulle bli gripna senare i alla fall. Kanske var det så. Det verkar troligt med tanke på att Alexander och Hans alltid skickade ett flygblad till sig själva samtidigt som de gjorde utskicken, för att testa om posten hejdades på vägen. Alla flygblad utom det sjätte hade kommit fram.

De följande dagarna blev över åttio personer arresterade över hela tyskland för inblandning i den Vita Rosen, bland dem Christoph Probst, vars utkast till ett sjunde flygblad hittades i Hans ficka. Handstilen det var skrivet med matchades med ett brev från honom till Sophie, som hittades i syskonen Scholls lägenhet.

Fyra dagar efter anhållandet hölls en endast några timmar lång rättegång, och Sophie, Hans, och Christoph Probst dömdes till döden genom halshuggning för att ha saboterat för riket i krigstider genom att propagera för negativa idéer.

”I det Tyska folkets namn
i handling mot
1. Hans Fritz Scholl, München, född I Ingersheim, 22 september, 1918,
2. Sophia Magdalena Scholl, München, född I Forchtenberg, 9 maj, 1921, och
3. Christoph Herman Probst, av Aldrans bei Innsbruck, född I Murnau, 6 november 1919,
Nu i utredande arrest beträffande medhjälp till förräderi, förberedelser för grovt förräderi, och försvagande av nationens beväpnade försvars säkerhet, Folkdomstolen, första senaten, i enlighet med rättegången som hölls 22 februari 1943, i vilken ämbetesmännen var: President av Folkdomstolen Dr. Freisler, presiderande, Direktör för den regionala (Bavarianska) Judiciary Stier, SS gruppledare Breithaupt, Statssekreterare och SA gruppledare Breithaupt, och, representerande allmän åklagare av den högsta domstolen av riket, riksåklagaren Weyersberg,

Finner:

Att de åtalade I tider av krig med flygblad har kallat för sabotage av krigsrustningen och utrustningen och för nederlaget av vårt folks National Socialistiska liv, har propagerat för negativa idéer, och på det mest vulgära sätt nervärderat Führern, därmed bistått rikets fiende och försvagat nationens beväpnade försvar.
På grund av detta ska de bli straffade med Döden.
Deras heder och rättigheter som medborgare är förverkade för all framtid. ”

Direkt efter rättegången blev de förda till sin avrättning. Hans Scholls sista ord ska ha varit ”Länge leve friheten!”

Senare dömdes och halshöggs även Alexander Schorell, Kurt Huber och Wilhelm Graf på samma grunder. Tio andra personer involverade i vita rosen fick fängelsestraff.


Slutsats

Som Sophie Scholl sa till Else Gebel innan rättegången, det effektivaste sättet för en motståndsrörelse att göra skillnad på är att få gratis publicitet av fienden. Den Vita Rosen som var en pacifistisk rörelse och slogs med ord, vann många sympatisörer genom att de ledande medlemmarna, de som utgjorde stommen av verksamheten, blev avrättade.

”Freisler kommer att bli tvungen att prata om våra flygblad publikt, och alla kommer att höra vad vi tycker. Studenter kommer att revoltera efter att de får höra vad som hänt oss på grund av några flygblad.”

Det känns ironiskt att de som är upphovsmän till verken alltid är tvungna att dö innan storheten i tingen upptäcks, men i detta fall skulle det ha varit omöjligt att det gått till på något annat sätt. Med tanke på att motståndsrörelser i en diktatur där opposition inte är tillåtet måste vara hemliga, skulle varken den Vita Rosen eller någon annan rörelse haft möjlighet att ställa till spektakel för att få folk att reagera utan att avrättas innan de hunnit förklara sina åsikter. Genom att handla i relativ tysthet väckte de ett visst intresse, och fick folk att ansluta sig innan ledarna blev arresterade och avrättade, vilket fick folk att reagera. Att göra på något annat sätt skulle ha varit poänglöst räknat i människoliv. Det finns en anledning till att Vita Rosen är den motståndsrörelse som många kände till då och känner till också idag, det var de som hade den bästa strategin, trots att den såklart inte var planlagd i den detalj att avrättningarna ingick. Andra motståndsrörelser som var mindre diskreta blev omhändertagna av Gestapo innan de fått fram sin poäng, vilket säkerligen var skälet till att de glömdes bort så fort.

Något som jag är kritiskt till är Vita Rosens val att medvetet rikta sig till en utvald del av befolkningen, akademikerna. Flygbladen var skrivna med ett intellektuellt och uppstyltat språk, svårt för allmogen att ta till sig. Detta för att de ansåg det vara de utbildade tyskarnas ansvar att stå upp för de outbildade. Jag ser inget direkt fel med det, snarare håller jag med. Självklart ska de som kan hjälpa mindre lyckligt lottade göra det. Men att exkludera deras målgrupp från att ta del av det de ville genomföra påminner alltför mycket om de metoder som användes av Hitler själv, makten de kämpade emot. Att de faktiskt delade in befolkningen i två kategorier, utbildad och outbildad, får dem också att framstå som elitistiska. Det medvetna valet att rikta sig nästan uteslutande till studenter och professorer, och därför använda sig av ett svårare språk, tror jag att Vita Rosen snarare förlorade på än vann. Kanske var de rädda att förlora respekt hos de välutbildade med ett mer lättillgängligt språk, men jag tror att de skulle ha vunnit över fler...