Vill slå sönder världen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag stirrar med hatiska ögon på personerna som orsakat mig så mycket smärta.
Orden de viskar hörs bort till mina öron, och jag vet att det är meningen.
De fäller ytterligare en kommentar om min nya frisyr, och släntrar sedan
iväg mot nästa lektion.

Den nya frisyren finns egentligen inte, det var minst en månad sedan jag
klippte mig, men som vanligt kommer de på vad som helst att prata om för att
såra mig. Det här med min frisyr var egentligen ett fårvånande samtalsämne.
Vid det här laget sårar inte en sånn liten sak.

De är väll trötta idag.
Ibörjan när de sa saker om mig så försökte jag säga emot. Men det är lönlöst.allt Blir bara
värre om man säger emot. så jag är tyst. Säger aldrig något.

- Jag hatar er. Viskar jag, innan jag också tar mig till lektionen.

*

Ljudet av en nyckel som trevande försöker hitta låset, når mina sovande öron och väcker mig.

Efter ett tag hittar den rätt, Dörren öppnas och det hörs ett stort brak.

- Vafan kommer dem här skorna ifrån! Din fitta, varför har du lagt framm
skor så att jag ska snubbla!?

Den alltid lika intensiva rädslan slår klorna i mig när han med hat och äckel skyller ifrån sig på mig.

- Horunge! Du ska komma hit NU!

Snabbt springer jag ut i hallen för att inte göra honom ännu argare.
Han blir ändå värre som det är när han har druckit, vilket är ofta.

-Förlåt! viskar jag. Jag ska alltid ta undan skorna efter mig hädanefter.

-Håll käften din lilla fitta!

Första slaget kommer, och jag faller ner på hallmattan. Fler slag kommer,
förnedringen fortsätter, och jag bara tar emot.

Känner hur jag hatar mig själv för det. För att jag bara tar emot.

Aldrig säger något. För att jag är så svag.

Mamma var svagare.viskar en röst i mitt huvud,Hon lämmnade dig ensam med honom. Hon svek dig!

Dom orden gör nästan ondare än slagen han ger mig.



*

På gympan brukar jag nästan jämt vara bäst.
Ingen märker det. Knappt ens gympaläraren.

Idag bryr jag mig inte om deras svarta ögon i omklädningsrummet, för imorgon
åker jag iväg. Bort från dem, bort från allt. Det är höstlov, och jag åker
upp till norrland på basketläger i en hel vecka.
Jobbat och slitit har jag gjort för att ha råd. Nu längtar jag så att det
gör ont. Jag känner ingen där förutom tre tjejer ur mitt lag. Det känns
alltid konstigt att hamna på ställen där de behandlar mig som en vanlig
människa. Men de vet ju inte. Vet inte hur fel jag egentligen är. För det
vet jag ju. Hade det inte varit något fel på mig så hade de aldrig varit så
här mot mig.

En sista blick mot dem svarta ögonen och sen skyndar jag mig hem för att
packa.



*



Med hoppfulla steg stiger vi in i den enorma basketsalen.
Lina, Petra, Frida och jag åkte hit tillsammans.
De går i en skola på andra sidan stan så de har aldrig förstått att dem inte
borde prata med mig. det känns skönt.

Vi slänger in vår packning i sovsalen och spatserar sedan iväg emot lunchen.

Efter en stund sätter sig fyra killar vid vårat bord. de presenterar sig som
Felix, Patrik , Emil och Viktor. Jag ser hur de andra tjejerna spanar in dem
för att se om dem är något att ha.
Felix är en ganska alldaglig kille, med breda axlar som ger att väldigt
manligt inntryck tillsammans med skäggstubben och det halvlånga mörka håret.

Petra innleder en konversation som inte släpper in någon annan och alla
fattar att han är tingad för resten av veckan.

Viktor är en riktigt söt kille med brunt krulligt hår och busiga ögon. Lina
ler stort och nu är det plötsligt bara två killar klvar att prata med.

Erik ler emot mig och börjar snacka om vilka lag som ligger bra till just
nu. förvånat pratar jag med honom. Lite tveksamt till en början men sen mer
och mer.

Frida och Patrik pratar på rätt bra dem med, och efter maten bara blir det
så att vi umgås med dem resten av dagen.

Resten av veckan går otroligt fort.
Emil och jag hamnar så väldigt nära varrandra. Så nära har jag aldrig vart
någon.
De andra så kallade paren trivs bra med varrandra men det är bara vi som är
seriösa på riktigt.

Flera nätter har vi djupa sammtal om hur jag har det hemma och i skolan.
Varenda gång vi pratar om det är jag rädd att han ska säga att han inte kan
vara tillsammans med mig om jag är så fel.
Men han tar bara mitt huvud i sina händer och talar om för mig hur vacker
han tycker att jag är.


Den sista natten tar han min så länge orörda oskuld.
Eteråt så ligger vi där och bara ligger i något som känns som en evighet.

-Aldrig har jag kännt såhär. ALDRIG. Emil ler och och ger mig en mjuk kyss.

-Inte jag heller. Du fattar inte hur mycket jag kommer sakna dig när jag har
kommit hem.

Paniken kryper i mig. bara tanken på att komma hem får mig att börja gråta.



*



När jag kommer hem igen så börjar skiten om på nytt. Allt blir värre.

Det är meningen att jag så fort som möjligt ska åka och hälsa på Emil.
Men tiden finns inte och jag känner hur jag långsamt dör innombords. Jag
orkar inte. Orkar inte se, höra och känna all skit.
Vill slå sönder världen och göra som jag vill. Varje dag när jag vaknar så
vill jag bara ta första bästa tåg till Emil. Är så trött. Orkar bara ligga
där.
Orkar knappt gråta.
Att vara hemma betyder också att passa upp och få blåmärken av honom.
Skolka är en vardaglig sak. Sitta mot en kall undanskymmd betongvägg och
röka bort dagen. Komma hem för att få fler blåmärken.
Gå till skolan nån gång ibland för att få fler sår i själen. Sitta innlåst
på toaletten hela natten för att få känna blodet rinna nerför handlederna.
Känna smärtan där iställe...