Ensamhetens tystnad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tänk om det var varmt ute, men det är det inte. Det är iskallt. Tänk om det var ljust ute, men det är det inte. Det är kolsvart. Tänk om det fanns någon i närheten som bryr sig, som tycker om mig och som vill veta var jag håller hus. Men det finns ingen, inte en enda människa.


Tänk om jag inte hade satt på klockan på väckning så jag vaknade i morse och inte klädde på mig och inte gick till bussen för att ta den till skolan. Men det gjorde jag. Jag mötte honom vid busshållplatsen, jag sa hej, gav honom ett varmt leende och kysste honom lätt på munnen. Sen tog vi bussen tillsammans till skolan och allt var som vanligt, hans sätt att tala, titta på mig och hålla om mig sa att han var lycklig över att jag var i närheten, att han älskade mig. Och jag kände på samma sätt, bara att vara i närheten av honom fick mig att känna att jag var den lyckligaste människan på jorden, att just jag utav alla människor hade fått hans uppmärksamhet och hans kärlek. Jag blev helt varm inombords. Det var vi som hörde ihop och ingen annan.

Tänk om han inte hade lagt armen om mig och dragit mig försiktigt till sig, så nära jag kunde komma när vi gick över skolgården för att markera att jag bara var hans och han bara var min. Och tänk om han inte hade följt mig till mitt skåp och bara stått där och betraktat mig när jag tagit av mig min jacka och stoppat in den och plockat ut de böcker jag skulle ha för att han sedan skulle be mig komma bort till hans klassrum för att möta upp honom innan lunchen och för att han sedan skulle få ge mig en hejdå-kyss. Men det gjorde han och jag mötte upp honom vid lunchtid utanför hans klassrum. Vi vandrade långsamt mot matsalen hand i hand och småpratade som vi alltid brukade göra. Han frågade om jag var upptagen på kvällen eller om vi skulle ha myskväll eller om vi skulle festa.

Tänk om jag inte hade varit upptagen på kvällen och sagt att det var okej att han gick ut med sina kompisar, ätit upp min lunch och sagt att jag älskade honom och sprungit iväg till min nästa lektion. Men det gjorde jag. Jag gick till matten och funderade inte mer på saken och han slutade alltid en timma senare än mig på fredagarna så jag åkte själv upp på stan för att träffa min allra bästa vän och vi hade en underbar eftermiddag.

Tänk om jag inte hade sagt det där till henne som fick henne att bli så grymt ledsen och besviken på mig. Men det gjorde jag och hon gick raskt åt motsatt håll och jag fick själv traska iväg till bussen där jag ensam fick kliva på nummer 13 och sitta på ett ensamt säte i det 30 minuterna det tar att komma hem till ett tomt radhus för att ens morsa är på någon slags konferens tillsammans med hennes jobb som mer lät som en barnfri semester.

Tänk om jag inte hade suttit hemma och tittat på en kärleksfilm och känt mig så ensam och börjat fundera på om jag egentligen borde åka iväg på den där festen som han skulle på och börjar rota fram en snygg topp och en kortkort kjol och sedan tagit på mig min jacka och gått ut till busshållplatsen för att ta 22:30 bussen till festen. Men det gjorde jag. Jag kom dit bort och letade reda på en drink och gick runt i folkvimlet och minglade lite och för att sedan leta reda på honom. Och jag hittade honom, men inte där jag trodde jag skulle hitta honom. För jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle hitta honom i ett soffhörn dräglandes över annan tjej.
Jag bara stod där, det kändes som om mina fötter växte fast i golvet och att jag inte kunde få fram ett ord. Glaset jag hade i handen bara gled ur mitt grepp och trillade ner i golvet. Jag trängde mig fram igenom folkmassan mot dörren sprang bort från huset, ner längs gatan och bara fortsatte utan att veta om vart jag var eller vart jag skulle för tillfället. Allting gick så snabbt, det var kallt och mörkt och jag såg knappt någonting för alla tårar som översvämmade mina ögon. Det kom ett ljus och jag förstod inte var det var förens det var försent.
Nu ligger jag här och sekunderna tickar. Det är iskallt och kolsvart och jag känner hur det varma blodet sakta pulserar ut från kroppen, igenom min topp och kortkorta kjol och min jacka, ner på vägrenen. De röda ljusen försvinner bara längre och längre bort tills de är borta. Jag kan inte röra mig, smärtan är för stor.
Är det någon gång som jag har känt mig ensam så är det nu. Jag har ingen aning om vart jag är och det finns varken täcken på att det finns trafik eller människor i närheten. Det är helt enkelt bara jag och stjärnorna just nu.


Tänk om man skulle kunna ändra det förflutna och kunna spola tillbaka livet lite granna eller åtminstone sudda ut lite av det. Bara några timmar eller kanske bara en timma eller kanske bara en mening man har sagt, för de...