Bokrecension: Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om en helt vanlig pojke, David heter han. David bor med sina två föräldrar och sina fyra bröder, mamma Catherina, pappa Stephen, storebröderna Roland och Stan samt småbröderna Russell och Kevin. En helt vanlig familj skulle man kunna tro. Pappan är en snygg, välbyggd, mörkhårig brandman som ofta jobbar. Men han tycks dricka en del också. Hemma är det mamman som bestämmer. Bland annat bestämmer hon att David ska hålla ordning och städa i huset, dessutom är han tvungen att sova i källaren. Mamman slår honom och trycker ned honom. Får honom att känna sig helt värdelös. Fadern tycks inte bry sig överhuvudtaget och de två äldre bröderna har lärt sig att ignorera honom helt. Russell gör allt för att sätta dit honom för minsta snedsteg han gör. Ibland hittade han till och med på saker som David inte alls hade gjort bara för att få beröm av mamman och få David bestraffad.
Kevin som bara är en liten bebis har inte mycket att säga till om. David älskar honom. Men han får varken lov att prata eller hålla i honom, han får inte ens titta på honom.
Alla bröder utom David blir väl behandlande. Mamman säger till och med att hon hellre hade sett David död, hon hatar honom verkligen. Trots att David egentligen inte gjort något fel. David får aldrig någon som helst beröm av någon i familjen hemma, så han blir helt överrumplad då hans förslag på skoltidningens namn blir det vinnande namnet som röstats fram. David blir så glad för all beröm han får av sin lärare att han för ett kort ögonblick glömmer hur dåligt han mår. Han springer hem kuvertet han fått av sin lärare i handen. Ett kuvert där det står att hans namnförslag vunnit och att de hemma i familjen borde vara stolta över David. Men lyckan varar inte länge. Så fort han kommer hem är det samma gamla visa igen. Modern rycker kuvertet ur handen på David och sliter upp det, sedan ryter hon åt honom att det inte var något att vara stolt över. Besvikelsen är stor, men David är van.
Mamman lider av någon form av psykisksjukdom och är dessutom alkoholist. Hon tar ut allt på stackars David. Hon lider även av grov depression och vinner glädje genom att slå David.
Trots att David balanserar på en skör lina, mellan liv och död. Klarar han sig mot alla odds. Vid tolv års ålder blir han omhändertagen av myndigheterna och allting slutar väl för David.

Man lever sig verkligen in i rollen som David, då allt berättas i jagform. Jag kände en enorm sympati för stackars David, som gör allt för att kämpa vidare, han ger aldrig upp helt.
David är för mig en extremt godhjärtad person som verkligen försöker att göra allt för att bli älskad, men inget kan ändra mammans inställning för David, hon hatar honom.
Jag tycker verkligen synd om David. Det tror jag alla som läser denna bok kommer till att göra. Man kan heller inte låta bli att hata den där hemska mamman. Jag förstår inte heller riktigt varför ingen griper in? Finns det ingen som ser hur David mår? Ingen?
Eftersom han stal mat av klasskamraterna blir han utstött, inte ens dem tycker om honom.
Livet är ett elände för David. Han gör vad han kan för att överleva dag för dag.

Jag tycker att boken är grymt rörande. Tänk att leva så som David gjorde, det är bara hemsk. Jag satt länge och funderade över om det finns många barn som faktiskt har det som honom, så hemsk. Jag är beundrad över hur David kämpar, att han orkar och står ut att leva ett sådant liv. Själv vet jag inte vad jag skulle ha gjort om jag vore i hans situation.
Fast det värsta tycker jag ändå är att ingen bryr sig! Märker ingen hur dåligt han mår? Hur illa han blir behandlad hemma borde ju spegla av sig på hur han mår. Jag förstår inte heller hur en förälder kan vara så grym mot sitt barn, jag menar hon behandlade alla andra barnen väl men inte David. Visst, mamman kanske hade en taskig uppväxt själv men jag tycker fortfarande inte det är någon ursäkt. Bara för man själv blivit illa behandlad eller mår piss tycker inte jag att man äger rätten att ta ut det på någon. Man borde särskilt inte behandla sitt eget barn illa. Fast jag vet att det inte är helt ovanligt att människor faktiskt gör så. Att behandla sitt barn illa får man bara inte, tycker jag. Även om barnet skulle varit ”dumt” och olydigt löser det inget genom att slå barnet eller låsa in det och inte ge barnet någon mat.
Boken får mig att undra vad vissa människor tänker med. Barnmisshandel, hustrumisshandel, kvinnomisshandel och misshandel och våld överhuvudtaget är ju trots allt inte så ovanligt i samhället. Det sker dagligen. Det får mig verkligen att fundera över om vi inte borde göra något åt det. Är människorna i en misshandlads människas omgivning helt blinda eller vill dem inte bara se? Eller? Det borde ju märkas om någon ständigt mår dåligt tycker jag. Om människorna runt om brydde sig lite mer om andra och hjälpte dem som ser ut att ha det svårt hemma kanske dagens samhälle hade sett bättre ut. Eller är människorna idag så egoistiska att de inte ens orkar bry sig om andra?
Tankarna i mitt huvud efter att ha läst den här boken är så otroligt många. Bo...