Aristoteles

1 röster
13827 visningar
uppladdat: 2003-04-07
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Platon själv har invändningar mot sin teori. Att varje individuell företeelse i sinnevärlden existerar endast som en kopia av sin idé i idévärlden fungerar som förklaring till varför björkar är björkar och inte ekar. Björkarna strävar alla att efterlikna björkens idé och ekarna ekens.
Så existerar män i kraft av mannens idé och kvinnor eftersom kvinnans idé finns. Vidare alltså människor på grund av människans idé. Men hur är det återigen med män och kvinnor, är de inte också samtidigt människor? Och hur är det med barn? Och hur förklaras att de samtidigt är pojkar och flickor som "förändras" till män och kvinnor?

Platons tankar om allmänbegreppen som "gjutformar" för de individuella företeelserna förklarar alltså det bestående, det statiska, men inte förändringar. Aristoteles filosofi är bl a ett försök att komma till rätta med den svårigheten.

Hur vet en ek att den ska bli en ek och inte något annat träd? frågar sig således Aristoteles. Och svaret blir att i ekollonet finns det som bestämmer att det ska kunna utvecklas till just en ek (och följdriktigt i grankotten det som bestämmer att den kan bli en gran).

Aristoteles laborerar med fyra begrepp:

*materia,
som är materialet, som t ex eken består av

*form,
som kan liknas vid själva ritningen av i detta fall en ek

*möjlighet eller potentialitet,
som ska förstås så att i det material,
som ryms i ekollonet finns en möjlighet att bli ek

*verklighet eller aktualitet,
som är den förverkligade möjligheten,
som alltså inträffar om eken får utvecklas efter sina möjligheter,
om ekens material således förverkligar sin form

Det ekollon som hamnar i god jord och inte kvävs av konkurrerande växtlighet eller utsetts för annan yttre påverkan i form av gnagande djur eller beskärande människor, då det har börjat utvecklas till fullvuxet träd, förverkligar sina möjligheter och blir ett träd med ekens typiska form och egenskaper.

På ett liknande sätt kan man tänka sig att en människa under sitt liv får mer eller mindre goda förutsättningar att förverkliga sina möjligheter.

Också i sin syn på konsten skiljer sig Aristoteles från Platon. Aristoteles ser inte konstverken som kopior av kopior utan i stället så att de avbildar själva formen, dvs tar fasta på det allmängiltiga.

När det gäller hur vi ska bedöma om ett litterärt verk har värde eller inte så handlar det alltså om att klargöra om det uttrycker något allmängiltigt, dvs något som gäller många och inte bara några enskilda, och som kan förstås inte bara av en samtid utan också säga senare tider något.

Medan Platon alltså ansåg att konstverket endast var en kopia av en kopia menade Aristoteles således att det goda konstverket avbildade själva formen eller idén.

Aristoteles tankar har kommit att påverka vår uppfattning när vi talar om att ett verk är en klassiker eller när vi tror att det kan bli det.

Av en klassiker förväntar vi oss att den ska gestalta allmänmänskliga problem och ha något att säga människor i alla tider och på de flesta platser.

Författaren kan liknas vid bildhuggaren, som står vid sitt stora marmorblock. Den lille pojken kommer förbi och frågar: "Vad letar farbror efter"? Svaret kan bli: "Formen"!

Det var Aristoteles som skilde på de tre genrerna:

*epik
*lyrik
*dramatik

Han klargjorde vad som utmärkte dessa tre former av litteratur. Högst värderade han tragedin och i samband med den använde han sig av begreppen:

*peripeti:
som betyder omkastning och refererar till den förändring som alltid sker mot slutet av tragedin, alltså den vändpunkt som utgör dramats höjdpunkt och leder mot det tragiska slutet.

*katharsis:
som betyder rening och syftar på vad huvudpersonen i tragedin uppnår genom det lidande han utsetts för. Denna rening gäller också publiken, som påverkas av handlingen på ett personligt plan. Genom att konfronteras med dramats tragiska förlopp och förstå huvudpersonens öde och konflikter renas åskådaren till en större klarsyn vad gäller vad det innebär att leva över huvud taget och blir därigenom en bättre människa.

Man har tolkat Aristoteles tankar så att dramat skulle ha en terapeutisk funktion vad gäller åskådarna och alltså leda dem till större självinsikt och bättre förståelse av vad det innebär att leva som människa.

Det drama som Aristoteles ansåg som mest föredömligt är Sofokles Kung Oidipus. Bestämmande för hela förloppet är den spådom som säger att Oidip...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Aristoteles

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-04-07]   Aristoteles
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1956 [2022-08-15]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×