Aristoteles

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning:

Aristoteles är en av de mest kända vetenskapsmännen genom tiderna. Han var en vetenskapsman som behärskade många områden. Aristoteles var en tänkare som påverkade alla forskares teorier från 300-talet f.Kr till början av 1600-talet. Att ifrågasätta Aristoteles teorier kunde medföra döden.

Aristoteles föddes 384 f.Kr. i Stagira vid Egeiska havets nordkust. Han var son till en förmögen och känd läkare. Som sjuttonåring kom Aristoteles till Athen där han blev lärjunge vid Platons akademi.
Omkring 340 f.Kr blev han lärare åt Alexander den Store. Alexander understödde Aristoteles med pengar och skickade ovanliga växter och djur från sina fälttåg. Efter sin tid som lärare åt Alexander återvände han till Athen, där han grundade en filosofisk skola, Lyceum.
Aristoteles sysslade med i stort sett alla dåtidens vetenskaper, utom matematik. Han var Antikens mest lärda man. Aristoteles var expert inom alla vetenskapliga områden. Enligt gamla förteckningar författade Aristoteles 170 skrifter, av vilka 47 finns bevarade.
Aristoteles anses vara grundläggaren av logiken. Det var viktigt för en forskare att resonera och undersöka, ansåg Aristoteles. Samhället och människornas liv styrdes inte av det blinda ödet påstod denna tänkare från Antiken.
För sina lärjungar förespråkade han måttlighet och tolerans. Samtidigt ansåg Aristoteles att vissa människor var födda att styra, andra att underkasta sig. Alla människor hade en själ, men han ansåg att den hade olika kvalitet hos olika människor. Samtidigt var kvinnan underlägsen mannen.
Aristoteles ansåg att jorden var universums centrum. Jorden var en orörlig kropp som var omgiven av sfärer. Dessa idéer försvårade den astronomiska forskningen i över 800 år.
När Alexander dog vände sig många athenare mot Aristoteles. Aristoteles anklagades för bristande vördnad mot gudarna. Aristoteles tvingades fly från Athen till staden Khalkis. Han ville inte ge Athen chansen att ännu en gång försynda sig mot filosofin, som de hade gjort mot Sokrates.
Året efter flykten dog Aristoteles av en magåkomma, omkring 52 år gammal. Trots sina misstag, speciellt inom fysiken, anses Aristoteles vara en av alla tiders största vetenskapsmän.

Aristoteles skrifter kan kategoriseras till tre huvudgrupper: populärskrifter, minnesanteckningar och slutligen avhandlingar. Hans populärskrifter skrevs för en allmän publik och utformades utifrån Platons dialoger. Minnesanteckningarna är en kollektion av forskningsmaterial och historisk dokumentation som Aristoteles samlade på sig under sina år som elev och forskningsassistent. Det mesta av materialet från dessa två första huvudgrupper har tyvärr gått förlorat. Den tredje gruppen, avhandlingarna, skrevs för den undervisning och de klasser och elever han bedrev vid Lyceum och andra ställen i Grekland. De var varken föreläsningsanteckningar eller textböcker. Avhandlingarna gjordes endast för hans elever och de är de enda skrifter som fortfarande finns kvar idag.

I Aristoteles tidiga skrifter kan man se hans beundran för Platon genom imitationen av Platons stil. Efterhand som han studerade och forskade avvek emellertid Aristoteles skrifter allt mer från Platons uppfattningar och de jämförde konkreta fakta med det abstrakta och kolliderade ofta med Platons uppfattningar. Även om Aristoteles hade denna inriktning, fortsatte Platon att stödja honom och uppmuntrade honom att marknadsföra sina egna teorier om formell logik och retorik. En del hävdar att han slutligen tog avstånd från Platons fundamentala koncept och utvecklade sina egna teorier i frågor som logik, etik, metafysik och retorik. Två av hans mest viktiga verk angående logik och retorik var Organon och Rhetorica.
Organon var en samling dokument som introducerade den formella logiken, vilket han beskrev som "kunskapsintrumentet". Det hävdas att Aristoteles undersöker tanken, vilket då skulle vara ett instrument för just kunskap. Ordet organon betyder också instrument.

Rhetorica skrevs någon gång mellan 360 och 334 f Kr och i detta arbete skriver han om retorik som han ansåg vara det offentliga talandet för det medborgeliga livet i Grekland. Aristoteles hade sin egna övertygelser om retorik. Han menade i första hand att retorikens funktion inte var att övertyga, utan att finna tillgängliga möjligheter att övertyga i varje fall. Aristoteles studerade argumentationskonsten och utvecklade en optimistisk syn.

Han fann hopp i tron om att retorik är användbart, eftersom sanningen och rättvisan är överlägsen deras motsatser, att det allmänt förhåller sig så, att det som är sant och bättre är naturligt lättare att bevisa och tenderar att vara lättare att övertyga om och människor har en tillräckligt naturlig kapacitet för sanningen och att de i de flesta fall uppnår den.
Han menade också att även om alla övertygande argument kan kategoriseras under retorik, så var varje argument ett eget fall och borde hanteras olika andra fall. Aristoteles hade en stark övertygelse om retorikens värde, vilket influerat många andra.

Hans Rhetorica uttryckte att retorik är ett verktyg som är användbart, oavsett ämne. Vidare ansåg han att retorik omfattade ett oerhört stort område och innefattar koncept som inte finns i någon annan vetenskaplig disciplin. Retorik var något som påverkade alla områden av mänskligt intresse. Det var Aristoteles som först erkände relationen mellan retorik och de andra s k sköna konsterna och vetenskap.
Han trodde att retorik spelade en huvudroll i alla inlärningsmetoder och att det fanns specifika retoriska verktyg som var väsentliga för varje form av studie.

Av dessa verktyg ansåg han att logik var en av de mest viktiga, om inte det mest viktiga verktyget i det retoriska tänkandet. Aristoteles ansåg att retorik var ett verktyg i argumentation och speciellt i den argumentation som framkom i domstolar och inom politiken under hans tid.

Efter sin död, blev Aristoteles verk förevigat av den Peripatiska skolan via några av hans lojala följeslagare. Ungefär 500 och 1000 av hans idéer försvann inom den västerländska tanketraditionen, men bevarades av Arabiska och Syrianska vetenskapsmän. Dessa vetenskapsmän återinförde...