Mike´s bar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mike´s bar
Jag går in på puben Mike´s. Har varit på jobbet ända tills nu, kl. 20:00. Jag har aldrig varit inne här innan. Går jämt förbi här när jag går till och från jobbet. Varje gång tänker jag samma sak: ”hit borde man gå någon gång” men det blir aldrig av, förrän nu.

Det brukar vara mycket folk här när jag går förbi men idag är det bara jag, bartendern och en man till. han sitter ensam borta vid ett hörne. Han har en lång rock och hatt på sig.

- En stor stark, tack!
- Ska bli damen.
Jag går fram och sätter mig vid bordet där mannen sitter. Det ser ut som han är på väg att säga något och öppnar munnen lite, men jag hinner före.
- Tuff dag?
- Ja. Du skulle bara veta…
Han är reserverad när han pratar och det märks att han väljer sina ord noga.

Bartendern ropar på mig borta vid bardisken. Jag går dit.
- Du, damen, den mannen, han nickar mot hörnet där han sitter, går alltid hit exakt halv åtta och stannar till exakt nio. Det har han gjort i tre månader snart. Men han har aldrig sagt något till någon innan. Folk har börjat prata med honom, men han har aldrig svarat.
- Ok! Han är lite reserverad av sig. Vet du var han bor?
- Inte en aning.

När bartendern berättade om mannen kom jag och tänka på en sak som vi har skrivit om på tidningen. Att varje tisdag sen tre månader tillbaka har det inträffat något brott. Alla brott har en ledtråd: ett slags tecken. Och ikväll på tre månaders dagen väntar polisen på något stort brott från denna tjuv.
Det behöver ju verkligen inte ha något med det att göra, fast som fd privatdeckare börjar man ju undra…

Jag går tillbaka till mannen med min öl och sätter mig jämte han och börjar dricka. Han tittar skumt på mig. Det ser ut som om tänker ut något bra att säga till mig.
- Du brukar inte komma hit ofta. Hur kommer det sig att du kom hit idag? Han säger det så misstänksamt att det verkar som han tror jag hade en poäng med att komma hit just idag. Nu gäller det att komma på något bra att säga, fort!
- Jag jobbar ett kvarter bort och går förbi här varje morgon och kväll. Har många gånger tänkt att gå in hit men det har inte blivit av förrän ikväll. Är du här ofta?
- Ja. Varje kväll efter mitt jobb.
- Var jobbar du? Jag betraktar han med höga misstankar. Han ser ställd ut efter den frågan. Jag tittar upp mot klockan som sitter vid dörren. Hon är nu tre minuter i nio. Ska han bryta sitt tidsmönster?
- Det är hemligt! Om du ursäktar mig så måste jag faktiskt gå nu. God afton! Han pratar med en bestämd ton och tar sig ut med snabba bestämda steg. Jag bestämmer mig för att skugga honom, lägger hundra spänn på bordet och springer ut efter han.

När jag går ut känner jag hur en kall vind kommer mot mig. Det hade hunnit bli mörkt och kallt ute när jag var inne på puben. Det duggregnade lite också. Jag skyndade mig att titta åt vilket håll han gick. Där var han! Jag kände igen han på sin beiga rock och mörka hatt. Han gick i rask takt ut från centrum och mot idrottsarenan. Först nu lade jag märke till hans portfölj som han höll hårt under armen.

När vi närmar oss arenan tar han in på en tvärgata. Jag skulle precis springa runt gathörnet när jag hör röster som ropar. Jag känner igen båda rösterna. Den ena kom från mannen från puben och den andra… Men vänta lite är det inte Marcus från mitt jobbs röst? Jo det är det. Jag hade ett relativt nytt jobb som journalist på stadstidningen och Marcus var min chef. Han var redaktören. Tusen frågor kommer upp i mitt huvud nu när jag kom på vems röst det var. Jag slutar automatiskt lyssna på deras röster och börjar tänka för mig själv. Jag står och tänker en stund. Sen kommer jag på att jag kanske borde lyssna på deras samtal istället. Jag sätter på min bandspelare och antecknar viktiga delar av samtalet. Det blir högljudda och det märks att det är osams och upprörda.

Helt plötsligt tystnar mannen från baren. Jag hör hur han ber Marcus att ta det lugnt och han säger att det där var väl ändå onödigt att ta fram.
- Du vet ju att jag inte ville vara med längre och att jag bara kom för att hämta min andel av pengarna.
- Ja, men jag tycker inte att du kan slippa undan så lätt.
Jag tittar försiktigt fram runt husknuten. Nu förstår jag varför ”bar-mannen” lät så rädd. Marcus har en pistol riktad mot honom. Jag funderar på om jag ska ringa till polisen, agera själv eller bara stå här och bevittna händelsen.

Jag bestämde mig för att ringa till polisen. Jag gick bort en bit så att de inte skulle höra mig. Polisen är på väg nu. Jag blev tillsagd att hålla mig på avstånd och inte visa mig för dem. Polisen skulle komma utan sirener för att inte skrämma bort dem.

Jag sätter mig på en bänk och väntar. Fyra minuter senare kommer polismännen. Jag berättar allt som hänt och poliserna går fram till dem och griper båda männen, ganska odramatiskt. En av poliserna stannar och pratar och lugnar ner mig lite. Jag säger att det är lugnt jag är van vid sånt här. Han säger till mig att jag kan gå hem nu., och frågar om jag vill att han ska följa mig. Jag tackar ja. Vi börjar sakta gå mot södern. Vi pratar, skrattar och jag har nog den roligaste ”hemgången” någonsin. När vi kommer fram till mitt hus tittar han på mig och säger:
- Det var en väldigt trevlig tur hem trots omständigheterna.
- Ja! Tack för att du följde mig.
- Det var så lite så. Det hör till mitt jobb. Det är inte alla som har till
jobb att följa vackra damer hem, vilken lyx jag har.
Jag ler glatt mot honom. Han är en riktig charmör och han ser riktigt bra ut måste jag säga.
- Du har inte lust att hänga med upp på en kopp kaffe?<...