Tro, Hopp, Kärlek Och En Röd Halsduk

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sofia, 7 år, sitter och tittar på TV. Vardagsrummet hon sitter i går i mjuka gröna kulörer. Två stora fönster vetter mot norr. Det är tidigt på morgonen och TV:n visar barnprogram. Klara stiger upp ur sängen och kommer in i rummet.
– Hej, säger hon. Hur länge har du suttit här?
–Sen TV-shop, säger Sofia utan att ta blicken från TV- skärmen.
–Du är galen, säger Klara och går ut i köket.
På köksbordet står tallrikarna kvar från igår. De hade inte hunnit plocka undan igår. Det hade varit Melodifestivalen på TV och även om Klara inte gillar musik så satt hon och tittade på det. Sedan hade det gått någon jätteläskig film som hon ville se. Den slutade inte förrän långt in på småtimmarna.
Klara lutar sig mot diskmaskinen och lägger handen mot pannan. Det är helt tyst i lägenheten. Det enda som hörs är ljudet från TV:n. Plötsligt hör hon ett öronbedövande skrik. Skriket kommer från vardagsrummet. Klara rusar ut i vardagsrummet och hittar sin lillasyster storgråtande i soffan. Hon hör hur mamma och pappa reser sig upp ur sängen och kommer in i vardagsrummet de också. Mamman går och sätter sig bredvid Sofia.
– Vad är det Sofia? Vad har hänt?
–Det ramlade någon utanför fönstret, säger Sofia mellan snyftningarna.
– Nej Sofia. Du såg säkert bara i syner.
– Nej, jag lovar! Det är sant!
Sofia ser vettskrämd ut.
– Sofia, jag ser ingen, pappan står vid fönstret och tittar ner.
– Se, det finns ingen här, säger Klara och för att vara riktigt säker öppnar hon fönstret och tittar ner.
– Jag ser ing.. Klara tystnar. På marken under henne ligger en människa. Skallen är sönderkrossad och blodet har skvätt ända upp på husfasaden. Klara kan inte få fram ett ord. Hon vill inte titta, vill inte se. Men det går inte att blunda.
– Klara, är det någon där?
– Kom inte hit, säger pappan medan han leder bort Klara från fönstret.
– Ring polisen, viskar Klara. Någon är död.

POLISHUSET
– Är det du som är Klara Malmskog? En kvinna i uniform tittar på henne med vänliga ögon. Klara nickar.
–Kom med här så ska du få veta vad som hänt.
– Men mamma och pappa då? frågar Klara försiktigt.
– Vi ska prata med dem senare. Det är viktigare att du får veta först.
Klara tvekar lite men följer sedan med polisen in på ett kontor.
– Vänta här, så kommer nog Roos snart. Polisen går igen. Klara sätter sig på besöksstolen som står framför ett enormt skrivbord fullt med papper. Det går någon minut innan dörren öppnas. En man i 30 års åldern kliver in och de skakar hand.
– Kommissarie Roos.
– Klara Malmskog. Varför ska ni tala med mig avskiljt?
Kommissarie Roos sätter sig ner på andra sidan skrivbordet och harklar sig.
– Kände du igen den döde när du såg honom?
Klara granskar kommissarie Roos innan hon svarar.
– Jag vet inte. Han var krossad och låg med ansiktet neråt. Då är det svårt att se.
– Jo, det förstås. Den döde…
Roos skruvar på sig.
– Du kände den döde. Han gick i din klass. Martin Änglund.
Allting rasar. Roos väntar på hennes reaktion. Klara vet inte vad han väntar sig. Att hon ska börja gråta? Det kan hon inte. Martin?
– Är ni säkra på att det är rätt person? Jag menar, så förstörd som han var går det väl knappt att identifiera någon?
– Nej, vi kan inte visa att det är han. Men i sin ficka hade han en almanacka med sitt namn och adress i. Hans föräldrar har bekräftat att det var hans.
– Men ni har gjort fel i alla fall!
Klaras röst går upp i falsett.
– Ni har fel! Lögnare!
Hon vill inte tro det. Det är inte Martin som var död.
– Jag vet att det är jobbigt att förstå, Roos ser olyckligt på henne Jag vet inte vad jag ska säga.
– Säg bara att det inte var Martin som låg där, det räcker. Då kan jag gå här ifrån och..
Klara känner hur gråten tar överhanden.
– Jag önskar jag kunde det. Vi tar en paus här så du får gå ut och prata med dina föräldrar. Du behöver inte förklara något för dem. De vet.
Klara nickar och Roos följer henne ut.

FÖRHÖR (samma dag, lite senare)
– Klara Malmskog. Vittne. Det är den 17 oktober, klockan 12:15.
Roos låter som om han först nu förstått att något allvarligt hänt. Han harklar sig.
– Vad gjorde du på morgonen dagen då Martin Änglund blev mördad?
Klara rycker till vid ordet mördad. Hon klarar inte av att höra det. Det är bara några timmar sedan hon fick dödsbeskedet och ändå sitter hon här. Hon vill få det överstökat. Hon tar ett djupt andetag och börjar. Roos nickar och antecknar. Hon känner att hon pratar som i trans.
Klara och Martin hade gått i samma klass i fem år. Han hade varit ihop med hennes bästa kompis Sanna i några år. Martin är död. Han som var mest levande av dem alla. Han är död.
Även om hon inte velat erkänna det för sig själv än, vet hon att det var Martin som låg där på trottoaren. Hon kände igen halsduken. Hur han fått tag på den vet hon inte men det var han. Ingen annan i Vajkijaur hade hår som Martin. Hans stora röda lockar som dansade runt huvudet på honom när han gick. De dansade inte längre.
– Är du okej?
Roos ser lite orolig ut.
– Va? Ja, jo. Jag antar det, svarar hon och sätter sig upp.
Roos ser tveksam ut men fortsätter.
– Du sa något om den röda halsduken. Vad vet du om den?
Klara tvekar. Hon hade svurit på att inte säga något om halsduken.
– Klara, det här kan vara viktigt. Har du sett den röda halsduken tidigare?
Klara dröjer med svaret. Det kanske inte spelar någon roll. Det är kanske bara en småsak.
– Jo. Jag har sett den förut. Den röda halsduken är Sannas. Hon går i min klass.
Roos bläddrar igenom sina papper.
– Just det. Martin var hennes pojkvän.
Klara hade aldrig sett dem på det sättet, som ett par. För henne var de alltid bara Martin och Sanna, hennes kompisar.
– Vet du om Sanna lånade ut sin halsduk till någon?
Klara är tvungen att tänka efter innan hon svarar.
– Nej, jag tror aldrig hon lånade ut sin halsduk. Inte till Martin, inte till mig och hon lånade inte ut den till någon annan heller för den delen.
– Så du vet alltså inte varför Martin hade på sig halsduken när han blev mördad?
– Nej, det vet jag inte. Varför frågar du så mycket om halsduken egentligen?
– Du vet inte det?
– Nej, hade jag vetat hade jag inte frågat.
– Halsduken är mordvapnet. Martin blev strypt.
– Blev han strypt? Han blev ju kastad utför ett höghus. Inte strypt.
– Han blev först strypt och sedan kastade mördaren honom över kanten. Om det var Sannas halsduk så är hon huvudmisstänkt.
– Sannas halsduk försvann några veckor innan Martin..
Roos granskar henne länge innan han böjer sig ner och skriver några rader i anteckningsblocket.
– Varför har du inte sagt det tidigare? frågar Roos när han skrivit färdigt.
– Jag vet inte. Kan vi inte sluta nu? Jag måste få lite frisk luft.
Roos drar en djup suck.
– Får jag bara ställa en fråga till. Kan du hjälpa till?
– Hjälper jag er inte redan?
– Visst gör du det. Vi har försökt prata med dina och Martins vänner men de är inte så villiga på att hjälpa polisen. Jag vet att detta kanske är lite väl mycket begärt men skulle du kunna…
– Prata med dem? Visst. Får jag gå nu?
– Vi är tacksamma för all hjälp vi får. Här är mitt nummer, Roos rev av ett papper från sitt anteckningsblock och gav till henne. Ring mig om du undrar över något.
Klara tar lappen och går.

SKOLGÅRDEN (nästa dag)
– Klara!
Någon ropar på henne. Någon kommer springande mot henne över skolans parkeringsplats. Någon är Sanna. De omfamnar varandra och båda brister i gråt. De står där i vad som känns som flera timmar innan de släpper varandra. Klara lägger armen om Sannas midja och de går in i skolan. Sanna är lite längre än Klara och har kort, mörkbrunt hår.
– Har de förhört dig också? frågar Sanna försiktigt och ser på Klara med rödgråtna ögon. Klara nickar och de fortsätter genom de kala grå korridorerna mot sitt klassrum. När de kommer fram till klassrumsdörren stannar Sanna plötsligt.
– Vad är det? undrar Klara viskande.
– Polisen, viskade Sanna tillbaka, jag klarar inte av dem.
– Varför skulle du inte göra det? Du är stark Sanna.
– Varför skulle jag vara rädd för dem egentligen? säger Sanna snabbt och så går de in. De sätter sig längst bak. Poliserna stannar bara ett litet tag, för att berätta om fallet med Martin. När poliserna gått försöker deras lärare, Peter Andrews, få dem att arbeta med sina läxor men han ger upp efter en halvtimme.
Känslorna är blandade och alla går hem ensamma utom Sanna och Klara, som följs åt.
– Att Andrews inte fattar att vi inte kan arbeta, säger Sanna argt. Martin har faktiskt blivit mördad! Att man kan vara så oförstående!
– Ja, håller Klara med, jag fattar inte heller. Martin var hans favoritelev!
Sanna drar en djup suck och kastar en blick bakåt, för att se om det är någon i närheten.
– Han verkar nästan lite för oberörd tycker jag.
Klara tittar på Sanna för att se om Sanna skojar men Sannas blick är allvarlig.
– Är du inte lite väl fanatisk nu?
Sanna dröjer med svaret.
– Man kan väl inte utesluta någon. Fast jag kan nog utesluta både dig och mig.
– Mm…
Klara tänker efter. Kan man verkligen det? Borde inte just hon och Sanna vara huvudmisstänkta? Båda hade i och för sig alibi. Fast föräldrar kan ljuga för att skydda sina barn.
– Kan man verkligen det? säger Klara högt.
– Utesluta oss? Kanske inte, fast jag kan utesluta både dig och mig. Polisen är den som inte kan det.
– Jo, det förstås.
De skiljs åt. Väl hemma går Klara rakt in på sitt rum och sätter sig på sängen.
– Klara, är du hemma?
Det är Sofia som ropar.
– Ja det är jag.
– Jag måste berätta en hemlighet för dig!
– Sofia, kan vi inte ta det senare?
– Okej.
Klara tar av sig jackan och lägger sig ner på sängen. Vem mördade Martin? Vem puttade honom över kanten? Någon i klassen? Här uppe i Vajkijaur var de bara tio personer i klassen. Hon går igenom varje person. Matilda? Nej, hon är för perfekt. Man brukar förstås säga att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna…
Fast hon har fullt upp med alla sina extra uppgifter från skolan. Vi spar det så länge. Felicia då? Hon som alltid är så rolig. Hon kanske försöker dölja något under fasaden? Nej, hon skulle inte kunna hålla tyst om något sådant. Gabriella skulle inte slösa bort sin tid på rödhåriga, fräkniga Martin. Hon kan få vem som helst. Varför då välja Martin? Jonas, Vilhelm och Peter har tillräckligt med sina egna liv. Jonas har Gabriella, Vilhelm har sin dator och Peter har sitt band. De vet väl knappt att Martin inte finns längre. Sist har vi Hampus. Hampus har förändrats så mycket under de senaste åren. Jag vet inte riktigt vad som hänt. Han hängde runt med Martin ett tag. Kanske man borde prata med honom? Klara går bort till telefonen och slår numret till Roos.
– Kommissarie Roos.
– Hej, det är Klara Malmskog. Jag var inne på förhör…
– Det var du som hittade Martin Änglund.
– Ja. Hur går det med utredningen?
– Trögt, vi behöver verkligen dig.
– Man tackar. Så ni vill fortfarande ha min hjälp?
– Alla i Vajkijaur kände den där killen. Han var omtyckt av alla! Vi behöver all hjälp vi kan få.
– Så är det när man bor i en liten by.
– Jo, jag antar det. Undrar du något mer?
– Har jag tillstånd att snoka lite?
– Snoka lite?
– Ja, fråga runt lite. Se det som en undersökning.
– Ja, låt gå. Överdriv bara inte. Var försiktig.
– Jag ringer om jag får reda på något.
– Gör det.
Klara lägger på luren. Klockan är 16:30. Det tar ungefär tjugo minuter att gå till Hampus. Hon ropar åt Sofia att hon tar en lång promenad. På vägen till Hampus funderar hon på vad hon ska säga. När hon går på grusgången som leder upp till den stora gula villan där Hampus bor bestämmer hon sig för att fråga om vilka engelska glosor de fått av Andrews.
Hon knackar på dörren. Den öppnas. Hampus står i dörröppningen. Han har på sig ett par slitna jeans och en svart T-shirt. När han såg vem som ringt på höjde han på ögonbrynen.
– Tjena Klara.
– Hej, får jag komma in? frågar hon och sneglar in i hallen.
– Vi håller på att bygga om köket, så det är lite stökigt.
– Det är lugnt.
Hampus rycker på axlarna och gör en välkomnande gest med handen. En stor hall breder ut sig framför henne. Rummet är målat i ljusa nyanser. Till vänster om henne leder en stor marmortrappa upp till andra våningen och till höger hänger en stor spegel.
– Ni har gjort om sedan sist, säger hon tyst.
– Mamma fick spel när hon fick reda på att Martin dött. Han tog ju saxofonlektioner hos henne. Han var bäst. Det sa hon alltid. Hampus suckade tungt.
– Så ni har gjort om hallen alldeles nyligen? Frågar Klara och tittar beundrande in i den stora spegeln. Hampus nickar.
– Hon rev ut allt själv. Varför kom du hit?
– Jag undrade vilka glosor vi fått, engelska glosor alltså.
– Du kommer ända ut hit för att fråga det? Varför ringde du inte?
– Jag kände för en promenad, säger hon snabbt.
Hon ser att han inte tror på henne men han börjar gå uppför trappan.
– Jag tror jag har dem på mitt rum. Följ med upp om du vill.
Hon tvekar lite men går sedan uppför trappan. Hampus rum är precis som hon minns det från alla fester. Mörkgröna väggar, stora fönster som vetter mot baksidan och en enorm soffa.
– Du sover fortfarande i soffan.
Hon står i dörröppningen och tittar sig omkring. Hampus har alltid haft ett sinne för inredning. Allting i rummet matchade. Tidningarna som låg slängda på golvet passade in. Allting verkade så planerat. Hampus satt på skrivbordsstolen och letade igenom sina skrivbordslådor. Tillslut tar han fram ett papper.
– Här är de, han räcker fram pappret till henne, du kan ta det.
Klara tar emot pappret och stoppar det i fickan.
– Vad tycker du om det här med Martin? undrar hon lite försiktigt.
Hampus tittar länge på henne och går sedan bort till fönstret.
– Är du okej? frågar hon.
– Det är lugnt. Jag har försökt undvika att tänka på det men jag antar att det är omöjligt. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vad jag tycker. Martin och jag undvek varandra kan man väl säga. Vi var kompisar ett tag men… äsch, det hör inte hit.
Om jag säger såhär. När Martin började ta plats, krympte jag. När han fick fler kompisar, fick jag färre. Varför? Svaret har Martin tagit med sig i graven.
Just nu känns det bara som en lättnad. Att Martin är död. Det låter inte bra men mot dig vill jag vara ärlig. Jag tycker det känns som en lättnad att slippa morsans tjat om att Martin är så duktig. Du fattar inte hur jobbigt det är.
– Hampus, vad hände mellan er? Vad hände mellan dig och Martin?
Hampus tecknar åt henne att vara tyst. De hör fotsteg i hallen.
– Hampus, jag har lagat mat till dig. Jag är inte hungrig. Jag går och lägger mig.
– Det var mamma, säger Hampus, hon äter inte nuförtiden.
– Jag borde nog gå nu.
Hampus nickar och följer henne till dörren. Innan hon går vänder hon sig om.
– Du svarade aldr…
– Svaret, avbryter Hampus, tog Martin med sig i graven.
Hon nickar och går hemåt. Tankarna virvlar. Vad hade hänt mellan Hampus och Martin? Eller rättare sagt, vad hade hänt med Martin? Klara förstår inte.

SKOLGÅRDEN (nästa dag)
Klara står mitt på skolgården och ser Sanna komma. Det dröjer en stund innan Sanna upptäcker henne.
– Hallå, väntat länge? Undrar Sanna och ger Klara en kram.
– Inte speciellt, svarar Klara och de går mot klassrummet. På vägen berättar Klara om sitt samtal med Hampus dagen innan.
– Det är inte sant! Hampus av alla människor.
– Det är inte säkert, att det är han, sköt Klara in, han kanske bara är ledsen?
– Det är väl uppenbart att det är Hampus? Han var trött på Martin. Dessutom gjorde Martin något mot honom när de var kompisar. Något Hampus inte kunde förlåta honom för. Eller också var det så att Martin visste något om Hampus. Något som Hampus inte ville att någon annan skulle få reda på.
Sanna fortsätter lägga ut teorier men Klara orkar inte lyssna.
– Kan vi inte prata om något annat?
Sanna ser lite förvånad ut men börjar prata om någon konsert i Jokkmokk istället.

HEMMA (efter skolan)
Klara slänger ifrån sig ryggsäcken och sparkar av sig skorna.
– Sofia, är du hemma?
– Ja, hörs det från vardagsrummet.
– Har någon ringt?
– Nej.
Klara går in på sitt rum och ringer till Roos.
– Kommissarie Roos.
– Det är Klara.
– Något nytt?
Hon kunde höra hur han prasslade med papper i bakgrunden.
– Jag har pratat med Hampus. Han verkade lite misstänkt.
– Hampus Arnberg? Vi får ta och snacka med honom.
– Då är det din tur att vara försiktig.
– Jag lovar.
– En fråga bara, har ni gått ut med att Martin hade en röd halsduk på sig? Att det var den som var mordvapnet?
– Nej, det är ytterst få som vet om det. Vi har försökt hemlighålla hela fallet. Något mer?
– Nej, det var nog allt. Jag ringer om det är något mer.
– Gör så.
Klara lägger på luren och tittar sig omkring i rummet. De brandgula väggarna hade hon velat ha när hon var liten. Sedan hade hon inte orkat måla om.
Mittemot sängen står en bokhylla. I bokhyllan står det massor med böcker och fyra stycken fotoalbum. Hon ser på det senaste. Där finns det foton på Martin bara några dagar innan han blev mördad. Hon reste sig och tog fram albumet.
Bilder från klassresan till Norge, bilder när familjen var i Belgien och de senaste bilderna. De från Sannas fest. På en bild ligger alla i en hög i soffan. På en annan trängde alla in sig i Sannas garderob. Sanna blev jättearg. Klara granskar Sannas ursinniga ansikte noggrant. Sedan tittar hon på Martins glada ansikte och en förvånad Felicia. Jonas ligger på golvet och vrider sig av skratt medan en flinande Gabriella drar ut honom ur garderoben. På hyllorna ligger kläder och kartonger och…
Det är inte sant. Klara stirrar på bilden.
– Nej, det är inte sant, säger hon högt för sig själv. Inte Sanna.
– Vad, Klara? Vad har hänt?
Klara tittar upp. Till vänster står Sofia och ser ängsligt på henne.
– Nej, det var ingenting. När kom du in?
– Precis innan du sa det där om Sanna.
– Bry dig inte om det jag sa. Jag måste gå till Sanna. Kan du säga till mamma att jag är där?
– Får jag berätta min hemlighet för dig nu?
– Du får berätta den för mig när jag kommer hem igen.
– Okej, säger Sofia och springer ut i vardagsrummet, hejdå!
Klara drar på sig jackan och går. Varför? Klara får inte ihop det.
Väl ute på gatan tar hon till höger och genar genom en park.
– Klara?
– Va?
Klara hade inte märkt personen bakom sig.
– Jag har ropat flera gånger. Värsta sengångaren du är alltså!
Det långa svarta håret hänger fritt. Ansiktet har perfekta raka drag och det fullkomligt strålar om henne. Det är Gabriella.
– Jag gick och tänkte, säger Klara och går lite snabbare.
– Du tänker för mycket Klara, säger Gabriella och tag fram en cigarett, ska du ha?
Klara skakar på huvudet.
– Jag röker inte.
– Vad gör du egentligen? Förutom att tänka, säger Gabriella och skrattar.
– Bryr du dig?
– Nej, du känner väl mig?
Gabriella tittar åt höger.
– Kom, gänget är där borta, säger hon och går bort mot dem. Klara hänger med. Hon gillar inte Gabriella men resten i gänget har hon inget emot.
– Hej!
Jonas kramar om Gabriella.
– Nämen Klara är tillbaks! säger han
Klara hälsar på dom som är där.
– Var är dom andra?
Felicia rycker på axlarna.
– Vet inte. Var har du varit?
– Sofia, skyller Klara på. Hon behövde hjälp med något projekt i skolan. De börjar med det redan i ettan nuförtiden.
– Sanna har börjat i Peters band, säger Vilhelm, det är därför hon aldrig är här längre.
– Va? Har hon? Klara blir bara mer och mer förvirrad.
– Visste inte du det? säger Gabriella
– Nej, det visste jag inte, svarar Klara surt.
– Jag som trodde du och Sanna var typ hur tajta som helst, säger Jonas förvånat.
– Det trodde jag också. Varför berättar hon inte det för mig?
– Ingen aning, är din lillasyster ensam hemma? undrar Gabriella.
– Ja, det är hon. Varför undrar du?
– Nej, jag vet inte riktigt. Jag tycker synd om småbarn som måste vara ensamma hemma.
Klara säger hejdå till alla och går mot Sannas lägenhet.
Hon trycker in portkoden och går uppför alla trappor. Klara knackar på dörren. Hon hör någon som går inne i lägenheten. Dörren öppnas. I dörröppningen står Sannas mamma Liv.
– Klara, jag måste prata med dig, säger Liv och föser in henne i lägenheten.
– Är Sanna hemma?
Klara vet att hon är oförskämd men hon måste prata med Sanna först.
– Nej, det är hon inte. Visste inte du att hon är och repar med Peter? Liv låter förvånad.
– Jo, jag fick reda på det av Vilhelm för några minuter sedan.
– Kom här, Liv går in i köket, slå dig ner.
Klara sätter sig längst in mot väggen och Liv sätter sig mittemot.
– Sanna har inte varit ärlig mot dig.
– Jag har märkt det.
– Jag antar det är därför du är här.
– Jo, det är därför. Vad tror hon att hon håller på med egentligen?
– Jag vet inte Klara. Jag vet inte vad jag ska säga till hennes försvar.
– Det vet nog inte hon heller, säger Klara argt.
Ingen säger något på en stund.
– Jag ljög för polisen, säger Liv, Sanna var inte hemma. Hon var inte hemma på morgonen när Martin blev mördad.
– Tror du Sanna mördade Martin?
– Nej, det tror jag inte, säger Liv men tystnar tvärt. Någon öppnar ytterdörren.
– Hallå, jag är hemma nu.
Sannas röst hörs utifrån hallen.
– Sanna, du har besök, säger Liv tyst.
Sanna kommer ut i köket.
– Klara, vad gör du här?
– Halsduken Sanna. Den var aldrig borta. Den låg i din garderob. Det var därför du inte ville att vi skulle vara där. På din fest, kommer du ihåg?
Sanna blänger ilsket på Klara.
– Du ska inte lägga näsan i blöt Klara. Kom ihåg att du inte är någon polis.
– Sanna, vad du är dum, säger Liv, hon vet. Hon vet mycket mer än du tror.
– Det är meningen att du ska ta mitt parti, säger Sanna till sin mamma.
– Bara en försvarsadvokat tar parti för en mördare, säger Liv skarpt.
– Sanna, det här är allvar, säger Klara lugnt.
– Tror du inte jag vet om det?
– Men berätta om halsduken då!
Det är tyst ett tag.
– Jag gömde halsduken i garderoben och sa att den var borta. Det var nära att ni upptäckte den. Jag mördade inte Martin. Fast det gör mig inget att han är död.
– Va? Vad säger du?
– Jag bryr mig inte om att han blev mördad. Det han gjorde mot mig är oförglömligt. Jag trodde verkligen det var vi två. Sanna och Martin mot världen. Så fel jag hade. Klart han hade en annan. Han levde dubbelliv. Jag trodde det var seriöst mellan oss. Martin och hans andra tjej hade tydligen gått ännu längre. Så långt att när hon fick reda på att jag fanns med i bilden, mördade hon honom. Jag hjälpte bara till.
– Vaddå bara, säger Klara argt, genom att ge halsduken till mördaren binder du dig själv till mordet!
– Jag får vara med i tidningar och TV. Den misshandlade flickvännen som blev bönhörd. Jag blir den första och troligtvis enda personen från Vajkijaur som blir något.
– Du är något. Du är psykiskt sjuk. Du är en medbrottsling. Medhjälp till mord. Klingar det vackert i dina öron?
– Vill du ta fast mördaren eller medbrottslingen? Eller, jag omformulerar frågan,. Vill du stå här och tjafsa med mig eller vill du se din syster i livet igen?
– Min syster? Vad har Sofia med det här att göra?
– Mycket mer än du tror, Klara.
– Spring hem till dig Klara. Jag tror Sanna menar allvar, säger Liv och reser sig upp. Jag skjutsar Sanna till polisstationen. Sedan kommer jag till dig.
Klara reser sig upp och springer ut i hallen. Hon hoppar i skorna och springer. Hon struntar i jackan. Bara hon kommer hem till Sofia så fort som möjligt.
Hon springer uppför trapporna och rusar in i lägenheten. Hon hör ett svagt kvidande från vardagsrummet och skyndar sig dit. Klara blir stående i dörröppningen.
Sofia står i ett hörn i rummet. Någon...