Sverige under stormaktstiden, hur kunde Sverige bli en stormakt och vad gjorde att denna stormakt föll..

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur kunde Sverige bli en stormakt? Det är självfallet en fråga som bara kan besvaras genom att väga en rad svårmättbara faktorer. Sveriges materiella resurser i form av människor och produkter kan knappast sägas ha varit överväldigande, men 1500-talets och 1600-talets folkökning skapade ändå en viktig förutsättning för den svenska statens växande.
Tillgången på värdefulla metaller och statsledningens målmedvetna satsningar på att med hjälp av ny teknik, arbetskraft och kapital utifrån att öka exporten av järn och koppar och bygga upp en svensk manufakturindustri hade stor betydelse. En inhemsk krigsindustri av betydande kapacitet skapades och en kraftigt ökad export av efterfrågade varor kom till stånd.
Trots detta framstår den ekonomiska och demografiska basen för en stormaktställning som otillräcklig. Under de krig som utkämpades för att uppnå eller försvara stormaktställningen sökte dock statsledningen mycket målmedvetet kompensera bristerna genom att låta kriget ”betala sig själv”. Genom annfallsföretag lät man fienden eller neutrala territorier stå för truppens underhåll genom kontributioner eller liknande.

Sveriges förmåga att rationellt utnyttja sina begränsade materiella resurser förutsätter vidare en effektiv och smidig administrativ apparat.
En grund lades redan under 1500-talet och den förstärktes genom den utbyggnad av den centrala och regionala administrationen som ägde rum under Gustav II Adolfs regering.
Skärskilt om man ser det i en internationell jämförelse fick Sverige då en förvaltningsapparat av påfallande modernt snitt.
Trots en stark benägenhet i modern historieskrivning att skjuta rent materiella faktorer i förgrunden och betona de kollektiva krafternas avgörande betydelse, är det omöjligt att bortse från Gustav II Adolfs och rikskanslerns Axel Oxenstiernas oerhört dynamiska och personliga roll i den svenska stormaktens uppbyggnad.
Ett specifikt inslag i kungens insats utgör dessutom hans arbete som militär taktiker,
ledare och organisatör, vilket kom de svenska arméerna till godo för en lång tid.
När det gäller att behärska den inhemska opinionen, spelade den enhetliga kyrkliga strukturen 1593 en mycket viktig roll.
Det svenska rikets egna materiella och mänskliga resurser, dess enhetliga struktur framför allt
sättes för dessas utnyttjande ger väsentliga delar av förklaringen till den svenska
stormaktspolitikens framgångar under 1600-talets första hälft.
Men denna bild måste komplitteras med vad som skedde i grannstaterna kring Östersjön under samma tid. Statsmakten i Danmark, och speciellt Polen byggde på betydligt bräckligare politisk grund och genomgick en påtaglig försvagning under 1600-talets förra hälft.
Den tredje makt som under 1500-talet hade konkurrerat med Sverige om den sönderfallande ordensstaten i Balticum, Ryssland, drabbades vid århundradets början av inbördeskrig och kaos som tog lång tid att övervinna.

År 1700 när det krig som bröt ut som skulle medföra slutet för Sveriges stormaktsställning
hade de föregående decenniernas reorganisationsarbete gjort nytta.
Statsfinanserna hade sanerats, förvaltningsapparaten gjorts mer effektiv – skärskilt i
provinserna - armen och flottan hade fått en ny styrka och beredskap som aldrig tidigare
under fredstid. På alla fronter syntes den svenska stormakten vara väl förbered för att försvara sig. De största potentiella svagheterna låg i rikets geografiska spridning.
Sverige hade provinser och intressen att försvara mot granar som sökte revansch eller objekt för nya erövringar och bättre förutsättningar för sin handel.
I det ryska riket hade efter Tsar Peters maktövertagande 1689 hade en moderniseringsprocess inletts, där var siktet inställt på expansion mot de hav där svenska besittningar låg hindrande i vägen. I det ryska riket fanns redan ny stora potentiella resurser.
Även Danmark hade efter enväldets genomförande 1660 blivit en farlig motståndare,
i Tyskland hade Brandenburg under sent 1600-talet uppnått en anmärkningsvärd styrka.
Efter inledande svenska segrar under 1700-talets första år föreföll stormaktsväldet inte hotat.
Samtidigt lyckades ryssarna sätta sig fast vid Finska viken redan 1703 och började där bygga upp en sjömakt utan att bli hindrade av den svenska flottan eller de svenska trupperna i Finland och Estland. Den svenska armens undergång i Ukraina sommaren 1709, uppenbarade i ett slag svagheten i de svenska positionerna, kriget kunde inte längre ”betala sig själv” på främmande mark. Förlusten av provinser krympte ytterligare den ekonomiska basen för verksamheten. Gamla fiender hade fått nytt mod, året efter svenska nederlaget gick Danmark och Sachsen åter in i kriget, efter några år fick de hjälp av Preussen och Hannover. Sverige ny frånvarande av allierade och av en effektiv diplomati fick själva försöka kämpa mot denna övermakt. Med ett moderniserat och nu kraftigt stärkt ryskt välde, vars härskare såg ett framträngande till östersjön som ett primärt mål, hade hotet mot det utsprida svenska östersjöväldet ökat ännu mer dramatiskt.

De svenska besittningarna i Tyskland blev nu ockuperade.
Under tiden lyckades ryssarna erövra Balticum och Finland med sin militärmakt.
De svenska trupperna tvingades nu till rätträtt, 1572 försökte Karl XII lätta på trycket genom angrepp på Norge, men stupade utanför Fredrikshald 30 november 1718.
Hans död följdes av allmän...