Peters paradis

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Peter var sextio år och hade varit gift med samma kvinna sedan han var tjugofem. Trots att hon alltid bråkade med honom så stod han ut, i tron att han trots allt älskade henne. Hans fru hette Clare och var fem år yngre än honom. Peter började tröttna på henne. Clare visade honom aldrig någon kärlek eller ömhet. Det var bara det han behövde nu, även om han skulle behöva köpa den. Peter hade alltid vart den som hade allt, pengar, framgång och kärlek. Fram tills en dag när han var femtio. Då märkte Peter att han inte hade några känslor kvar för Clare, han försökte att berätta det, men Clare började bara gråta. När han tog upp samma sak en vecka senare blev Clare sur. Hon började skrika på honom och sa att han inte förstod hur bra han hade det. Hur bra deras förhållande egentligen var. Detta fortsatte Clare att bråka om. En dag när Peter var sextio fick han nog. Han packade sina väskor, tog första bussen in till tågstationen och löste en biljett till London, nu kände han för första gången på väldigt länge att han var lycklig. När tåget kom klev han ombord med ett högburet huvud och var väldigt stolt över sig själv. Han hittade sitt säte och slog sig ner. Till vänster om honom satt tre tonårstjejer, samtliga hade korta kjolar, höga stövlar, urringade linnen, söndersminkade och sönderblonderat långt hår. För några år sedan hade han tyckt att det var skamligt hur ungdomar klär sig, nu tyckte han att det var sexigt. Peter kände något han inte hade känt på flera år. Han kände åtrå, han ville ha en av dessa tjejer. Tjejerna gick av vid nästa hållplats. Då hade Peter inte längre något att vila ögonen på, så han somnade.
Några timmar senare vaknade han av att någon klappade honom på axeln och sa att tåget hade nåt sin ändplats, London. Peter skämdes över att han inte hade vaknat tidigare, men tog bara sina väskor och gick av tåget. Till höger om sig såg han en familj, de var ute och gick och såg väldigt lyckliga ut. Ett stick av avundsjuka stack till i Peter, han ville också älska någon, och bli älskad tillbaka. På hans vänstra sida så låg det ett hotell. Det såg ut att hålla en väldigt hög standard. Sen synade han sin egen klädsel, en röd-blå träningsoverall. Han visste redan innan han gick in i foajén att alla där inne skulle syna honom, Honom och hans kläder. Men Peter var för trött, för trött för att bry sig om hur han såg ut. Han öppnade dörren och klev in i en vacker hotellfoajé. Foajén var full med folk, folk som alla tittade åt Peters håll. Peter brydde sig inte, utan bara fortsatte att gå emot receptionen. När han bad receptionisten om ett rum så synade hon hans kläder och sa med ett hånleende:
- Detta är ett av de finaste hotellen i Europa. Därför är vi också ganska dyra. Så jag tror tyvärr inte att du har råd.
- Jag heter Peter Stonefield, Jag är en av de rikaste männen i Europa. Och är inte ni lite trevligare mot era gäster, och slutar döma folk efter deras kläder så kommer ni snart inte ha några gäster kvar på detta hotell. Svarade Peter.
Receptionisten blev chockad och bad genast om ursäkt för sitt uppförande. Hon sa också att det aldrig skulle hända igen.
Detta trodde inte Peter alls på. Och hade inte han vart så trött så hade han vänt och gått ut genom dörren för att leta efter ett annat hotell. Nu blev han bara kinkig och sa att han skulle ha ett rum. Han fick rum nummer 73. Han tog hissen upp till fjärde våningen, gick in på rummet, slängde väskorna i ett hörn och lade sig på sängen. Åldern hade verkligen börjat ta ut sin rätt på Peter. Han orkade inte med hälften så mycket av det han brukade göra. Han somnade snabbt. Peter drömde om de tre tjejerna på tåget, att de kom och satte sig jämte honom. Att de började strippa och kyssa honom. Då ringde telefonen på hans rum och Peter vaknade kallsvettig och upphetsad. Han svarade i telefonen med en viss darr och undran på rösten.
- Hej?
- Ja, hej Peter, detta är hotellets VD, jag heter Charles. Stör jag?
- Nej då, jag kollade bara på tv, fick Peter ur sig.
- Jag trodde nästan att du sov.
- Jag må va gammal, men jag gör annat än sover, Sa Peter, aningen irriterat
- Förlåt. Jag undrade bara om du hade något för dig, jag vill gärna gottgöra för min receptionists beteende innan ikväll. Får jag bjuda dig på en drink?
- Ett sånt fint erbjudande kan man inte tacka nej till. Peter log när han sa detta.
- Vad bra, jag finns i lobbyn. Du kan komma ner när du vill. Sa Charles.
- Det gör jag. Sa Peter.

Peter gick och tog en dusch, sedan passade han på och rakade sig. Han kunde ju träffa en trevlig kvinna som ville följa med honom upp på rummet. Han tog på sig en fin kostym och sedan gick han ned till Lobbyn. Där väntade Charles på honom. De gick till en av barerna som låg på samma gata, de hade väldigt trevligt och lärde känna varandra. Charles föreslog att de skulle gå vidare till en av stripp barerna som fanns i staden. Peter tyckte det var en bra idé och följde med, baren de gick till hette Black Hawk. Det var stångar och halvnakna tjejer över allt. Desto mer de såg desto mer upphetsad blev Peter, det verkade vara samma sak med Charles. Charles hade vart där innan, han kände folket, visste vilka tjejer som gjorde mer än att bara strippa. Han visade Peter en av dessa tjejer och sen gick han till en annan tjej. Peter blev väldigt nöjd och satte sig och kollade. Efter en halvtimme kom tjejen som strippade för honom fram till honom. Peter blev kallsvettig, han var väldigt nervös. Tjejen presenterade sig som Paula och frågade vilket hotell han bodde på. Peter han inte svara innan Charles kom fram till honom och sa:
- Jag och min tjej åker hem till hotellet nu. Du kommer senare förstår jag?
Peter svarade bara med ett leende. Paula log också mot Charles, Peter antog att dom var ”gamla bekanta” och forskade inte mer i det.
Paula sa att hon bara skulle byta om, men att hon kom till baren senare. Peter svarade att han skulle vänta på henne. Sen försvann hon. Peter satt i baren och väntade i en halvtimme sen kom hon, men sitt ljus bruna hår, sina blågröna ögon, sina fina ben. Hon tog Peter i handen och gick ut. Det var länge sen Peter kände sig så stolt. Han visslade på taxi men Paula tätt omkring sig. Inne i taxin satt de båda tysta, visste inte vad man skulle säga. När de äntligen va framme på hans rum på hotellet så log Peter. Paula kände sig äcklad, försökte påminna sig själv varför hon gjorde detta. Peter gick fram till henne och började kyssa henne. Paula försökte hålla ut, hon tänkte på de pengar hon skulle få sen. Men när hans händer var överallt på henne fick hon nog. Hon sa att hon inte ville, men Peter lyssnade inte, han bara fortsatte. Paula skrek åt honom att sluta. Men han lyssnade fortfarande inte. Peter slet av henne kläderna, tog överallt. Paula grät. Hon stod inte ut. Hon skrek ännu mer på honom, men han lyssnade fortfarande inte. Hon hade inget val, hon sträckte sig efter sin handväska och tog fram en kniv. Hon stack kniven i ryggen på honom, flera gånger. Hon slutade inte, hon fortsatte att hugga. Hon högg tills hon inte orkade mer. Då samlade hon ihop sina kläder, tog på sig och sprang därifrån. Vågade hon gå till polisen? Paula sprang tillbaka till Black Hawk. Gick till ägaren och berättade alltihop. Han ringde till polisen och berättade hur det var, de kom och förhörde Paula. Hon grät hela tiden, hon sa hela tiden att hon inte hade haft nåt val, att han skulle ha våldtagit henne annars. Polisen bestämde att Peters död skulle gå som självförsvar. Man ringde till Clare, hon blev förkrossad. Hon ville ha tag på den som gjort hennes älskade Peter så illa. Han som inte skulle göra en fluga förnär.

På begravningen var Clare ledsnast av alla, när hon höll sitt tal berättade hon om hur lyckligt deras äktenskap var. Att de aldrig bråkade. Hon sa att Peter hade åkt till London i affärsresor, men att han älskade henne. Clare visste själv att det var lögn, men hon ville att alla skulle tro att deras äktenskap var lyckligt.
Peter begravdes i den hörna där man begravde brottslingar för länge sedan, detta berättade man inte för Clare, det var bäst om hon inte visste om det. Hade Peter överlevt så hade han fått livstids fängelse. Paula hade handlat i självförsvar mot en våldtäktsman.

Peter försökte komma in i himlen, men Sankte Per stannade honom vid pärleporten och sa att han inte hörde hemma där. Himlen var för de goda, de som försökte leva ett gott liv. Peter däremot var en ond man. Det var därför han hade begravts bland brottslingarna. Sankte Per pekade mot helvetet och sa:
- Det är där du hör hemma Peter. Du är en ond man.

Han gick bort till helvetet med ett sänkt huvud. Men när han kom fram märkte han att helvetet inte var så hemskt som han trodde. Det såg ut precis som han trodde att det såg ut i paradiset....